Gösta Unefäldt: Polisen som fick förnyat förtroende

Man kan inte gärna annat än tycka om Gösta Unefäldt. Hans Strömstadsböcker innehåller i så hög grad en vänlig ton, humor och inte minst insiktsfull och intressant människoskildring att de alltid är ett nöje att ta del av. I denna den elfte och sista boken med Polisen-titel finns dessutom ett efterord där Unefäldt sammanfattar 25 år med Jörgensson och company.

I denna grand finale står Jörgensson i begrepp att ansluta sig till Gryt i pensionärstillvaron. Men när efterträdaren omkommer i en bilolycka får Jörgensson fortsätta ett tag till, och när ett mord inträffar inkallas även Gryt ånyo. Och tur är väl det, för Gryt var utredande polisman redan under det sextotal som skildras i bokens straka upptakt, där det berättas om en ungdomsvåldtäkt på sextiotalet och hur hårt och varaktigt den drabbar offret, Magdalena Prost.

Själva mordintrigen, där offret är en av de män som våldtog Prost, är dock inte lysande. Svart bankverksamhet i Göteborg spelar en roll, men vi kommer aldrig riktigt nära. Och lösningen på mordgåtan är alldeles för osannolik för min smak. Unefäldt var på det hela taget bättre som intrigmakare på 80-talet, men andra kvaliteter har han fortfarande kvar.

Staffan Westerlund: 0-lösningen

En man hittas dödad på ett tåg. Det visar sig att han haft en nyckelroll i ett lovande aidsmedicinprojekt, och företaget som han jobbat för kopplar in Stig Eklund som säkerhetskonsult. I en parallell historia lämnar IngaLisa Östergren advokatbyrån för att bli juridiskt ansvarig i en verksamhet kallad Svensk revision, ett slags privatpolis (men ingen privatjustis!) som gör det arbete polisen inte orkar med vad gäller korruption och systematisk brottslighet.

I hög grad är detta en idéroman. Trots en del action är handlingen inte särskilt spännande nån stans, men i gengäld ställs läsaren att fundera över frågor av typen "Vad går gränsen mellan privatutredning och medborgargarden?" och "Finns det försvarbara motiv för att inte vilja se ett aidsbotemedel bli verklighet?". Westerlund är som vanligt en intressant författare att läsa, men aidshistorien är inte helt trovärdig och det riktiga drivet saknas som sagt.

Katarina von Bredow: Kattskorpor

Felicia är tretton år gammal och går på sommarlov. Hon är en fri flicka i den småländska landsbygdsidyllen. Kärlek, vänskap, starka känslor.

von Bredow är ju mycket skicklig i att skriva om ungdomar, att hitta rätt ton och göra sina personer trovärdiga. Det jag saknar i boken är en bärande story, något som verkligen bränner till, likt i Syskonkärlek och Knappt lovlig. Nu blir det litet rapsodiskt och svalt, även om det finns partier i boken som är mycket bra.

Anna-Karin Selberg: Vit

En dotter vakar vid sin mors dödsbädd på ett sjukhus. Sakta skeenden, små, betydelsefulla tankar. En finstämd bok?

Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?

Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.

Lars Gyllensten: Senatorn

Antonin Böhr är senator i en obestämbar kommunistisk öststat. Hans titel gör honom dock inte till politiker i västerländsk mening, utan han fungerar som någon sorts politisk domare. Han är missmodig och frånvarande och hans chef, med det olycksbådande namnet Stefan Treblinka, beordrar honom att ta ledigt ett tag och göra en semesterresa.

Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.

Glen Baxter: Biljardbordsmorden

"Han kanske inte är den bäste steppare jag någonsin sett, men förvisso är han den tystaste."

Biljardbordsmorden är en historia som berättas ömsom i text och ömsom i författarens egenhändigt gjorda teckningar. Historien är helt absurd, och ibland väldigt, väldigt rolig. Tekniken är ofta att i text leverera ett alldagligt påstående, varpå följer en bild som helt förändrar innebörden i det sagda.

Tyvärr är boken ändå inte så kul som jag hade hoppats. Ramhistorien blir efter ett tag tämligen tröttsam, och en hel del inslag - till exempel biljardbordens mordiska verkan - är litet väl crazy. Det var sådan humor man gillade på lågstadiet - men idag?

Nåväl. Det är en ganska underhållande och avgjort annorlunda bok, och Norstedts ska ha heder av att ha gett ut den.

John Le Carré: Telefon till den döde

Le Carrés debutthriller är stabil men föga upphetsande. En man - Fennan - anställd i utrikesdepartementet hittas död, i vad som förefaller vara självmord. Några dagar tidigare har Smiley träffat Fennan med anledning av en anonym anklagelse om att denne skulle vara spion. Smiley får dock anledning att tro att det hela inte alls var självmord och blir angelägen att finna den verkliga förklaringen.

