Karin Boye: Kallocain

En fascinerande dystopi. Huvudpersonen, Leo Kall, skriver tjugo år efteråt ett manuskript om det sanningsserum, Kallocain, han uppfinner och vad det leder till att han upptäcker hos andra och hos sig själv.

Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.

Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.