Tobias bokblogg

Tillfälligt ute

2010-09-17T22:47:00.003+01:00

Vixxtoria var vänlig nog att länka till min blogg och besöksstatistiken sköt i höjden. Ni är hjärtligt välkomna att botanisera bland det jag skrivit hittills, men förväntar ni er uppdateringar måste jag tyvärr göra er besvikna. Jag gör av olika skäl en liten paus men tänker vara tillbaka efter nyår. Ses då!

Bengt Ericson: Victor & Los

2009-01-18T00:51:00.001+01:00

De två huvudpersonerna är så olika de kan bli. Los är en född loser, en försagd man som vill göra sin omgivning så liten skada som möjligt. Victor är de stora linjernas man, en klippare och tricksare med en genialisk plan för hur de båda ska kunna bli sanslöst rika. De har träffats av en slump, men när Los viljelöst går med på att ställa upp med det startkapital Victor behöver binds de samman.

Victors plan går ut på att starta ett företag med det äktsvenska namnet Tillsammans, som med hjälp av Victors kvinnliga pendang Beatrices (som de båda träffat i Genève) välsmorda munläder och allmänna charm kan sälja in sin affärsidé: att bidra till effektiviseringen av den offentliga sektorn. Kommunerna får själva bli delägare, och med deras vilja att företaget ska lyckas kan bubblan blåsas upp.

Boken är en ganska brett upplagd satir över Sverige i nittiotalets början. Det blir till slut litet väl yvigt, med övernaturligheter och en sektliknande väckelserörelse, men grundhistorien håller väl, ja, är faktiskt riktigt kul, och kontrasten mellan Victor och Los (som klokt nog inte är helt utan värdighet eller klipskhet) utnyttjas synnerligen väl.

Och visst kan man säga att boken i viss mån förebådar de nya moderaterna?

Per Olov Enquist: Nedstörtad ängel

2009-01-18T00:49:00.000+01:00

Två berättelser samt en ramhistoria med en Enquist-lik man som filosoferar över liv och öde. Vad är det att vara människa? Och kan man förklara kärlek?

Pasqual Pinon bär ett litet kvinnohuvud utskjutande ur hans eget. Hon heter Maria. De är evigt bundna till varandra, och kommer så småningom att förevisas tillsammans med andra ”monster” på ett ambulerande tivoli. I denna belägenhet kommer de så småningom att tillsammans med andra ”monster” starta en djävulsdyrkande sekt, som hyllar den som utstötts liksom de.

En otillräknelig mördare har tagit ifrån K. och hans hustru deras barn. Hon blir så förstörd av detta att hon själv får läggas in på Ulleråker. Nu är hon sin makes patient; de älskar och hatar varandra samtidigt.

Det är en mycket tänkvärd liten bok Enquist totat ihop. Inte minst Pinon-Maria-historien ställer en rad frågor om livet. Det är kanske alltför splittrat för att vara en helt lyckad roman, men visst är Nedstörtad ängel ändå klart läsvärd.

Gösta Unefäldt: Polisen som fick förnyat förtroende

2009-01-18T00:47:00.001+01:00

Man kan inte gärna annat än tycka om Gösta Unefäldt. Hans Strömstadsböcker innehåller i så hög grad en vänlig ton, humor och inte minst insiktsfull och intressant människoskildring att de alltid är ett nöje att ta del av. I denna den elfte och sista boken med Polisen-titel finns dessutom ett efterord där Unefäldt sammanfattar 25 år med Jörgensson och company.

I denna grand finale står Jörgensson i begrepp att ansluta sig till Gryt i pensionärstillvaron. Men när efterträdaren omkommer i en bilolycka får Jörgensson fortsätta ett tag till, och när ett mord inträffar inkallas även Gryt ånyo. Och tur är väl det, för Gryt var utredande polisman redan under det sextotal som skildras i bokens straka upptakt, där det berättas om en ungdomsvåldtäkt på sextiotalet och hur hårt och varaktigt den drabbar offret, Magdalena Prost.

Själva mordintrigen, där offret är en av de män som våldtog Prost, är dock inte lysande. Svart bankverksamhet i Göteborg spelar en roll, men vi kommer aldrig riktigt nära. Och lösningen på mordgåtan är alldeles för osannolik för min smak. Unefäldt var på det hela taget bättre som intrigmakare på 80-talet, men andra kvaliteter har han fortfarande kvar.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

2009-01-18T00:45:00.000+01:00

När Monika Pedersen av en slump läser en bok där författaren helt sensationellt påstår att en kvinna som låter sig indentifieras som Monikas mor blev mördad, vaknar Monikas utredarinstinkter, trots att hon är sjukskriven och starkt överväger att byta yrke.

Det är en rolig bok att läsa, med en god intrig och många intressanta händelser och iakttagelser längs vägen, inte minst i Etiopien där Monika jagas på liv och död genom de märkvärdiga underjordiska kyrkorna i Lalibela. Och Monika Pedersen själv är verkligen en människa, helgjuten, sympatisk och ägandes både styrkor och svagheter. Slutet blir dock något ruschigt och tillslarvat, där får jag inte ekvationen att gå helt ihop. Men som helhet är detta nog Nilsonnes hittills bästa bok.

Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm

2009-01-18T00:42:00.002+01:00

Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, tycker helt enkelt att det får vara nog nu med polisens oförmåga att lösa Palmemordet. Med hjälp av Holt, Lewin och Matthei startar han en egen utredning, och åtta veckor senare är man redo för tillslag på Mallorca - tack vare den notoriske Bäckströms ovärderliga hjälp.

Detta är inte Perssons bästa bok, men den innehåller ändå alla de ingredienser som gör honom så älskansvärd.

Tanja Suhinina: Phonephucker

2009-01-18T00:40:00.001+01:00

"Världens äldsta yrke i voice-only." Så beskriver Suhinina själv det extraknäck som givit upphov till denna rasande underhållande bok, fylld med konkreta exempel.

Med ett roligt, lekfullt, modernt språk guidar författaren oss genom telefonsexets alla dimensioner. Det är en blogg i bokform, vilket innebär ett väldigt otvunget förhållningssätt till bokliga konventioner. Elin Jonsson illustrerar och gör det påtagligt väl.

"Världens äldsta yrke...". Telefonsex [den kommersiella varianten] har definitivt en negativ stämpel, förmodligen rent av i ännu högre grad än pornografi. Suhinina argumenterar utförligt för en annan hållning på ett sätt som får i alla fall mig att förkjuta min uppfattning. Men allra mest är detta ändå en lättsam, infallsrik bok där det bara är att acceptera förutsättningarna och ha roligt.

Elizabeth George: En högst passande hämnd

2009-01-18T00:38:00.001+01:00

Elizabeth George skriver ju ett slags pigromaner (OBS! Hon gör det riktigt bra.), med intriger, kärlek, svek, beroenden och skuldkänslor i en trängre krets. I En högst passande hämnd är det främst relationen mellan Simon St James och Deborah som står i centrum; boken är en prequel i Lynley-serien och när boken startar ska Lynley och Deborah till att förlova sig.

Jag har ganska svårt för den deckarkonvention som är otroliga sammanträffanden, och sådana finns det gott om i den här boken. När Deborah skaffar en bostad i tiomiljonersstaden London så bara råkar hon hamna precis granne med en viktig aktör i det morddrama hon snart ska bevittna i en helt annan del av England. Suck! Men mordgåtan är hyfsat gjord, framför allt i sin bakgrundshistoria som handlar om det cyniska utnyttjandet av människans ångest och desperata hopp, och bokens inslag av kärlekens svåra spel gör ingen besviken.

Åke Edwardson: Jukebox

2009-01-18T00:36:00.001+01:00

Året är 1964. Johnny Bergman reser runt på sydsvenska höglandet som jukeboxutställare. Melodiradion och teven mattar dock intresset för hans maskiner och romanen blir till en berättelse om förlorade möjligheter och tappade sugar. Men inte bara, för Johnny klarar också av att bekämpa sin kärlek till flaskan och istället upprätta relationer till sina medmänniskor, inte minst till Elisabeth som bjuder in Johnny till sitt och sonen Lennarts liv.

Bäst blir boken just som skildrare av människorna, ofta medelålders män, resignerade i ett liv som bara blivit. Edwardson är bra på att hitta rätt ackord, den rätta avvägningen mellan mänskliga styrkor och tillkortakommanden. Hans personer är inte endimensionella. Men boken, 400 sidor utan särskilt mycket intrig, känns stundtals en smula seg.

De lätt övernaturliga inslagen tycker jag också känns påtagligt malplacerade och vilken amerikansk delstat Detroit ligger i borde Edwardson ha bättre reda på.

H.-K. Rönblom: Döden i grytan

2009-01-18T00:29:00.002+01:00

"Jag vet inte vad engelskor använder hattar till, erkände Paul, men jag har sett att de förvarar dem på huvudet."

