Bengt Ericson: Victor & Los

De två huvudpersonerna är så olika de kan bli. Los är en född loser, en försagd man som vill göra sin omgivning så liten skada som möjligt. Victor är de stora linjernas man, en klippare och tricksare med en genialisk plan för hur de båda ska kunna bli sanslöst rika. De har träffats av en slump, men när Los viljelöst går med på att ställa upp med det startkapital Victor behöver binds de samman.

Victors plan går ut på att starta ett företag med det äktsvenska namnet Tillsammans, som med hjälp av Victors kvinnliga pendang Beatrices (som de båda träffat i Genève) välsmorda munläder och allmänna charm kan sälja in sin affärsidé: att bidra till effektiviseringen av den offentliga sektorn. Kommunerna får själva bli delägare, och med deras vilja att företaget ska lyckas kan bubblan blåsas upp.

Boken är en ganska brett upplagd satir över Sverige i nittiotalets början. Det blir till slut litet väl yvigt, med övernaturligheter och en sektliknande väckelserörelse, men grundhistorien håller väl, ja, är faktiskt riktigt kul, och kontrasten mellan Victor och Los (som klokt nog inte är helt utan värdighet eller klipskhet) utnyttjas synnerligen väl.

Och visst kan man säga att boken i viss mån förebådar de nya moderaterna?

Gösta Unefäldt: Polisen som fick förnyat förtroende

Man kan inte gärna annat än tycka om Gösta Unefäldt. Hans Strömstadsböcker innehåller i så hög grad en vänlig ton, humor och inte minst insiktsfull och intressant människoskildring att de alltid är ett nöje att ta del av. I denna den elfte och sista boken med Polisen-titel finns dessutom ett efterord där Unefäldt sammanfattar 25 år med Jörgensson och company.

I denna grand finale står Jörgensson i begrepp att ansluta sig till Gryt i pensionärstillvaron. Men när efterträdaren omkommer i en bilolycka får Jörgensson fortsätta ett tag till, och när ett mord inträffar inkallas även Gryt ånyo. Och tur är väl det, för Gryt var utredande polisman redan under det sextotal som skildras i bokens straka upptakt, där det berättas om en ungdomsvåldtäkt på sextiotalet och hur hårt och varaktigt den drabbar offret, Magdalena Prost.

Själva mordintrigen, där offret är en av de män som våldtog Prost, är dock inte lysande. Svart bankverksamhet i Göteborg spelar en roll, men vi kommer aldrig riktigt nära. Och lösningen på mordgåtan är alldeles för osannolik för min smak. Unefäldt var på det hela taget bättre som intrigmakare på 80-talet, men andra kvaliteter har han fortfarande kvar.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

När Monika Pedersen av en slump läser en bok där författaren helt sensationellt påstår att en kvinna som låter sig indentifieras som Monikas mor blev mördad, vaknar Monikas utredarinstinkter, trots att hon är sjukskriven och starkt överväger att byta yrke.

Det är en rolig bok att läsa, med en god intrig och många intressanta händelser och iakttagelser längs vägen, inte minst i Etiopien där Monika jagas på liv och död genom de märkvärdiga underjordiska kyrkorna i Lalibela. Och Monika Pedersen själv är verkligen en människa, helgjuten, sympatisk och ägandes både styrkor och svagheter. Slutet blir dock något ruschigt och tillslarvat, där får jag inte ekvationen att gå helt ihop. Men som helhet är detta nog Nilsonnes hittills bästa bok.

Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm

Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, tycker helt enkelt att det får vara nog nu med polisens oförmåga att lösa Palmemordet. Med hjälp av Holt, Lewin och Matthei startar han en egen utredning, och åtta veckor senare är man redo för tillslag på Mallorca - tack vare den notoriske Bäckströms ovärderliga hjälp.

Detta är inte Perssons bästa bok, men den innehåller ändå alla de ingredienser som gör honom så älskansvärd.

H.-K. Rönblom: Döden i grytan

"Jag vet inte vad engelskor använder hattar till, erkände Paul, men jag har sett att de förvarar dem på huvudet."

Rönbloms fjärde deckare, som utspelar sig på en kvällstidningsredaktion där en av medarbetarnas hustrur blivit bragd om livet, är, trots en mycket fiffig mordmetod, inte helt lyckad. Intrigen är egentligen välspunnen, men personerna blir alltför klichéartade och Paul Kennets undersökning riktas helt utan förklaring in mot just på den grupp där mördaren - naturligtvis! - står att finna.