Den orutinerade Le Carré får vid några tillfällen stanna till i berättelsen för att för läsaren sammanfatta allt vad som dittills framkommit. Samtidigt finns i boken viss spänning och intressanta partier, inte minst när det berättas om Smileys verksamhet i Tyskland under naziåren.

Sven Westerberg: Andras väg har rastplatser i solen

Tyvärr är detta Westerbergs svagaste bok på länge. Ett mord i Göteborg visar sig ha kopplingar till Hammarskjölds död i Nordrhodesia 1961. Hanna Skogholm söker sanningen, Lennart Brask är också med på ett hörn, men anrättningen lyfter aldrig och slutar med ett jaså.

Plus för skildringen av Nordrhodesia.

Henning Mankell: Fångvårdskolonin som försvann

I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.

Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.

Ofullgånget men inte helt ointressant.

Liza Marklund: Den röda vargen

Annika Bengtzon reser till Luleå för att skriva en artikel om ett gammalt attentat mot flygflottiljen. När hon kommer dit finner hon att den kontakt hon haft, en reporter på Norrlands-Tidningen, blivit mördad. Så småningom leder spåren till maoistiska celler i slutet av sextiotalet.

Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.

Tomas Arvidsson: Studierektorns sista stöt

Visst är Arvidsson en sjutusan till trevlig författare, en underhållare av klass. Men denna bok lider av tre stora brister:

1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.

2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!

3. Slutet, vilket är katastrofalt.

Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!

K Arne Blom: Någon borde sörja

Ett korthus är ett mycket stiligt bygge, nästan graciöst i sin enkelhet. Men risken finns att man lägger på ett kort för mycket och att hela bygget faller platt på bordet.

En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.

Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.

Max Lundgren: Alla barns ansikten

En ojämn novellsamling från Lundgrens penna. Flera av novellerna innehåller en del av de egenskaper som var Lundgrens främsta: människokärleken, det lätt burleska, frihetskänslan. Men fullt blommar Lundgrens talang inte ut i det korta formatet.

Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.

En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.

Åke Smedberg: Strålande stjärna

En bok svår att beskriva, en bok om vrede, utanförskap och sorg. Den handlar om Esko, som drabbats av en hjärnblödning och tänker tillbaka på sitt liv, om en ung, trasig och hemlös kvinna, och om Eskos son. Det är som vanligt hos Smedberg en berättelse om vanliga jobbare i ett ganska grått land.

Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.

Jan Guillou: Tjuvarnas marknad

Underhållande men synnerligen lättviktig. En kriminalgåta som är så lättavslöjad att Guillou låter poliserna gå på semester en månad för att kunna sträcka ut boken litet till. En scen bedrövligt tantsnusk. En ofin hantering av Pierre från Guillous främsta bok Ondskan.

Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.

Inger Frimansson: Där inne vilar ögat

En samling med 21 novller, de flesta helt korta. Några av dem typiskt frimanssonska, andra mer surrealistiska. Mycket barndom, mycket sexualitet.

Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.

Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.

Arne Dahl: De största vatten

Ack, vilken besvikelse! Här finns många enskildheter som är bra, självfallet, men helheten är så svag, så svag.

Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.

"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.

Willy Josefsson: Dödarens märke

Josefsson är en författare med sinne för humor, och det är alltid trevligt att läsa om hans antihjälte Martin Olsson och den Ängelholmstrakt de båda kan utan och innan. Dödarens märke är en deckare som vill diskutera den nya IT-ekonomin (boken kom ut år 2000, när slottet var som luftigast), och kanske säga något om kyrkans värld på köpet. Och varför inte smyga in flyktingpolitiken och barnsoldater i Afrika också? Det blir alltså lite om mycket, och inget som fullföljs tillräckligt.

Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.

Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.

Håkan Nesser: Fallet G

Van Veeterens gamla skolkamrat Jaan G Hennan, som redan i koltåldern visade prov på sadism och översitteri, har uppenbart låtit mörda sin fru. Problemet är paradoxalt nog att fallet är alltför enkelt: Van Veeteren vet att G gjort det och G vet att Van Veeteren vet, men inga bevis finns. G får gå. Så, femton år senare, kommer nya omständigheter i dagen och de båda männens kamp kan börja igen.

Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.

Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!

Jan Ekström: Daggormen

Året är 1964. Martin Beck reser till Motala för att utreda ett kvinnomord och revolutionera den svenska deckaren. Om detta är Bertil Durell lyckligt ovetande. Iförd gräll slips tar han itu med en traditionell pusselintrig på en reklambyrå - och det blir för all del både spännande och underhållande.

Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.

När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.