Rönbloms fjärde deckare, som utspelar sig på en kvällstidningsredaktion där en av medarbetarnas hustrur blivit bragd om livet, är, trots en mycket fiffig mordmetod, inte helt lyckad. Intrigen är egentligen välspunnen, men personerna blir alltför klichéartade och Paul Kennets undersökning riktas helt utan förklaring in mot just på den grupp där mördaren - naturligtvis! - står att finna.

Den stora behållningen med boken är humorn. Små, ironiska, lätt torra, glänsande kvickheter finns litet varstans i texten. Lägg därtill ett väldigt roligt avsnitt från en ambassadmottagning, och Döden i grytan är väl värd att läsa trots allt.

Björn Kurtén: Mammutens rådare

2009-01-18T00:20:00.001+01:00

En fristående fortsättning på Den svarta tigern. I bland önskar man att Kurtén kunde gjort litet mer för att rekapitulera familjehistorien från den boken, men okej, jag ska inte klaga. För visst är även Mammutens rådare, som utspelar sig ca 20 år senare, en fascinerande bok.

Där Den svarta tigern var ett ödesdrama är detta mer av en vandringsberättelse, där huvudpersonen Vitspjut träffar på svarta och vita (homo sapiens och neandertalare) runt om i ett vidsträckt nordiskt landskap. Kurtén är mycket skicklig på att levandegöra levnadssätt och föreställningar, liksom på att tota ihop intressanta händelseförlopp. Ett minus dock för att riter och trollkonster alltför ofta för att det ska vara trovärdigt får avsedd effekt.

Staffan Westerlund: 0-lösningen

2009-01-18T00:18:00.001+01:00

En man hittas dödad på ett tåg. Det visar sig att han haft en nyckelroll i ett lovande aidsmedicinprojekt, och företaget som han jobbat för kopplar in Stig Eklund som säkerhetskonsult. I en parallell historia lämnar IngaLisa Östergren advokatbyrån för att bli juridiskt ansvarig i en verksamhet kallad Svensk revision, ett slags privatpolis (men ingen privatjustis!) som gör det arbete polisen inte orkar med vad gäller korruption och systematisk brottslighet.

I hög grad är detta en idéroman. Trots en del action är handlingen inte särskilt spännande nån stans, men i gengäld ställs läsaren att fundera över frågor av typen "Vad går gränsen mellan privatutredning och medborgargarden?" och "Finns det försvarbara motiv för att inte vilja se ett aidsbotemedel bli verklighet?". Westerlund är som vanligt en intressant författare att läsa, men aidshistorien är inte helt trovärdig och det riktiga drivet saknas som sagt.

J. D. Salinger: Räddaren i nöden

2009-01-18T00:04:00.000+01:00

Den här boken hålls som en generationsroman och modern klassiker, och sanningen att säga förstår jag inte varför. Visst är det ett styvt porträtt av en cynisk sextonåring som författaren får till - Holden Caulfield är visserligen intelligent och i vissa avseenden brådmogen, men samtidigt är han oempatisk, självgod och korttänkt i övermått. Sammantaget är han en ganska enerverande bekantskap, men nog så trovärdig.

Men var finns bokens handling? Ett antal episoder i New York-natten som berör föga är inte nog för att fånga mig. Jag tycker helt enkelt att boken känns tom utöver själva personporträttet, som inte minst åstadkoms genom ett konsekvent språk.

Mattias Göransson: Blåvit gryning

2008-02-17T01:47:00.001+01:00

Det här är den fjärde Offside-boken om svenska klubblag jag läser och den klart bästa. Det beror nog främst på att det är lättare att få verkligt öppenhjärtiga och intressanta synpunkter från folk när det man frågar om ligger på några års avstånd. Sedan är ju Göransson en mycket duktig journalist, och historien är dessutom utomordentligt fascinerande i sig själv. Hur sjuttsingen var det möjligt för IFK Göteborg från den allt annat än fantastiska allsvenskan att placera sig som ett av Europas fyra bästa klubblag?

Historien spänner från slutet av åttiotalet till hösten 2004. Första halvan av boken handlar således om de fantastiska Champions League-åren med den hysteriskt noggranne Roger Gustafsson i centrum. Snart sagt alla IFK:are under denna tid har Göransson intervjuat och resultatet blir ett heltäckande dokument - det första, tror jag; tidigare IFK-böcker har mest handlat om åttiotalet och UEFA-cuptriumferna.

Bokens andra del kommer så att handla om det fria fallet som följde, och om hur IFK blev en vilsen förening utan sammanhållen policy. En kulturrevolution, skriver Göransson i prologen, genomfördes.

Slutet är ett kapitel för sig. Här är huvudpersonerna Bengt Halse, Mats Persson och Janne Plånbok, tre män som oförfärat värvade stjärnor som Peter Ijeh och Stefan Selakovic. Boken skrevs innan skandalerna blev kända, men visst kan man skönja dem i citat som "den enda principen jag har är att jag inte har några principer" (Persson).

Elizabeth George: Till minnet av Edward

2008-02-17T01:46:00.000+01:00

Vad är viktigast i en modern deckare? Att författaren skriver bra, har intressanta karaktärer och en spännande handling? Eller att slutet är rimligt och gör att hela historien håller ihop?

Tyvärr lyckas George här inte helt med det senare. Mordmotivet är litet, litet för skruvat för att utan vidare kunna sväljas. Men samtidgt är boken, som vanligt vad gäller George, välskriven, med massor av välfunna personporträtt och en hel del välplacerade överraskningar i intrigen.

Boken börjar med att Matthew, tolv år, hittas mördad på en kyrkogård. Han har trots sin arbetarklassbakgrund gått på en halvfin internatskola. Dit far Lynley och Havers för att söka sanningen.

Inte minst lyckas George på ett utmärkt sätt skapa en bild av den här slitna, anrika, konservativa skolan. Det är kanske bokens främsta förtjänst.

Jean Bolinder: Dockan - en sommarsaga

2008-02-17T01:45:00.000+01:00

Den alkoholiserade läraren Bo Anje Rindel (de här ständiga anagrammen är en aning påfrestande) firar semester i den bohusländska skärgården. Han blir bekant med en förståndshandikappad man, som berättar om ett mord han bevittnat. Anje börjar höra sig för om historien kan stämma; ingen har hört talas om att det skulle ha inträffat men berättelsen har gjort intryck på honom och så småningom finner han indicier för att det verkligen hänt - 49 år tidigare.

Det här är en helt klart bra bok. Rindel, med sin vresighet och missnöje med livet, är mycket väl tecknad, liksom övriga personer, varav de flesta liksom Rindel är misshandlade av livet - låt vara att de bisexuella unga nymferna stundtals blir litet väl många.

Deckargåtan är också styvt gjord och rullas lagom långsamt upp mot ett överraskande slut, som visar på tidens nötning på oss alla.

Och så får vi stifta bekantskap med sommaren 1948, när ryssarna blockerade Berlin och Thomas Dewey alldeles säkert skulle bli USA:s nästa president.

Ulf Larsson: Balansgång

2008-02-17T01:44:00.000+01:00

Rex går i nian, vantrivs i skolan och överhuvudtaget i livet. Håglöst dras han in i sniffning, allt går sin gilla gång, han sniffar mer och mer; när han till slut kommer till en vändpunkt förblir ändå mycket vid det gamla.

Larsson - numer lektor i svenska språket vid Örebro universitet, där han bland annat undervisat undertecknad - var bara sexton år när han skrev den här boken, och det är klart att den inte är något mästerverk. Men den är ärlig och konsekvent, och dessutom finns en påtaglig formuleringsskicklighet som stundtals får mig att dra på smilbanden.

Arne Dahl: Mörkertal

2008-02-17T01:43:00.000+01:00

Arne Dahls åttonde bok kretsar kring främst två teman: Sexualitetens olika uttryck och vilka medel som är rimliga i kampen mot det onda.

Som vanligt, frestas man att säga, är Dahls gärningsmän utrustade med närmast övermänskliga kvaliteter och de som dödas är de verkliga skurkarna (se Europa Blues och En midsommarnattsdröm).

Men intrigen är medryckande och börjar roligt med att ett antal vittnen får skildra den skallgång efter försvunna Emily, 14, de varit med om i de ångermanländska skogarna. Och boken är faktiskt riktigt spännande.

Trots de väl fantastiska inslagen och det uttjatade temat med pedofiler är detta Dahls bästa bok på flera år.

Sebastien Japrisot: Dödens kupé

2008-02-17T01:41:00.000+01:00

En kvinna hittas död på ett nattåg som anlänt till Paris. Vi får växelvis följa polisens arbete och de andra passagerarna i kupén.

Japriots debutbok påminner i sina stämningar och sin pessimistiska ton en del om Cornell Woolrich, men jag tycker nog att Japrisot är den styvare människoskildraren av dem. Japrisots figurer är osäkra, komplexfyllda och djupt mänskliga. Inte minst visar han trovärdigt på sexualitetens inverkan på den mänskliga tillvaron.