Den stora behållningen med boken är humorn. Små, ironiska, lätt torra, glänsande kvickheter finns litet varstans i texten. Lägg därtill ett väldigt roligt avsnitt från en ambassadmottagning, och Döden i grytan är väl värd att läsa trots allt.

Staffan Westerlund: 0-lösningen

En man hittas dödad på ett tåg. Det visar sig att han haft en nyckelroll i ett lovande aidsmedicinprojekt, och företaget som han jobbat för kopplar in Stig Eklund som säkerhetskonsult. I en parallell historia lämnar IngaLisa Östergren advokatbyrån för att bli juridiskt ansvarig i en verksamhet kallad Svensk revision, ett slags privatpolis (men ingen privatjustis!) som gör det arbete polisen inte orkar med vad gäller korruption och systematisk brottslighet.

I hög grad är detta en idéroman. Trots en del action är handlingen inte särskilt spännande nån stans, men i gengäld ställs läsaren att fundera över frågor av typen "Vad går gränsen mellan privatutredning och medborgargarden?" och "Finns det försvarbara motiv för att inte vilja se ett aidsbotemedel bli verklighet?". Westerlund är som vanligt en intressant författare att läsa, men aidshistorien är inte helt trovärdig och det riktiga drivet saknas som sagt.

Jean Bolinder: Dockan - en sommarsaga

Den alkoholiserade läraren Bo Anje Rindel (de här ständiga anagrammen är en aning påfrestande) firar semester i den bohusländska skärgården. Han blir bekant med en förståndshandikappad man, som berättar om ett mord han bevittnat. Anje börjar höra sig för om historien kan stämma; ingen har hört talas om att det skulle ha inträffat men berättelsen har gjort intryck på honom och så småningom finner han indicier för att det verkligen hänt - 49 år tidigare.

Det här är en helt klart bra bok. Rindel, med sin vresighet och missnöje med livet, är mycket väl tecknad, liksom övriga personer, varav de flesta liksom Rindel är misshandlade av livet - låt vara att de bisexuella unga nymferna stundtals blir litet väl många.

Deckargåtan är också styvt gjord och rullas lagom långsamt upp mot ett överraskande slut, som visar på tidens nötning på oss alla.

Och så får vi stifta bekantskap med sommaren 1948, när ryssarna blockerade Berlin och Thomas Dewey alldeles säkert skulle bli USA:s nästa president.

Arne Dahl: Mörkertal

Arne Dahls åttonde bok kretsar kring främst två teman: Sexualitetens olika uttryck och vilka medel som är rimliga i kampen mot det onda.

Som vanligt, frestas man att säga, är Dahls gärningsmän utrustade med närmast övermänskliga kvaliteter och de som dödas är de verkliga skurkarna (se Europa Blues och En midsommarnattsdröm).

Men intrigen är medryckande och börjar roligt med att ett antal vittnen får skildra den skallgång efter försvunna Emily, 14, de varit med om i de ångermanländska skogarna. Och boken är faktiskt riktigt spännande.

Trots de väl fantastiska inslagen och det uttjatade temat med pedofiler är detta Dahls bästa bok på flera år.

Håkan Nesser: Skuggorna och regnet

Vad gör vi egentligen av våra liv? Den frågan ställer Nesser i en bok där vi får stifta bekantskap med tre människor som samtliga i någon mening misslyckats med att skapa sig ett gott och meningsfullt liv. David är läraren som lämnar två kvinnor bakom sig i Uppsala för att tillbringa en tid hos systern i Norrland. Maria, hans syster, lever sedan många år i ett helt misslyckat äktenskap och saknar kraft att göra något åt sin situation. Och, till en början som en skugga, så småningom med en egen berättelse, deras fosterbror Viktor, som blivit stum efter en olycka och kommit att leva i hög grad vid sidan av samhället.

Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.

Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.

Inger Frimansson: Fruktar jag intet ont

Frimanssons första renodlade thriller är imponerande spännande och ryslig. Gymnasisten Monika lever i en mental bubbla efter att hennes bästa vän dött i en olyckshändelse. Hon är trött och led på sin situation och bestämmer sig för att sluta skolan. Efter ett gräl med föräldrarna om detta ger hon sig iväg hemifrån i vredesmod. Därute väntar ondskan.

Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.

H.-K. Rönblom: Skratta Pajazzo

I den avlägset belägna glasbruksorten Komosse blåser förändringens vind. Bruket går dåligt och produktionen måste läggas om. Ägarfamiljen samlas till krigsråd, och en av medlemmarna faller död ner. Spelet kan börja!

På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.

Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.

