Per Olov Enquist: Nedstörtad ängel

Två berättelser samt en ramhistoria med en Enquist-lik man som filosoferar över liv och öde. Vad är det att vara människa? Och kan man förklara kärlek?

Pasqual Pinon bär ett litet kvinnohuvud utskjutande ur hans eget. Hon heter Maria. De är evigt bundna till varandra, och kommer så småningom att förevisas tillsammans med andra ”monster” på ett ambulerande tivoli. I denna belägenhet kommer de så småningom att tillsammans med andra ”monster” starta en djävulsdyrkande sekt, som hyllar den som utstötts liksom de.

En otillräknelig mördare har tagit ifrån K. och hans hustru deras barn. Hon blir så förstörd av detta att hon själv får läggas in på Ulleråker. Nu är hon sin makes patient; de älskar och hatar varandra samtidigt.

Det är en mycket tänkvärd liten bok Enquist totat ihop. Inte minst Pinon-Maria-historien ställer en rad frågor om livet. Det är kanske alltför splittrat för att vara en helt lyckad roman, men visst är Nedstörtad ängel ändå klart läsvärd.

Åke Edwardson: Jukebox

Året är 1964. Johnny Bergman reser runt på sydsvenska höglandet som jukeboxutställare. Melodiradion och teven mattar dock intresset för hans maskiner och romanen blir till en berättelse om förlorade möjligheter och tappade sugar. Men inte bara, för Johnny klarar också av att bekämpa sin kärlek till flaskan och istället upprätta relationer till sina medmänniskor, inte minst till Elisabeth som bjuder in Johnny till sitt och sonen Lennarts liv.

Bäst blir boken just som skildrare av människorna, ofta medelålders män, resignerade i ett liv som bara blivit. Edwardson är bra på att hitta rätt ackord, den rätta avvägningen mellan mänskliga styrkor och tillkortakommanden. Hans personer är inte endimensionella. Men boken, 400 sidor utan särskilt mycket intrig, känns stundtals en smula seg.

De lätt övernaturliga inslagen tycker jag också känns påtagligt malplacerade och vilken amerikansk delstat Detroit ligger i borde Edwardson ha bättre reda på.

Björn Kurtén: Mammutens rådare

En fristående fortsättning på Den svarta tigern. I bland önskar man att Kurtén kunde gjort litet mer för att rekapitulera familjehistorien från den boken, men okej, jag ska inte klaga. För visst är även Mammutens rådare, som utspelar sig ca 20 år senare, en fascinerande bok.

Där Den svarta tigern var ett ödesdrama är detta mer av en vandringsberättelse, där huvudpersonen Vitspjut träffar på svarta och vita (homo sapiens och neandertalare) runt om i ett vidsträckt nordiskt landskap. Kurtén är mycket skicklig på att levandegöra levnadssätt och föreställningar, liksom på att tota ihop intressanta händelseförlopp. Ett minus dock för att riter och trollkonster alltför ofta för att det ska vara trovärdigt får avsedd effekt.

Ulf Larsson: Balansgång

Rex går i nian, vantrivs i skolan och överhuvudtaget i livet. Håglöst dras han in i sniffning, allt går sin gilla gång, han sniffar mer och mer; när han till slut kommer till en vändpunkt förblir ändå mycket vid det gamla.

Larsson - numer lektor i svenska språket vid Örebro universitet, där han bland annat undervisat undertecknad - var bara sexton år när han skrev den här boken, och det är klart att den inte är något mästerverk. Men den är ärlig och konsekvent, och dessutom finns en påtaglig formuleringsskicklighet som stundtals får mig att dra på smilbanden.

Björn Kurtén: Den svarta tigern

Detta är något så ovanligt som en roman som utspelar sig före den senaste istiden, för ca 30 000 år sedan. Forntidsforskaren Kurtén ger en spännande bild av denna tid och lanserar en teori om hur det kom sig att Homo sapiens helt manövrerade ut Homo neandertalis.

Huvudperson är den unge Tiger, som efter att hans far och de andra manliga medlemmarna i hans stam dödats av ett krigarfölje, hamnar i en neandertalby. Han vill hämnas och när han får chansen utvecklas det hela till ett drama i klassiskt grekisk stil.

Men den stora behållningen med boken är givetvis inte intrigen utan den initierade skildringen av en tid vi vet väldigt litet om. Kurtén tvingas så klart till många gissningar han också, men han var ändå en ledande auktoritet på området och den här bilden är säkert så bra som den kan bli.

Ett litet minus för att språket inte alltid uppnår den eftersökta tidlösheten; exempelvis är indiansommar ett ord det är svårt att se som trovärdigt i forntidskontexten. Ett stort plus för de intressanta för- och efterorden (som finns i En bok för alla-utgåvan, som även är något utökad i övrigt).