Deckarintrigen är tämligen väl utarbetad, men upplösningen presenteras litet väl abrubt. Ett osannolikt privatspanarinslag kunde han också kanske försökt avstå ifrån.

Björn Kurtén: Den svarta tigern

2007-12-27T19:46:00.002+01:00

Detta är något så ovanligt som en roman som utspelar sig före den senaste istiden, för ca 30 000 år sedan. Forntidsforskaren Kurtén ger en spännande bild av denna tid och lanserar en teori om hur det kom sig att Homo sapiens helt manövrerade ut Homo neandertalis.

Huvudperson är den unge Tiger, som efter att hans far och de andra manliga medlemmarna i hans stam dödats av ett krigarfölje, hamnar i en neandertalby. Han vill hämnas och när han får chansen utvecklas det hela till ett drama i klassiskt grekisk stil.

Men den stora behållningen med boken är givetvis inte intrigen utan den initierade skildringen av en tid vi vet väldigt litet om. Kurtén tvingas så klart till många gissningar han också, men han var ändå en ledande auktoritet på området och den här bilden är säkert så bra som den kan bli.

Ett litet minus för att språket inte alltid uppnår den eftersökta tidlösheten; exempelvis är indiansommar ett ord det är svårt att se som trovärdigt i forntidskontexten. Ett stort plus för de intressanta för- och efterorden (som finns i En bok för alla-utgåvan, som även är något utökad i övrigt).

Elizabeth George: Gamla synder

2007-12-27T19:43:00.000+01:00

George försöker här skapa en modern, uppdaterad pusseldeckare. Mja, säger jag. Boken är helt okej, men övertygar inte om att pusseldeckaren har framtiden för sig, och en viktig tråd lämnas hängande i luften vid bokens slut (hur i allsin dar upptäckte mordoffret det som kom att besegla hennes öde?).

Men George är ju framför allt en utomordentlig skildrare av personer (här tänker jag dock inte på de misstänkta, utan på Lynley, Havers, St. James et al) och relationer, och bokens bärande tema är hur Lynley förblindas så av sin svartsjuka gentemot Lady Helens älskare att han helt styr ur kurs i sitt arbete. Hon, å sin sida, slits också mellan lojaliteter och det hela är mycket väl skildrat.

En god biintrig om familjehemligheter i en överklassfamilj hör också till bokens plusvärden.

Katarina von Bredow: Kattskorpor

2007-12-27T19:41:00.001+01:00

Felicia är tretton år gammal och går på sommarlov. Hon är en fri flicka i den småländska landsbygdsidyllen. Kärlek, vänskap, starka känslor.

von Bredow är ju mycket skicklig i att skriva om ungdomar, att hitta rätt ton och göra sina personer trovärdiga. Det jag saknar i boken är en bärande story, något som verkligen bränner till, likt i Syskonkärlek och Knappt lovlig. Nu blir det litet rapsodiskt och svalt, även om det finns partier i boken som är mycket bra.

Anna-Karin Selberg: Vit

2007-12-27T19:40:00.000+01:00

En dotter vakar vid sin mors dödsbädd på ett sjukhus. Sakta skeenden, små, betydelsefulla tankar. En finstämd bok?

Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?

Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.

Jean Bolinder: Purungen

2007-12-27T19:39:00.002+01:00

I somras läste jag Inger Frimanssons Fruktar jag intet ont. Det här är ungefär samma story, men berättat ur det motsatta perspektivet.

Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.

Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.

Elizabeth George: Pappas lilla flicka

2007-12-27T19:39:00.001+01:00

Georges debutbok är mycket stark. Den innehåller en kriminalintrig som är mycket välspunnen och visar hur ondskan griper omkring sig i flera led, men ännu mer imponerande är skildringen av poliserna Lynley och Havers, som båda bär på personliga problem som de brottas med.

Det är nästan märkligt att detta är första delen i en lång serie böcker, för den röda tråden i boken är Havers oförmåga att samarbeta med Lynley, hennes ilska, frustration och självförakt, och när hon mot slutet av boken når något slags rening, en väg bort från detta, då är dramat fullbordat.

Håkan Nesser: Skuggorna och regnet

2007-12-27T19:37:00.000+01:00

Vad gör vi egentligen av våra liv? Den frågan ställer Nesser i en bok där vi får stifta bekantskap med tre människor som samtliga i någon mening misslyckats med att skapa sig ett gott och meningsfullt liv. David är läraren som lämnar två kvinnor bakom sig i Uppsala för att tillbringa en tid hos systern i Norrland. Maria, hans syster, lever sedan många år i ett helt misslyckat äktenskap och saknar kraft att göra något åt sin situation. Och, till en början som en skugga, så småningom med en egen berättelse, deras fosterbror Viktor, som blivit stum efter en olycka och kommit att leva i hög grad vid sidan av samhället.

Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.

Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.

Lars Gyllensten: Senatorn

2007-12-27T19:35:00.000+01:00

Antonin Böhr är senator i en obestämbar kommunistisk öststat. Hans titel gör honom dock inte till politiker i västerländsk mening, utan han fungerar som någon sorts politisk domare. Han är missmodig och frånvarande och hans chef, med det olycksbådande namnet Stefan Treblinka, beordrar honom att ta ledigt ett tag och göra en semesterresa.

Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.

Mikael Lundh: Sveriges Likas Lag

2007-12-27T19:33:00.001+01:00

Lundh skriver något av en självbiografi om sin tid som polis i Stockholm. Under största delen av tiden har han arbetat med ungdomar och ungdomsbrottslighet. I samarbete med lokala nätverk i förorterna - inte minst invandrarorganisationer - har han sökt motarbeta antisocialt beteende redan innan det uppstått.

I sin bok riktar Lundh hård kritik mot polisen. Prioriteringarna är fel, de patrullerande poliserna har i många fall en gravt felaktig attityd till sitt arbete och till sina medmänniskor och själv har Lundh motarbetats. Men han visar också på det positiva exemplet - hur brott kan förebyggas, den enskilde få en bättre riktning på sitt liv och hur polisen kan vinna förtroende hos medborgarna.

Boken är helt klart intressant, även om jag gärna hade sett ännu mer av konkreta, positiva exempel och berättelser från Lundhs tid ute på fältet. Tyvärr har redaktören brustit i sitt arbete: en del saker upprepas en gång för mycket och de språkliga lapsusarna är legio. Inte minst är namn ofta felstavade.

Jag har deltagit vid en av Lundhs föreläsningar och då visade han en hel del bilder. Tyvärr finns inga sådana i boken - det är en miss.

Len Deighton: London tillhör oss

2007-12-27T19:30:00.001+01:00

London 1941: Nazistisk ockupation. Kriminalpolisintendent Douglas Archer strävar på i sitt arbete trots en tysk chef och landsmännens förakt för kolloboratörer. Han drivs av en stark övertygelse att brottsbekämpningen måste fortgå oavsett regim och navigerar med ett stort mått av diplomati.

Men när han får ett nytt fall att utreda och en ny överrock i form av SS-Standartenführer Huth, influgen direkt från Himmlers stab i Berlin, blir han indragen i verklig storpolitik, i ett spel om något - kärnvapenexperiment! - som kan avgöra hela kriget.

London tillhör oss är dock inte i första hand en thriller med överaskande vändningar och höga insatser, utan en fullödig gestaltning av tankeexperimentet "om tyskarna vunnit kriget". Detaljerna är mycket genomarbetade, den betryckta stämningen och galghumorn väl skildrade och likaså de halvt desperata och tämligen disparata försöken till motstånd. Dessutom är Deighton stundtals mycket rolig, på det torra, brittiska sättet.

En liten anmärkning är att Deighton har ett tämligen märkligt sätt att handskas med perspektivet: vi får genom så gott som hela boken följa skeendena ur Douglas Archers synvinkel, men plötsligt, mitt i en scen, kan vi helt plötsligt få veta vad en annan person tänker eller har för erfarenheter. Det är stundtals lätt förvirrande.

Jag hade gärna sett att det funnits ett efterord till boken, där författaren berättat om hur han arbetat fram denna dystopi. Men en riktigt intressant läsning är det i vilket fall.

Åke Smedberg: Legender från Häståsen

2007-12-27T19:29:00.000+01:00

Detta är i mitt tycke Smedbergs bästa bok hittills (fram till 1998, alltså). Det är en novellsamling där de flesta noveller är verkligt starka. Framför allt vinner boken på att författaren gått mer åt det konkreta hållet; den som kan sin Smedberg vet att det ibland kan vara väl mycket av dunkla, halvt metafysiska budskap.

Novellerna utspelar sig, med ett par stockholmska undantag, i norrländsk glesbygd. Människorna är litet kantstötta, har resignerat en smula inför sin plats i tillvaron. Små vardagsdramer utspelar sig: en man blir upphånglad av grannfrun på en fest, en ung kvinna lämnar sin pojkvän och flyttar hem till fadern, en annan ung kvinna glider in i antisocialt beteende.

Titelberättelsen är ett antal små fragment med övernaturlig anstrykning. Se, tycks Smedberg vilja säga, se vilken magi, vilka berättelser som döljer sig överallt där människor finns.

