Tanja Suhinina: Phonephucker

"Världens äldsta yrke i voice-only." Så beskriver Suhinina själv det extraknäck som givit upphov till denna rasande underhållande bok, fylld med konkreta exempel.

Med ett roligt, lekfullt, modernt språk guidar författaren oss genom telefonsexets alla dimensioner. Det är en blogg i bokform, vilket innebär ett väldigt otvunget förhållningssätt till bokliga konventioner. Elin Jonsson illustrerar och gör det påtagligt väl.

"Världens äldsta yrke...". Telefonsex [den kommersiella varianten] har definitivt en negativ stämpel, förmodligen rent av i ännu högre grad än pornografi. Suhinina argumenterar utförligt för en annan hållning på ett sätt som får i alla fall mig att förkjuta min uppfattning. Men allra mest är detta ändå en lättsam, infallsrik bok där det bara är att acceptera förutsättningarna och ha roligt.

Mattias Göransson: Blåvit gryning

Det här är den fjärde Offside-boken om svenska klubblag jag läser och den klart bästa. Det beror nog främst på att det är lättare att få verkligt öppenhjärtiga och intressanta synpunkter från folk när det man frågar om ligger på några års avstånd. Sedan är ju Göransson en mycket duktig journalist, och historien är dessutom utomordentligt fascinerande i sig själv. Hur sjuttsingen var det möjligt för IFK Göteborg från den allt annat än fantastiska allsvenskan att placera sig som ett av Europas fyra bästa klubblag?

Historien spänner från slutet av åttiotalet till hösten 2004. Första halvan av boken handlar således om de fantastiska Champions League-åren med den hysteriskt noggranne Roger Gustafsson i centrum. Snart sagt alla IFK:are under denna tid har Göransson intervjuat och resultatet blir ett heltäckande dokument - det första, tror jag; tidigare IFK-böcker har mest handlat om åttiotalet och UEFA-cuptriumferna.

Bokens andra del kommer så att handla om det fria fallet som följde, och om hur IFK blev en vilsen förening utan sammanhållen policy. En kulturrevolution, skriver Göransson i prologen, genomfördes.

Slutet är ett kapitel för sig. Här är huvudpersonerna Bengt Halse, Mats Persson och Janne Plånbok, tre män som oförfärat värvade stjärnor som Peter Ijeh och Stefan Selakovic. Boken skrevs innan skandalerna blev kända, men visst kan man skönja dem i citat som "den enda principen jag har är att jag inte har några principer" (Persson).

Jean Bolinder: Dockan - en sommarsaga

Den alkoholiserade läraren Bo Anje Rindel (de här ständiga anagrammen är en aning påfrestande) firar semester i den bohusländska skärgården. Han blir bekant med en förståndshandikappad man, som berättar om ett mord han bevittnat. Anje börjar höra sig för om historien kan stämma; ingen har hört talas om att det skulle ha inträffat men berättelsen har gjort intryck på honom och så småningom finner han indicier för att det verkligen hänt - 49 år tidigare.

Det här är en helt klart bra bok. Rindel, med sin vresighet och missnöje med livet, är mycket väl tecknad, liksom övriga personer, varav de flesta liksom Rindel är misshandlade av livet - låt vara att de bisexuella unga nymferna stundtals blir litet väl många.

Deckargåtan är också styvt gjord och rullas lagom långsamt upp mot ett överraskande slut, som visar på tidens nötning på oss alla.

Och så får vi stifta bekantskap med sommaren 1948, när ryssarna blockerade Berlin och Thomas Dewey alldeles säkert skulle bli USA:s nästa president.

Björn Kurtén: Den svarta tigern

Detta är något så ovanligt som en roman som utspelar sig före den senaste istiden, för ca 30 000 år sedan. Forntidsforskaren Kurtén ger en spännande bild av denna tid och lanserar en teori om hur det kom sig att Homo sapiens helt manövrerade ut Homo neandertalis.

Huvudperson är den unge Tiger, som efter att hans far och de andra manliga medlemmarna i hans stam dödats av ett krigarfölje, hamnar i en neandertalby. Han vill hämnas och när han får chansen utvecklas det hela till ett drama i klassiskt grekisk stil.