Anna-Karin Selberg: Vit

En dotter vakar vid sin mors dödsbädd på ett sjukhus. Sakta skeenden, små, betydelsefulla tankar. En finstämd bok?

Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?

Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.

Jean Bolinder: Purungen

I somras läste jag Inger Frimanssons Fruktar jag intet ont. Det här är ungefär samma story, men berättat ur det motsatta perspektivet.

Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.

Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.

Lars Gyllensten: Senatorn

Antonin Böhr är senator i en obestämbar kommunistisk öststat. Hans titel gör honom dock inte till politiker i västerländsk mening, utan han fungerar som någon sorts politisk domare. Han är missmodig och frånvarande och hans chef, med det olycksbådande namnet Stefan Treblinka, beordrar honom att ta ledigt ett tag och göra en semesterresa.

Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.

Jesper Högström: Den andra stranden

Den knappt trettioårige Martin, utan styrsel i livet, reser en vår ut till ett litet samhälle på den skånska ostkusten för att skriva litteraturuppsats. På samma ort satt Stig Dagerman en sommar i början av femotiotalet och plågades av skrivkramp, och det är om honom Martin skriver.

Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.

Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.

Gabriella Håkansson: Operation B

"Andra propsade på att curling, som man inte ansåg vara en regelrätt sport utan snarare ett förtäckt tidsfördriv, skulle skrivas dit."

Tre kvinnor berättar långsamt var sin historia om maktspel i vardagen. Samtliga är de på ett eller annat sätt kopplade till ett hemligt, världsomfattande nätverk som har som mål att företa undersökningar om allt som är värt att studera, och som iakttar en sträng hierarki och dito levnadsregler.

Håkansson bygger mycket skickligt upp sin fantasivärld. Hon har full koll på såväl stil som intrig, och har nog haft väldigt roligt när hon skrev boken. Det har man som läsare också ibland.

Men tyvärr är boken ganska seg. Direkt anföring förekommer nog inte en enda gång, och detta innebär givetvis ett visst läsmotstånd. Trots detta är boken klart läsvärd, inte minst för att Håkansson går en helt annan väg än de flesta debutanter i vår tid.

Henning Mankell: Fångvårdskolonin som försvann

I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.

Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.

Ofullgånget men inte helt ointressant.

Jonas Brun: Den andra tiden

En häftig brytning har ägt rum mellan Fredriks mamma och pappa. Han följer med sin mamma till mormors hus på landsbygden och där tillbringar han sin sommar. Det händer inte mycket, förutom mellan raderna.

Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.

En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.

Maria Küchen: Harhjärta

Två parallella berättelser som löper samman. En forskare på KI, Kattis, vars yrkes- och kärleksliv drabbas av ett brott. En ung man med förflutet i nazismen, som nu har det bra med sin underbara flickvän Annie, men ängsligt kastar blickar över axeln.

En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.

Lars Molin: Bomsalva

En kort arbetarroman. Boken, som var Molins debut, utspelar sig på ett norrländskt kraftverksbygge på femtiotalet. En dödsolycka sker och den blir katalysator för de latenta konflikterna mellan arbetare och chefer.

Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.

Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.

Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!

Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.

Ingamaj Beck: Pas de deux

En miniatyrroman från renässansens Florens. Konstnären Jacopo da Pontormo arbetar mot slutet av sitt liv med att utsmycka hertigens gravkapell. Samtidigt har ett lik upptäckts i staden och en ung kvinna gripits misstänkt för mord. Läsaren förstår att Pontormo är bekant med kvinnan, att han vet vad som hänt och att han plågas mycket av situationen.

Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.

Åke Smedberg: Strålande stjärna

En bok svår att beskriva, en bok om vrede, utanförskap och sorg. Den handlar om Esko, som drabbats av en hjärnblödning och tänker tillbaka på sitt liv, om en ung, trasig och hemlös kvinna, och om Eskos son. Det är som vanligt hos Smedberg en berättelse om vanliga jobbare i ett ganska grått land.

Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.

Kjell Eriksson: Frihetsgrisen

En gammal koskötare, nu nästan ensam kvar på den stora gård där han arbetade tillsammans med många andra, ställs inför ett dråpslag: djurhållningen ska upphöra och markerna förvandlas till golfbana. Den gamle mannens vardag och funderingar belyses stillsamt och Kjell Erikssons hjärta klappar alltid för lantarbetarna.

Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.

Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.

Karin Boye: Kallocain

En fascinerande dystopi. Huvudpersonen, Leo Kall, skriver tjugo år efteråt ett manuskript om det sanningsserum, Kallocain, han uppfinner och vad det leder till att han upptäcker hos andra och hos sig själv.

Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.

Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.

Boel Gerell: Tysta leken

I det lilla Samhället (med det förbluffande höga huset) är Julia Svensson lokalredaktör för Tidningen. Hennes liv är fullt av ensamhet och tristess och hon känner sig obekväm i sin yrkesroll. På kvällarna ringer hon till S. som säger att han älskar henne.

Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.

Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.