Glen Baxter: Biljardbordsmorden

2007-12-27T19:27:00.000+01:00

"Han kanske inte är den bäste steppare jag någonsin sett, men förvisso är han den tystaste."

Biljardbordsmorden är en historia som berättas ömsom i text och ömsom i författarens egenhändigt gjorda teckningar. Historien är helt absurd, och ibland väldigt, väldigt rolig. Tekniken är ofta att i text leverera ett alldagligt påstående, varpå följer en bild som helt förändrar innebörden i det sagda.

Tyvärr är boken ändå inte så kul som jag hade hoppats. Ramhistorien blir efter ett tag tämligen tröttsam, och en hel del inslag - till exempel biljardbordens mordiska verkan - är litet väl crazy. Det var sådan humor man gillade på lågstadiet - men idag?

Nåväl. Det är en ganska underhållande och avgjort annorlunda bok, och Norstedts ska ha heder av att ha gett ut den.

Inger Frimansson: Fruktar jag intet ont

2007-12-27T19:24:00.000+01:00

Frimanssons första renodlade thriller är imponerande spännande och ryslig. Gymnasisten Monika lever i en mental bubbla efter att hennes bästa vän dött i en olyckshändelse. Hon är trött och led på sin situation och bestämmer sig för att sluta skolan. Efter ett gräl med föräldrarna om detta ger hon sig iväg hemifrån i vredesmod. Därute väntar ondskan.

Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.

John Le Carré: Telefon till den döde

2007-12-27T19:22:00.000+01:00

Le Carrés debutthriller är stabil men föga upphetsande. En man - Fennan - anställd i utrikesdepartementet hittas död, i vad som förefaller vara självmord. Några dagar tidigare har Smiley träffat Fennan med anledning av en anonym anklagelse om att denne skulle vara spion. Smiley får dock anledning att tro att det hela inte alls var självmord och blir angelägen att finna den verkliga förklaringen.

Den orutinerade Le Carré får vid några tillfällen stanna till i berättelsen för att för läsaren sammanfatta allt vad som dittills framkommit. Samtidigt finns i boken viss spänning och intressanta partier, inte minst när det berättas om Smileys verksamhet i Tyskland under naziåren.

Jesper Högström: Den andra stranden

2007-12-27T19:21:00.001+01:00

Den knappt trettioårige Martin, utan styrsel i livet, reser en vår ut till ett litet samhälle på den skånska ostkusten för att skriva litteraturuppsats. På samma ort satt Stig Dagerman en sommar i början av femotiotalet och plågades av skrivkramp, och det är om honom Martin skriver.

Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.

Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.

H.-K. Rönblom: Skratta Pajazzo

2007-12-27T19:18:00.000+01:00

I den avlägset belägna glasbruksorten Komosse blåser förändringens vind. Bruket går dåligt och produktionen måste läggas om. Ägarfamiljen samlas till krigsråd, och en av medlemmarna faller död ner. Spelet kan börja!

På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.

Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.

Joyce Carol Oates: Våld - en historia om kärlek

2007-12-27T19:16:00.000+01:00

Natten efter en festkväll våldtas Teena Maguire i en park i Niagara Falls. Det är naturligtvis en synnerligen traumatisk upplevelse, och ännu värre upplever hon det efter mötet med rättsmaskineriet, där åklagaren gör en blek insats och försvaret beter sig otillständigt.

Våld är en kort roman om hur onda gärningar och våld fortplantar sig. Som läsare känner jag en hopplöshet inför detta, och inför den totala asocialitet som gärningsmännen uppvisar, och jag vet just inte om detta är Oates mening. Men det är naturligtvis en välskriven och intressant bok, där våld kan upplevas just som en historia om kärlek, vilket kanske säger en del om vår värld idag.

Berättartekniskt är boken delvis skriven i du-form - där duet är Teenas trettonåriga dotter - vilket fungerar förvånansvärt väl.

Leif GW Persson: Linda - som i Lindamordet

2007-12-27T19:14:00.000+01:00

Baske mig, visst gör han det igen, Persson! Det tar ett tag innan jag känner den riktiga entusiasmen - kanske hade boken vunnit på att första halvan skurits ner något - men när han väl fångat mig har han mig ordentligt fast. Framför allt är han ju så förbålt underhållande och rolig!

Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.

Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!

Arthur Schnitzler: Drömberättelse

2007-12-27T19:11:00.000+01:00

En tjugotalsnatt i Wien. Läkaren Fridolin upplever en rad händelser som samtliga har en klar erotisk anstrykning. Peripetin: Ett hemligt sällskap där vissa ritualer följs och damerna är nakna.

Det är en kort roman, 129 sidor, där Schnitzler lyckas mycket väl med att bygga upp och behålla en konsekvent erotisk stämning i första halvan av boken. Men doktorns häftiga psykologiska reaktion på det han får uppleva, och på några episoder som hans hustru förtäljer, känns inte särdeles trovärdig, och boken blir därmed bara halvlyckad.

En extra ros till förlaget för den härliga räfflade pärmen.

Sven Westerberg: Andras väg har rastplatser i solen

2007-10-01T10:16:00.000+02:00

Tyvärr är detta Westerbergs svagaste bok på länge. Ett mord i Göteborg visar sig ha kopplingar till Hammarskjölds död i Nordrhodesia 1961. Hanna Skogholm söker sanningen, Lennart Brask är också med på ett hörn, men anrättningen lyfter aldrig och slutar med ett jaså.

Plus för skildringen av Nordrhodesia.

Gabriella Håkansson: Operation B

2007-10-01T10:11:00.000+02:00

"Andra propsade på att curling, som man inte ansåg vara en regelrätt sport utan snarare ett förtäckt tidsfördriv, skulle skrivas dit."

Tre kvinnor berättar långsamt var sin historia om maktspel i vardagen. Samtliga är de på ett eller annat sätt kopplade till ett hemligt, världsomfattande nätverk som har som mål att företa undersökningar om allt som är värt att studera, och som iakttar en sträng hierarki och dito levnadsregler.

Håkansson bygger mycket skickligt upp sin fantasivärld. Hon har full koll på såväl stil som intrig, och har nog haft väldigt roligt när hon skrev boken. Det har man som läsare också ibland.

Men tyvärr är boken ganska seg. Direkt anföring förekommer nog inte en enda gång, och detta innebär givetvis ett visst läsmotstånd. Trots detta är boken klart läsvärd, inte minst för att Håkansson går en helt annan väg än de flesta debutanter i vår tid.

K Arne Blom: Någon slog tillbaka

2007-10-01T10:07:00.000+02:00

En reklamdirektör blir mördad på tröskeln till sitt hem i Lund. Ytterligare ett par våldsbrott inträffar och spåren tycks leda mot en begränsad grupp misstänkta. Bloms lundakriminalare stretar på och finner så småningom lösningen.

Detta är alltså ingen stor deckare, och verkligen inte originell, men ett gott hantverk är det. Boken är ganska spännande, den har skapliga personporträtt (även om några studenter blir alltför ensidigt tecknade) och en välspunnen intrig. Det bästa med boken är dock kanske den lågmälda realismen i en hel del små detaljer i skildringen av vardagslivet.

Olle Svenning: Vänstern i Europa - De nya liberalerna?

2007-10-01T10:02:00.000+02:00

En läsebok om vänsterns, särskilt den socialdemokratiska, moderna historia i ett antal viktiga europeiska länder, samt om de vägval vänstern står inför idag. Svenning är en av de skribenter man bara behöver läsa ett par rader av för att veta vem som för pennan, och det är självfallet en sjujäkla tillgång.

Svenning gör en kompetent och mycket väl påläst av de olika länderna (Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Portugal, Danmark, Holland). Är man intresserad av att bättra på sina kunskaper härvidlag är detta den perfekta boken.

Han kommer, som antyds i titeln, fram till att socialdemokratin i sin praktiska politik blir alltmer socialliberal, även om New Labour är klart värst i klassen. Fri- och rättighetsfrågor (och ibland knappt ens det) prioriteras framför kampen mot kapitalet. Men texten är ganska tungrodd. Riktigt bränner boken inte till förrän i epilogen(!), då Svenning äntligen tar personlig ställning. Jag hade önskat att Svenning anammat det skrivsättet, att mer själv gå in och brottas med de företeelser han beskriver, även i boken i övrigt. Som det nu är funkar boken trots sina många intressanta teman bäst som något slags uppslagsbok.

Sven Olov Stalfelt: Getingboet

2007-10-01T10:01:00.000+02:00

Getingboet är en bok som inte tar sig själv på något som helst allvar, vilket på det hela taget är ett plus. Det är en pusseldeckare med en bisarr familj i en stor villa på landet, ett mystiskt bortförande och en förvirrad intrigutveckling.

Stalfelt håller rätt ton och får med en hel del roligheter och vassa formuleringar, även om hans brister som stilist (eller kanske snarare bristen på en bra förlagsredaktör) lyser igenom ibland. Korrfelen är också otroligt många, dessvärre.