Men den stora behållningen med boken är givetvis inte intrigen utan den initierade skildringen av en tid vi vet väldigt litet om. Kurtén tvingas så klart till många gissningar han också, men han var ändå en ledande auktoritet på området och den här bilden är säkert så bra som den kan bli.

Ett litet minus för att språket inte alltid uppnår den eftersökta tidlösheten; exempelvis är indiansommar ett ord det är svårt att se som trovärdigt i forntidskontexten. Ett stort plus för de intressanta för- och efterorden (som finns i En bok för alla-utgåvan, som även är något utökad i övrigt).

Elizabeth George: Pappas lilla flicka

Georges debutbok är mycket stark. Den innehåller en kriminalintrig som är mycket välspunnen och visar hur ondskan griper omkring sig i flera led, men ännu mer imponerande är skildringen av poliserna Lynley och Havers, som båda bär på personliga problem som de brottas med.

Det är nästan märkligt att detta är första delen i en lång serie böcker, för den röda tråden i boken är Havers oförmåga att samarbeta med Lynley, hennes ilska, frustration och självförakt, och när hon mot slutet av boken når något slags rening, en väg bort från detta, då är dramat fullbordat.

Len Deighton: London tillhör oss

London 1941: Nazistisk ockupation. Kriminalpolisintendent Douglas Archer strävar på i sitt arbete trots en tysk chef och landsmännens förakt för kolloboratörer. Han drivs av en stark övertygelse att brottsbekämpningen måste fortgå oavsett regim och navigerar med ett stort mått av diplomati.

Men när han får ett nytt fall att utreda och en ny överrock i form av SS-Standartenführer Huth, influgen direkt från Himmlers stab i Berlin, blir han indragen i verklig storpolitik, i ett spel om något - kärnvapenexperiment! - som kan avgöra hela kriget.

London tillhör oss är dock inte i första hand en thriller med överaskande vändningar och höga insatser, utan en fullödig gestaltning av tankeexperimentet "om tyskarna vunnit kriget". Detaljerna är mycket genomarbetade, den betryckta stämningen och galghumorn väl skildrade och likaså de halvt desperata och tämligen disparata försöken till motstånd. Dessutom är Deighton stundtals mycket rolig, på det torra, brittiska sättet.

En liten anmärkning är att Deighton har ett tämligen märkligt sätt att handskas med perspektivet: vi får genom så gott som hela boken följa skeendena ur Douglas Archers synvinkel, men plötsligt, mitt i en scen, kan vi helt plötsligt få veta vad en annan person tänker eller har för erfarenheter. Det är stundtals lätt förvirrande.

Jag hade gärna sett att det funnits ett efterord till boken, där författaren berättat om hur han arbetat fram denna dystopi. Men en riktigt intressant läsning är det i vilket fall.

Åke Smedberg: Legender från Häståsen

Detta är i mitt tycke Smedbergs bästa bok hittills (fram till 1998, alltså). Det är en novellsamling där de flesta noveller är verkligt starka. Framför allt vinner boken på att författaren gått mer åt det konkreta hållet; den som kan sin Smedberg vet att det ibland kan vara väl mycket av dunkla, halvt metafysiska budskap.

Novellerna utspelar sig, med ett par stockholmska undantag, i norrländsk glesbygd. Människorna är litet kantstötta, har resignerat en smula inför sin plats i tillvaron. Små vardagsdramer utspelar sig: en man blir upphånglad av grannfrun på en fest, en ung kvinna lämnar sin pojkvän och flyttar hem till fadern, en annan ung kvinna glider in i antisocialt beteende.

Titelberättelsen är ett antal små fragment med övernaturlig anstrykning. Se, tycks Smedberg vilja säga, se vilken magi, vilka berättelser som döljer sig överallt där människor finns.

Inger Frimansson: Fruktar jag intet ont

Frimanssons första renodlade thriller är imponerande spännande och ryslig. Gymnasisten Monika lever i en mental bubbla efter att hennes bästa vän dött i en olyckshändelse. Hon är trött och led på sin situation och bestämmer sig för att sluta skolan. Efter ett gräl med föräldrarna om detta ger hon sig iväg hemifrån i vredesmod. Därute väntar ondskan.

Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.