Leif GW Persson: Linda - som i Lindamordet

Baske mig, visst gör han det igen, Persson! Det tar ett tag innan jag känner den riktiga entusiasmen - kanske hade boken vunnit på att första halvan skurits ner något - men när han väl fångat mig har han mig ordentligt fast. Framför allt är han ju så förbålt underhållande och rolig!

Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.

Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!

Sven Westerberg: Andras väg har rastplatser i solen

Tyvärr är detta Westerbergs svagaste bok på länge. Ett mord i Göteborg visar sig ha kopplingar till Hammarskjölds död i Nordrhodesia 1961. Hanna Skogholm söker sanningen, Lennart Brask är också med på ett hörn, men anrättningen lyfter aldrig och slutar med ett jaså.

Plus för skildringen av Nordrhodesia.

K Arne Blom: Någon slog tillbaka

En reklamdirektör blir mördad på tröskeln till sitt hem i Lund. Ytterligare ett par våldsbrott inträffar och spåren tycks leda mot en begränsad grupp misstänkta. Bloms lundakriminalare stretar på och finner så småningom lösningen.

Detta är alltså ingen stor deckare, och verkligen inte originell, men ett gott hantverk är det. Boken är ganska spännande, den har skapliga personporträtt (även om några studenter blir alltför ensidigt tecknade) och en välspunnen intrig. Det bästa med boken är dock kanske den lågmälda realismen i en hel del små detaljer i skildringen av vardagslivet.

Sven Olov Stalfelt: Getingboet

Getingboet är en bok som inte tar sig själv på något som helst allvar, vilket på det hela taget är ett plus. Det är en pusseldeckare med en bisarr familj i en stor villa på landet, ett mystiskt bortförande och en förvirrad intrigutveckling.

Stalfelt håller rätt ton och får med en hel del roligheter och vassa formuleringar, även om hans brister som stilist (eller kanske snarare bristen på en bra förlagsredaktör) lyser igenom ibland. Korrfelen är också otroligt många, dessvärre.

Är boken en parodi? Inte i någon särskilt hög grad. Snarare är det helt enkelt en humoristisk bok - en rar planta i nutiden. Det är inte komedi i högsta klass, men inte heller plumpt eller dött. Har man inte för höga förväntningar är detta en helt okej bok.

Jean Bolinder: I rättan tid

En svårrecenserad bok. Bolinder gör medvetet avkall på litterär kvalitet under en stor del av boken för att mot slutet kunna nå fram till sin starka poäng. I rättan tid är en hårt konstruerad och tämligen frustrerande bok, men samtidigt en styv och fascinerande romankomposition - om man betraktar den från slutet, vill säga.

Handlingen: Petrus Andersson blir vittne till ett mord dagarna innan han ska disputera på Fröding. Ytterligare ett mord inträffar, på en gammal domare som blivit förföljelsemanisk och tillskrivit Andersson för att varna denne för en mystisk liga. Andersson och Bolinders vanlige antihjälte Jöran Bundin börjar nysta i fallet. Allt konstigare saker sker, historien blir en smula fånig.

Detta är en roman av en författare mitt i en utvecklingsprocess. Så småningom - i exempelvis Dödisgropen - skulle Bolinder med mycket större skicklighet verkligen åstadkomma den typ av roman han här halvt fåfängt försöker med.

Arne Dahl: Dödsmässa

Han har återhämtat sig en del, Dahl. En spännande bok detta, och slutet är bara hälften så bisarrt som i de två närmast föregående böckerna.

Ett gisslandrama på en bank skildras i närbild i den första tredjedelen av boken. Sedan visar det sig som så ofta när A-gruppen är i farten vara något mycket mer som är i görningen.

Dessutom: Helt plötsligt ett insprängt kapitel med ett ordagrant återgivet tal av George W. Bush, icke utan koppling till handlingen. Dahl vågar mycket, till glädje men ibland också frustration för läsaren.

Liza Marklund: Den röda vargen

Annika Bengtzon reser till Luleå för att skriva en artikel om ett gammalt attentat mot flygflottiljen. När hon kommer dit finner hon att den kontakt hon haft, en reporter på Norrlands-Tidningen, blivit mördad. Så småningom leder spåren till maoistiska celler i slutet av sextiotalet.

Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.

Tomas Arvidsson: Studierektorns sista stöt

Visst är Arvidsson en sjutusan till trevlig författare, en underhållare av klass. Men denna bok lider av tre stora brister:

1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.

2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!

3. Slutet, vilket är katastrofalt.

Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!

Ulf Durling: Lugnet efter stormen

Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.

Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.

Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.