Är boken en parodi? Inte i någon särskilt hög grad. Snarare är det helt enkelt en humoristisk bok - en rar planta i nutiden. Det är inte komedi i högsta klass, men inte heller plumpt eller dött. Har man inte för höga förväntningar är detta en helt okej bok.

Henning Mankell: Fångvårdskolonin som försvann

2007-10-01T10:00:00.000+02:00

I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.

Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.

Ofullgånget men inte helt ointressant.

Jean Bolinder: I rättan tid

2007-10-01T09:58:00.001+02:00

En svårrecenserad bok. Bolinder gör medvetet avkall på litterär kvalitet under en stor del av boken för att mot slutet kunna nå fram till sin starka poäng. I rättan tid är en hårt konstruerad och tämligen frustrerande bok, men samtidigt en styv och fascinerande romankomposition - om man betraktar den från slutet, vill säga.

Handlingen: Petrus Andersson blir vittne till ett mord dagarna innan han ska disputera på Fröding. Ytterligare ett mord inträffar, på en gammal domare som blivit förföljelsemanisk och tillskrivit Andersson för att varna denne för en mystisk liga. Andersson och Bolinders vanlige antihjälte Jöran Bundin börjar nysta i fallet. Allt konstigare saker sker, historien blir en smula fånig.

Detta är en roman av en författare mitt i en utvecklingsprocess. Så småningom - i exempelvis Dödisgropen - skulle Bolinder med mycket större skicklighet verkligen åstadkomma den typ av roman han här halvt fåfängt försöker med.

Arne Dahl: Dödsmässa

2007-10-01T09:57:00.000+02:00

Han har återhämtat sig en del, Dahl. En spännande bok detta, och slutet är bara hälften så bisarrt som i de två närmast föregående böckerna.

Ett gisslandrama på en bank skildras i närbild i den första tredjedelen av boken. Sedan visar det sig som så ofta när A-gruppen är i farten vara något mycket mer som är i görningen.

Dessutom: Helt plötsligt ett insprängt kapitel med ett ordagrant återgivet tal av George W. Bush, icke utan koppling till handlingen. Dahl vågar mycket, till glädje men ibland också frustration för läsaren.

Anne Holt: Blind gudinna

2007-10-01T09:53:00.000+02:00

Holts debut är en kriminalroman i mjukkokt stil. Ett lättlöst mord leder vidare till en narkotikamaffia, kuriöst nog ledd av en grupp - advokater! Holts hjältar Wilhelmson och Sand kämpar under flera månader på, gnetigt och trovärdigt.

Helgjuten personskildring, en del humor, några små tankenötter (jag begriper fortfarande inte hur man gör om ett godtyckligt telefonnummer till kod enligt den metod som beskrivs på sid. 197) och viss spänning. Visst är det en läsvärd bok, men inte någon total fullträff. Grundhistorien är inte riktigt så engagerande som hade krävts för det.

Tyvärr är översättningen ganska svajig. Om inte annat hade det varit tacknämligt med en faktaruta över norska juridiska termer och befattningstitlar.

Jonas Brun: Den andra tiden

2007-10-01T09:51:00.000+02:00

En häftig brytning har ägt rum mellan Fredriks mamma och pappa. Han följer med sin mamma till mormors hus på landsbygden och där tillbringar han sin sommar. Det händer inte mycket, förutom mellan raderna.

Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.

En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.

Liza Marklund: Den röda vargen

2007-10-01T09:48:00.001+02:00

Annika Bengtzon reser till Luleå för att skriva en artikel om ett gammalt attentat mot flygflottiljen. När hon kommer dit finner hon att den kontakt hon haft, en reporter på Norrlands-Tidningen, blivit mördad. Så småningom leder spåren till maoistiska celler i slutet av sextiotalet.

Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.

Tomas Arvidsson: Studierektorns sista stöt

2007-10-01T09:47:00.000+02:00

Visst är Arvidsson en sjutusan till trevlig författare, en underhållare av klass. Men denna bok lider av tre stora brister:

1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.

2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!

3. Slutet, vilket är katastrofalt.

Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!

Henrik Ystén: Utmanarna - Så ska Elfsborg vinna SM-guld

2007-10-01T09:46:00.001+02:00

Snabbt läst, snabbt glömd? Tidskriftsreportage i bokform är ingen lätt sak, men visst bjuds man på trevlig och informativ läsning om hur Elfsborg byggde upp sin satsning mot toppen. Och så finns en gimmick: de rostfria kylskåpen! (Som om rost vore ett problem i kyslskåpssvängen!?)

Friedrich Dürrenmatt: Misstanken

2007-10-01T09:45:00.000+02:00

Kommissarie Bärlach är svårt sjuk och ligger på lasarett. Av en tillfällighet kommer han att fatta misstanke om att en aktad läkare på ett sjukhem har ett förflutet som SS-man. Bärlach forskar vidare i saken och bestämmer sig för att som en sista insats i brottsbekämpningens tjänst lägga in sig på sjukhemmet och slutgiltigt avslöja läkaren.

Dürrenmatt har skapat en stark deckare, som handlar om moral och om kampen mot ondskan, att vi måste hjälpas åt. Den klarsynte Dürrenmatt är också obeveklig mot det till synes så fredliga och oskyldiga Schweiz.

Men boken är också andlöst spännande mot slutet. Sällan har dödsångest varit så här påtaglig i en bok. Till bokens baksida hör att författarens stil kan vara ganska tungrodd.

Maria Küchen: Harhjärta

2007-10-01T09:44:00.000+02:00

Två parallella berättelser som löper samman. En forskare på KI, Kattis, vars yrkes- och kärleksliv drabbas av ett brott. En ung man med förflutet i nazismen, som nu har det bra med sin underbara flickvän Annie, men ängsligt kastar blickar över axeln.

En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.

Ulf Durling: Lugnet efter stormen

2007-10-01T09:43:00.000+02:00

Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.

Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.

Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.

John Le Carré: Spionen som kom in från kylan

2007-10-01T09:27:00.001+02:00

Alec Leamas, en brittisk underrättelseman, får ett sista uppdrag i karriären: att förgöra den framgångsrike östtyske spionchefen Mundt. Färden går mot Östtyskland och vi får en intressant inblick i - Le Carrés bild av - detta land under 60-talet.

Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.

Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!

Lars Molin: Bomsalva

2007-08-29T17:07:00.001+02:00

En kort arbetarroman. Boken, som var Molins debut, utspelar sig på ett norrländskt kraftverksbygge på femtiotalet. En dödsolycka sker och den blir katalysator för de latenta konflikterna mellan arbetare och chefer.

Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.

Åke Edwardson: Till allt som varit dött

2007-08-29T17:05:00.000+02:00

Till allt som varit dött är en berättelse om narkotikahandeln och dess aktörer. En av dem sitter en morgon mördad på en bänk vid inloppet till Göteborg. Samtidigt blir privatdetektiven Jonathan Wide överfallen i sitt hem.

Wide är en sammansatt personlighet med vissa alkoholproblem. (Jajamensan!) Den andre huvudpersonen, kommissarie Sten Ard, är mer i harmoni med tillvaron och alltid redo att kommentera den med ett Ekelöf-citat.

Detta är något så ovanligt som en bra svensk hårdkokt deckare, där vissa skeenden bara låter sig anas och andra plötsligt står i blixtbelysning. En god början på ett kraftfullt författarskap.

Kai Hammerich: Kompromissernas koalition

2007-08-29T17:03:00.000+02:00

Den 19 september 1976 bryts 44 års socialdemokratiskt maktinnehav. Journalisten Kai Hammerich beslutar sig för att följa regeringsbildningen på nära håll, och resultatet blir ett synnerligen intressant dokument.

Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?

Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.

En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).

Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!

Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden

2007-08-29T17:02:00.000+02:00

Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.

Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!

Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.

K Arne Blom: Någon borde sörja

2007-08-29T17:00:00.000+02:00

Ett korthus är ett mycket stiligt bygge, nästan graciöst i sin enkelhet. Men risken finns att man lägger på ett kort för mycket och att hela bygget faller platt på bordet.

En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.

Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.

H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten

2007-08-29T16:59:00.000+02:00

Ansedd som en av århundradets bästa svenska deckare, och riktigt så bra tycker jag väl inte att den är. Men visst är det en underhållande och smått spännande bok, med en välgjord gåta.

En elavläsare förolyckas under en mopedtur en kväll. En ståltråd har spänts över vägen. Ytterligare några ståltrådsattentat sker, dock utan dödlig utgång, innan den plötsliga brottsvågen i den norrländska kuststaden Sundhamn ebbar ut. En galnings dåd, tror man. Men den nyinflyttade adjunkten Paul Kennet tror snarare på uppsåtligt mord och anställer egna undersökningar för att finna sanningen.

Mycket av Rönbloms styrka finns i lågmäldheten och realismen. Människorna är vanliga och brotten tarvliga och resultatet av olyckliga omständigheter. Och så har han en humor, som är alldeles utsökt. Tillsammans skapar dessa komponenter alldeles utmärkta deckare.