Leif GW Persson: Linda - som i Lindamordet

Baske mig, visst gör han det igen, Persson! Det tar ett tag innan jag känner den riktiga entusiasmen - kanske hade boken vunnit på att första halvan skurits ner något - men när han väl fångat mig har han mig ordentligt fast. Framför allt är han ju så förbålt underhållande och rolig!

Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.

Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!

Jonas Brun: Den andra tiden

En häftig brytning har ägt rum mellan Fredriks mamma och pappa. Han följer med sin mamma till mormors hus på landsbygden och där tillbringar han sin sommar. Det händer inte mycket, förutom mellan raderna.

Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.

En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.

Friedrich Dürrenmatt: Misstanken

Kommissarie Bärlach är svårt sjuk och ligger på lasarett. Av en tillfällighet kommer han att fatta misstanke om att en aktad läkare på ett sjukhem har ett förflutet som SS-man. Bärlach forskar vidare i saken och bestämmer sig för att som en sista insats i brottsbekämpningens tjänst lägga in sig på sjukhemmet och slutgiltigt avslöja läkaren.

Dürrenmatt har skapat en stark deckare, som handlar om moral och om kampen mot ondskan, att vi måste hjälpas åt. Den klarsynte Dürrenmatt är också obeveklig mot det till synes så fredliga och oskyldiga Schweiz.

Men boken är också andlöst spännande mot slutet. Sällan har dödsångest varit så här påtaglig i en bok. Till bokens baksida hör att författarens stil kan vara ganska tungrodd.

Ulf Durling: Lugnet efter stormen

Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.

Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.

Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.

John Le Carré: Spionen som kom in från kylan

Alec Leamas, en brittisk underrättelseman, får ett sista uppdrag i karriären: att förgöra den framgångsrike östtyske spionchefen Mundt. Färden går mot Östtyskland och vi får en intressant inblick i - Le Carrés bild av - detta land under 60-talet.

Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.

Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!

Kai Hammerich: Kompromissernas koalition

Den 19 september 1976 bryts 44 års socialdemokratiskt maktinnehav. Journalisten Kai Hammerich beslutar sig för att följa regeringsbildningen på nära håll, och resultatet blir ett synnerligen intressant dokument.

Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?

Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.

En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).

Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!

Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.

Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!

Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.

Karin Fossum: Älskade Poona

Den stillsamme ungkarlen Gunder Jomann åker till Indien och hittar en hustru, Poona. När hon någon vecka senare kommer till Norge blir Jomann i sista stund förhindrad att möta henne och på vägen till hans hus blir hon mördad på ett synnerligen brutalt sätt.

Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.

En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.

Jean Bolinder: Bröd över mycket tvivelaktigt vatten

En bok med välkända Bolinder-teman, hanterade på ett mycket bra sätt av en mogen författare. Huvudpersonen, koreografen Johan S, ser svårt sjuk tillbaka på sitt liv, och främst på uppväxten som son till brukspatronen i den lilla västmanländska orten. Mordet på fadern är ett sår som följt honom genom livet, och han hoppas kunna utröna sanningen om det innan han går bort.

Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.

Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.

Kerstin Göransson-Ljungman: Tjugosju sekundmeter, snö

Oj, vad bra den blev, Göranssons-Ljungmans debutdeckare. Hon har, som en av få, lyckats att i pusseldeckarens form skildra ett mänskligt drama som känns verkligt.

En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.

Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.

Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.

Scott Smith: En enkel plan

En bok som läst från början tycks handla om hur några människor snabbt och oärligt blir mycket rika, och om hur de försöker hantera situationen. Självklart dyker olika komplikationer upp längs vägen som de får försöka ta itu med på bästa sätt. Det är spännande läsning, buren av förhoppningen att allt ändå ska gå vägen för den vanligt hygglige huvudpersonen.

Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.

Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.

Julia Wallis Martin: Porträtt i sten

Ett skelett hittas i en dal som dränkts. (Dock är det inte en ovanligt torr sommar som möjliggör det utan en nyfiken dykare.) Det står klart att det rör sig om den sköna Helena, som anmäldes försvunnen i mitten på sjuttiotalet. Då var hennes pojkvän starkt misstänkt, men han kom undan när ingen kropp hittades. Nu blir han nervös, liksom de två andra ungdomar som deltog i mörkläggningen en gång i tiden.

Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.