Ingamaj Beck: Pas de deux

2007-08-29T16:58:00.001+02:00

En miniatyrroman från renässansens Florens. Konstnären Jacopo da Pontormo arbetar mot slutet av sitt liv med att utsmycka hertigens gravkapell. Samtidigt har ett lik upptäckts i staden och en ung kvinna gripits misstänkt för mord. Läsaren förstår att Pontormo är bekant med kvinnan, att han vet vad som hänt och att han plågas mycket av situationen.

Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.

Herbert Tingsten: När Churchill grep makten

2007-08-29T16:57:00.000+02:00

En helt lysande liten skrift om just det som titeln säger, alltså Chamberlains (framtvingade) avgång och Churchills tillträde. Tingsten har en språkbehandling av ett slag som inte finns i dag.

Tingsten har gjort en gedigen genomgång av källorna och har egna intressanta tankar. Befriande är den respektlöshet han visar mot de höga herrarna; om en ordväxling är vettlös använder Tingsten just det ordet även om Churchill är en av aktörerna.

Karin Fossum: Älskade Poona

2007-08-29T16:56:00.000+02:00

Den stillsamme ungkarlen Gunder Jomann åker till Indien och hittar en hustru, Poona. När hon någon vecka senare kommer till Norge blir Jomann i sista stund förhindrad att möta henne och på vägen till hans hus blir hon mördad på ett synnerligen brutalt sätt.

Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.

En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.

Robert van Gulik: De kinesiska klockmorden

2007-08-29T16:55:00.001+02:00

van Gulik, en holländsk diplomat och sinolog, skrev under 50- och 60-talen en rad historiska kinesiska detektivromaner med domare Di [Dee i äldre översättningar, inklusive denna bok] i huvudrollen. Fallen han löste var allt som oftast omarbetade historier från äldre kinesisk populärlitteratur och van Gulik ansträngde sig, särskilt i de tidigare böckerna, för att följa de klassiskt kinesiska berättargreppen.

Denna bok är kanske inte en av hans bästa, men ändock en trevlig läsning. Man kan göra en del anmärkningar, bland annat mot våldet som ofta är synnerligen motbjudande, men också framhäva kvaliteter, som den fiffiga metod som domaren använder för att komma åt de odygdaktiga buddhistmunkarna. Domaren förtjänar absolut att upptäckas även av en modern publik.

Jean Bolinder: Bröd över mycket tvivelaktigt vatten

2007-08-29T16:54:00.000+02:00

En bok med välkända Bolinder-teman, hanterade på ett mycket bra sätt av en mogen författare. Huvudpersonen, koreografen Johan S, ser svårt sjuk tillbaka på sitt liv, och främst på uppväxten som son till brukspatronen i den lilla västmanländska orten. Mordet på fadern är ett sår som följt honom genom livet, och han hoppas kunna utröna sanningen om det innan han går bort.

Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.

Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.

Kerstin Göransson-Ljungman: Tjugosju sekundmeter, snö

2007-08-29T16:32:00.000+02:00

Oj, vad bra den blev, Göranssons-Ljungmans debutdeckare. Hon har, som en av få, lyckats att i pusseldeckarens form skildra ett mänskligt drama som känns verkligt.

En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.

Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.

Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm

2007-08-29T16:31:00.000+02:00

Arne Dahls första fyra böcker tyckte jag mycket om. Den femte blev jag förbannad på. Men denna, den sjätte, lämnar mig likgiltig. Med denna bok har Arne Dahl reducerat sig själv till att blott och bart vara underhållningsförfattare, om än en synnerligen skicklig sådan, och det var väl ändå inte meningen?

Några mord sker och löses så småningom nästan. Men lösningen är så fjärran från rimligheten att det inte finns någon anledning att ta boken på allvar. Och då spelar det föga roll att Dahl skriver lätt och bra, att han många gånger har fin förmåga att ge sina personer liv och att han kan vara rolig som få.

Max Lundgren: Alla barns ansikten

2007-08-29T16:30:00.002+02:00

En ojämn novellsamling från Lundgrens penna. Flera av novellerna innehåller en del av de egenskaper som var Lundgrens främsta: människokärleken, det lätt burleska, frihetskänslan. Men fullt blommar Lundgrens talang inte ut i det korta formatet.

Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.

En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.

Ulf Roosvald: Brytningstid i Bajen

2007-08-29T16:29:00.003+02:00

Roosvald är redaktör och har skrivit hälften av texterna i den här boken, som handlar om Hammarby IF Fotboll, en klubb som kanske är på väg från folkhemsförening till amerikanskinspirerat underhållningsföretag.

Två längre texter, en om Hammarbys samarbete med amerikanska Anschutzgruppen och en om det legendariska silverlaget 1982 och dess vidare utveckling (den senare signerad Mats Holm), är riktigt bra och givande. Boken avslutas sedan med fyra personporträtt, som var och ett innehåller en hel del av intresse, men som samtidigt bara lösligt hänger ihop med bokens bärande tema.

Fotbollen sätts i ett större perspektiv men tas samtidigt på allvar i sin egen rätt. Tidskriften Offside, som ligger bakom den här boken, är så viktig för sportjournalistiken i detta land. Detta är en lyckad bok.

Scott Smith: En enkel plan

2007-08-29T16:29:00.002+02:00

En bok som läst från början tycks handla om hur några människor snabbt och oärligt blir mycket rika, och om hur de försöker hantera situationen. Självklart dyker olika komplikationer upp längs vägen som de får försöka ta itu med på bästa sätt. Det är spännande läsning, buren av förhoppningen att allt ändå ska gå vägen för den vanligt hygglige huvudpersonen.

Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.

Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.

Dag Solstad: Bröd och vapen

2007-08-29T16:28:00.002+02:00

Sista delen i Solstads trilogi om Norge under andra världskriget. Många gripande ögonblicksbilder, sammansatta människor och en intressant epilog - om trettio års socialdemokratisk (!?) ensamhet efter kriget.

Till en del handlar boken om möjligheten till motstånd. Lite grand också om förhållningssätt till dem som exempelvis förälskar sig i en ockupationssoldat. Också om olika politiska rörelsers legitimitet och stöd hos folket. Det är en intressant bok, men den bränner, som jag ser det, inte till på samma sätt som de två föregående, och några trådar lämnas onödigt oavslutade - eller avslutas på tok för abrupt.

Julia Wallis Martin: Porträtt i sten

2007-08-29T16:20:00.000+02:00

Ett skelett hittas i en dal som dränkts. (Dock är det inte en ovanligt torr sommar som möjliggör det utan en nyfiken dykare.) Det står klart att det rör sig om den sköna Helena, som anmäldes försvunnen i mitten på sjuttiotalet. Då var hennes pojkvän starkt misstänkt, men han kom undan när ingen kropp hittades. Nu blir han nervös, liksom de två andra ungdomar som deltog i mörkläggningen en gång i tiden.

Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.

Åke Smedberg: Strålande stjärna

2007-07-17T22:02:00.001+02:00

En bok svår att beskriva, en bok om vrede, utanförskap och sorg. Den handlar om Esko, som drabbats av en hjärnblödning och tänker tillbaka på sitt liv, om en ung, trasig och hemlös kvinna, och om Eskos son. Det är som vanligt hos Smedberg en berättelse om vanliga jobbare i ett ganska grått land.

Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.

Kjell Eriksson: Frihetsgrisen

2007-07-17T22:01:00.000+02:00

En gammal koskötare, nu nästan ensam kvar på den stora gård där han arbetade tillsammans med många andra, ställs inför ett dråpslag: djurhållningen ska upphöra och markerna förvandlas till golfbana. Den gamle mannens vardag och funderingar belyses stillsamt och Kjell Erikssons hjärta klappar alltid för lantarbetarna.

Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.

Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.

Håkan Nesser: Borkmanns punkt

2007-07-17T22:00:00.000+02:00

Den här boken står inte lika starkt fram för mig nu som när jag läste den första gången, för nio år sedan, trots att här finns en del mycket roande små formuleringar, avsedda just för en omläsare med facit i hand. Men jag tycker att det inte är förrän i slutet av boken som den får tillräckligt med nerv och tyngd för att bli riktigt bra. Samtidigt är väl denna blasering omläsarens förbannelse.

Historien: två, småningom tre, män huggs ihjäl med yxa i en mindre stad vid kusten. Van Veeteren kallas dit för att bistå den lokala polisen, men utredningen går i mångt och mycket på tomgång, när man inte lyckas förstå sambandet mellan männen.

Skildringen av de olika poliserna är välgjord och roande. Sluttampen är som sagt mycket stark. Kanske är boken litet pratig ibland.

Karin Boye: Kallocain

2007-07-17T21:59:00.000+02:00

En fascinerande dystopi. Huvudpersonen, Leo Kall, skriver tjugo år efteråt ett manuskript om det sanningsserum, Kallocain, han uppfinner och vad det leder till att han upptäcker hos andra och hos sig själv.

Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.

Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.

Jan Guillou: Tjuvarnas marknad

2007-07-17T21:58:00.000+02:00

Underhållande men synnerligen lättviktig. En kriminalgåta som är så lättavslöjad att Guillou låter poliserna gå på semester en månad för att kunna sträcka ut boken litet till. En scen bedrövligt tantsnusk. En ofin hantering av Pierre från Guillous främsta bok Ondskan.

Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.

Christian Holmén och Dick Sundevall: Tre bröder

2007-07-17T21:57:00.001+02:00

Vad kan vara en mer hedervärd journalistisk uppgift än att granska en felaktig dom och fria en oskyldig? Att fria två oskyldiga, kanske? Det är i vart fall det Holmén och Sundevall gör, när de tar itu med ett mord vid en tunnelbanestation.

Det blir en gedigen genomgång av fallet, där det står allt klarare att domstolarna varit mycket selektiva i sin bevisvärdering och dömt som på slentrian. Och samtidigt en annan berättelse: om segregation och strukturell rasism. Och om rättssamhällets genuina ovilja - vilken vi sett i så många fall de senaste åren - att ägna sig åt självkritik och erkänna sina fel.

"Tre bröder" är en synnerligen angelägen bok. Läs den!

Julian Symons: Brottets bana

2007-07-17T21:56:00.001+02:00

En annorlunda deckare, och en annorlunda Symons tror jag, är denna skildring av ett brott. Lejonparten av omständigheterna står klara redan från början: ett ungdomsgäng har dödat en man. Gängets ledare, den sällsynt odräglige Garney, har medverkat aktivt, det är uppenbart. Ytterligare en pojke, Gardner, finns det klara indicier emot, medan de andra i gänget får bli kronvittnen.

Boken handlar om hela det maskineri som sätts igång av ett sådant här brott, i rättsväsendet och inte minst i pressen, där bokens egentlige huvudperson, journalisten Hugh Bennet, en helt sympatisk ung man, arbetar.

Jag tyckte att boken började litet trögt, men så småningom kom jag att fascineras. En av styrkorna med den är det nakna porträttet av de unga gängmedlemmarna, så totalt utan förmåga att på ett normalt sätt interagera med samhället. Även den mycket elaka skildringen av pressen glädjer, liksom det starka slutet.

Boel Gerell: Tysta leken

2007-07-17T21:55:00.000+02:00

I det lilla Samhället (med det förbluffande höga huset) är Julia Svensson lokalredaktör för Tidningen. Hennes liv är fullt av ensamhet och tristess och hon känner sig obekväm i sin yrkesroll. På kvällarna ringer hon till S. som säger att han älskar henne.

Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.

Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.

Ulf Durling: Annars dör man

2007-07-17T21:54:00.001+02:00

Det är en väldigt bra luring Durling bjuder oss på (och som jag inte ska avslöja närmare), men gör den boken bättre? Författaren är expert på pusseldeckarens manér, och är dessutom väldigt förtjust i att skriva fars. Men därbakom finns en ganska angelägen historia om Sven Jakobson, en psykopatisk mördare och läkemedelsförsäljare.

Det börjar med mördarens död flera år senare, när han just sluppit ut ur fängelset. Durlings välkända figurer Gunnar Bergman och Efraim Nylander får reda upp det hela i sedvanlig slapstickstil. Därefter följer så den verkliga berättelsen, om hur Jakobson försöker söka reda på den kvinna han anser sig måsta ta livet av. Hans manipulerande läggning, självsäkerhet, rädsla och brist på intresse för andra människor belyses på ett övertygande sätt. Allra tydligast blir det i ett avsnitt om hur han sköter umgänget med sina barn.

Det är en bok som växer allt eftersom och som är väl värd ett försök.

Sven Westerberg: Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas

2007-07-17T21:53:00.000+02:00

Vem utom Westerberg skulle kunna skriva en sådan här bok? Och med en sådan titel?

Rättspsykiatern Hanna Skogholm tar sig an ett fall med en man som misstänks ha mördat sin svärfar. Mannen, Bo Eriksson, har länge varit deprimerad och paranoid, och allt talar för att det är han som begått brottet. Men Skogholm tvivlar ändå och går långt utanför vad en rättspsykiater vanligen gör för att finna sanningen. Och vilken sanning sedan!

Tyvärr är boken litet väl pratig. Många kapitel går ut på att Skogholm sitter i sin trädgård, läser T S Eliot och filosoferar. Det blir för mycket upprepning. Storyn, som har kopplingar både till spionvärlden, antikhandeln och det antika Grekland, är riktigt bra, men borde alltså ha berättats litet rappare.

Å andra sidan tar Westerberg ett steg framåt som personskildrare. Både Hanna och hennes man Jan utvecklas i delvis oväntade riktiningar, vilket är riktigt intressant att läsa om, liksom skildringen i förbifarten av universitetet och dess människor.

Inger Frimansson: Där inne vilar ögat

2007-07-17T21:52:00.002+02:00

En samling med 21 novller, de flesta helt korta. Några av dem typiskt frimanssonska, andra mer surrealistiska. Mycket barndom, mycket sexualitet.

Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.

Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.

Jerker Virdborg: Svart krabba

2007-07-17T21:51:00.000+02:00

Det är krig. Karl Edh får i uppdrag att tillsammans med tre andra män forsla viktigt materiel på skridskor genom fiendeterritorium. De yttre omständigheterna är diffusa (vi vet till exempel inte orsaken till kriget), men det är uppenbart att situationen är svår, stämningen närmast desperat.

Det här är en mycket, mycket bra roman. Isfärden är väldigt spännande, men det som står fram tydligast för mig är ändå avsnittet dessförinnan, med förberedelser och uppbyggande av relationer mellan soldaterna. Det är en text fylld med stor laddning. Mycket sägs mellan raderna, inte minst i de utmärkta dialogerna.

Det centrala temat är den militära disciplinen och dess påverkan på människorna. Edh accepterar den på det hela taget men gör ändå små, små uppror. En sak till: Virdborg har som få författare en känsla för kroppen, alla dess leder och funktioner. Detta utnyttjas till fullo här.

Jesper Bengtsson: De måttfulla upproret

2007-07-17T21:50:00.000+02:00

Bengtsson, till vardags ledarskribent på Aftonbladet, skildrar i denna bok förnyelsearbetet i socialdemokratin under 80- och 90-talen, personifierat kanske inte minst av Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström, vilka belönas med en plats i bokens undertitel. Boken kretsar kring frågor som feminism, demokrati, internationalism och miljö, och menar att det är på dessa områden som socialdemokratin idag kan och bör förändra samhället i grunden, medan däremot kampen för ekonomisk demokrati idag är betydligt svårare att föra, och får anstå till morgondagen.

Boken är på flera sätt intressant. Jag tycker att kapitlen om åttiotalet känns något mer helgjutna; så har läsaren och Bengtsson också en annan tidsmässig distans där och kan lättare se vad som är det väsentliga.

Många exempel ges från den konkreta debatten i partiet, samtidigt som Bengtsson försöker spåra vänsterns 'stora berättelse' idag. Därvidlag kommer han dock fram till slutsatsen att någon sådan inte finns; att i dagens nätverkssamhälle finns en annan pluralism i den politiska viljan, på gott och ont.

Rent politiskt är jag i mångt och mycket beredd att hålla med Bengtsson. Den självförvaltningstanke som SSU bars av på åttiotalet, och som i boken får en renässans, är ett viktigt perspektiv. Miljöfrågorna måste prioriteras hårdare. Dock tycker jag att det är trist att Bengtsson i kapitlet om EU-debatten, där han varnar för skyttegravarna inom socialdemokratin i denna fråga, själv gräver ned sig i dem genom några slippriga och osakliga formuleringar.

Arne Dahl: De största vatten

2007-07-17T21:49:00.000+02:00

Ack, vilken besvikelse! Här finns många enskildheter som är bra, självfallet, men helheten är så svag, så svag.

Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.

"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.

Maria Küchen: De behövande

2007-07-17T21:48:00.000+02:00

Detta är en roman som i grunden ställer frågan: Har vi rätt att sätta barn till världen? Och svaret kan måhända anses dystert.

Det börjar som en ganska finstämd berättelse om Stella, en helt ung och mycket självständig kvinna, som flyttar ut till en skärgårdsö tillsammans med sin nyfödde. Men så småningom kommer yttervärldens ondska ifatt henne, och boken blir till något av en thriller.

Maria Küchen är en skicklig författare med ett härligt språk (även om det blir litet väl poetiskt obegripligt ibland), och hon rör sig mycket lätt mellan en rad olika personer i denna bok. Titelns behövande är de fosterbarn som Stellas hyresvärd i skärgården haft hos sig under livet, och som också får plats i berättelsen. Boken är intressant om än kanske inte helgjuten.

Willy Josefsson: Dödarens märke

2007-07-17T21:47:00.000+02:00

Josefsson är en författare med sinne för humor, och det är alltid trevligt att läsa om hans antihjälte Martin Olsson och den Ängelholmstrakt de båda kan utan och innan. Dödarens märke är en deckare som vill diskutera den nya IT-ekonomin (boken kom ut år 2000, när slottet var som luftigast), och kanske säga något om kyrkans värld på köpet. Och varför inte smyga in flyktingpolitiken och barnsoldater i Afrika också? Det blir alltså lite om mycket, och inget som fullföljs tillräckligt.

Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.

Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.

Marina Picasso: Min farfar Picasso

2007-07-17T21:46:00.000+02:00

En betydligt bättre bok än jag befarade. Marina Picasso berättar om sin uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj, dominerad av den känslokalle farfadern. Det är en numera ganska vanlig genre, men Picasso och hennes spökskrivare (?) Louis Valentin gör det riktigt skapligt, utan att förfalla vare sig till självömkan eller överdriven käckhet.

H.-K. Rönblom: Död bland de döda

2007-07-17T21:45:00.000+02:00

Historikern Paul Kennet anländer till ett pensionat en vårdag. Här ska han få arbeta ostört med sin forskning. Men Kennet, en vänlig man men inte utan sinne för sarkasm, får snart klart för sig att rummet han bor i blivit ledigt på grund av ett hastigt dödsfall, vars närmare omständigheter är ganska oklara. Uppmuntrad av husets dotter beslutar sig Kennet för att försöka finna sanningen - är det månne ett mord som begåtts?

Medan mordgåtan puttrar på hinner Rönblom underhålla åtskilligt. Hans väl kända ironiska stil är härlig att läsa. Livet på landet anno 1953 får sig en del törnar, men samtidigt framstår mycket som idylliskt för mig så här 52 år senare.

Larry Watson: Montana 1948

2007-06-01T22:21:00.000+02:00

1948 är David Hayden tolv år gammal och hans far är sheriff i en småstad i Montana. Hans älskade barnflicka blir sjuk i lunginflammation och det leder till att brott kommer i dagen, brott som blir mycket obehagliga att handskas med för Davids far och som kommer att påverka hela familjen. De vitas rasistiska syn på indianerna spelar en central roll i berättelsen.

Fyrto år senare är alla huvudpersonerna döda, förutom David som berättar historien med den vuxne mannens insikt och distans. Resultatet blir en mycket sympatisk och intressant berättelse om plikt, hederlighet och maktmissbruk, men också om familjeband och frigörelse från föräldrarna. Jag är också förtjust i berättarstilen, med inskott och kommentarer med en stillsam humor och beska, ungefär så som man tänker sig Montanas karga land.

Tyvärr är det här den enda av Watsons böcker som är översatt till svenska. Något förlag borde göra en insats!

Håkan Nesser: Fallet G

2007-06-01T22:19:00.000+02:00

Van Veeterens gamla skolkamrat Jaan G Hennan, som redan i koltåldern visade prov på sadism och översitteri, har uppenbart låtit mörda sin fru. Problemet är paradoxalt nog att fallet är alltför enkelt: Van Veeteren vet att G gjort det och G vet att Van Veeteren vet, men inga bevis finns. G får gå. Så, femton år senare, kommer nya omständigheter i dagen och de båda männens kamp kan börja igen.

Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.

Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!

Sverre Sjölander: Naturens budbärare

2007-06-01T22:18:00.000+02:00

En mycket underhållande och tankeväckande liten bok om etologi (läran om djurens beteende) är detta. Men också, och egentligen mest, en bok om djuret människan. Det handlar om medfött och inlärt, om biologiskt och socialt, om språk och minne.

En del vitt spridda vanföreställningar går Sjölander till attack mot, men framför allt är han ödmjuk och välargumenterad. Samt försedd med en stor dos humor, inte minst i notapparaten.

Gertrud Hellbrand: Vinthunden

2007-06-01T22:11:00.000+02:00

En ung kvinna med stor inbyggd destruktivitet berättar om sitt liv. Hon är masochist, inte som en sexuell läggning utan som en sexuell störning. Vilka förhållanden hon än går in i slutar det med sår och själslig armod - och de som hon ligger med tycks oförmögna att låta bli att utnyttja henne. Trygg är hon bara i sexchattar, aldrig i det verkliga livet.

Debutanten Hellbrand väver med korta kapitel en bild av en trasig människa. Fyra skeden i hennes liv, alla lika fiaskoartade, får läsaren ta del av. Dessutom finns insprängda barndomsavsnitt, som dock inte tillför särskilt mycket.

Det som vid en första anblick kan framstå som en kvinna med full kontroll över sig själv dissekeras tills inte mycket återstår. Det är intressant - och smärtsam - läsning. Hur många människor tillbringar på detta vis sina liv i dödskuggans dal?

Jan Ekström: Daggormen

2007-06-01T22:09:00.000+02:00

Året är 1964. Martin Beck reser till Motala för att utreda ett kvinnomord och revolutionera den svenska deckaren. Om detta är Bertil Durell lyckligt ovetande. Iförd gräll slips tar han itu med en traditionell pusselintrig på en reklambyrå - och det blir för all del både spännande och underhållande.

Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.

När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.

Arne Dahl: Europa Blues

2007-06-01T22:08:00.000+02:00

Att våga satsa, att ha 2,30 som ingångshöjd i stället för 2,15. Att vilja åstadkomma något stort. Det är egenskaper som Arne Dahl har, och det är verkligen lovvärt. En dag kommer han att skriva en av de allra största svenska kriminalromanerna.

Men inte heller i Europa Blues når han riktigt dit. Boken börjar med att en hallick jagas till sin makabra död bland Skansens järvar en majkväll. A-gruppen tar hand om fallet och kopplar snart och tämligen våghalsigt ihop det med andra "inte riktigt vanliga" händelser som ägt rum i Storstockholm vid ungefär samma tidpunkt.

Bakom allt ligger erinnyerna, de antika grekiska hämndgudinnorna. Samtidigt som storyn rullar på rakt in i nazismens fasor vill Dahl visa på att nu, i vårt till synes civiliserade västland, finns till skillnad från på Aiskylos tid inte de förutsättningar som gör att erinnyerna kan omvandlas till fredliga eumnider.

Och visst gör han det. Problemet är bara, som vanligt hos Dahl, att få sambanden mellan personer och skeenden att se naturliga, ja l ä t t a, ut. Det blir lite väl ansträngt. Säcken knyts inte helt ihop den här gången heller. Men den boken kommer - allt annat vore en stor besvikelse.

Peter Robinson: Efter alla år av saknad

2007-06-01T22:06:00.000+02:00

I samband med ett byggprojekt upptäcks ett lik, en ung grabb, nedgrävt utanför Peterborugh. Det visar sig att pojken är Graham Marshall, som mystiskt försvann i mitten av sextiotalet. Han var skolkamrat med Robinsons hjälte Alan Banks, som nu engagerar sig i fallet, litet som en privatspanare. Samtidigt försvinner en annan ung grabb i Banks polisdistrikt. Vad som ser ut som en kidnappning blir en alltmer svårlöst gåta.

Intrigerna är riktigt bra, välbyggda och delvis överraskande. Det är helt enkelt ett gediget romanbygge. Språket är dock ospännande och boken är dessutom behäftad med en mängd korrekturfel.

Maarten 't Hart: Dödens budbärare

2007-06-01T22:02:00.000+02:00

Maartens far, den egensinnige dödgrävaren Pau, opereras för en magåkomma. Läkaren berättar för Maarten att fadern i själva verket lider av en obotlig cancersvulst och att han förmodligen kommer att avlida inom ett halvår. Berättelsen om hur Maarten kämpar för att acceptera blandas med återblickar på barndomen.

Själv tycker jag att nutidsavsnitten är de klart mest intressanta. Pau betyder mycket för Maarten, men samtidigt har de väldigt svårt att kommunicera, och de dras båda med underlägsenhetskänslor inför den andre. Detta skildrar 't Hart mycket väl. En del av barndomsavsnitten känns mer som transportsträckor, även om de på sitt sätt också bidrar till att ge en bild av den vresige Pau.

Henrik Ystén: Drömmen om Europa

2007-06-01T21:58:00.000+02:00

Hösten 2003 framstod Djurgården som svensk fotbolls absoluta storhet, såväl sportsligt som organisatoriskt. Endast en sak fattades: framgång i Europa, helst deltagande i Champions League. Med den utgångspunkten har Henrik Ystén skrivit denna bok, som huvudsakligen består av sex ganska löst sammanknutna reportage.

Det intressantaste kapitlet är enligt min mening "Spelarna som inte fick följa med". Där ges en historisk (90-talet) bakgrund till den fantastiska utvecklingen klubben genomgick under de första åren av 2000-talet. Även mycket av det andra är intressant på sitt sätt, det är trots allt Offside som ligger bakom, men det är också lättglömt och dessutom gör bokens starka förankring i sin samtid att den redan känns lätt inaktuell. En ytterligare anmärkning: korrläsningen är dålig.

Boken duger alltså, men hade varit bättre om författaren tagit litet större grepp ibland.