Maria Küchen: Harhjärta

Två parallella berättelser som löper samman. En forskare på KI, Kattis, vars yrkes- och kärleksliv drabbas av ett brott. En ung man med förflutet i nazismen, som nu har det bra med sin underbara flickvän Annie, men ängsligt kastar blickar över axeln.

En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.

Ulf Durling: Lugnet efter stormen

Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.

Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.

Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.

John Le Carré: Spionen som kom in från kylan

Alec Leamas, en brittisk underrättelseman, får ett sista uppdrag i karriären: att förgöra den framgångsrike östtyske spionchefen Mundt. Färden går mot Östtyskland och vi får en intressant inblick i - Le Carrés bild av - detta land under 60-talet.

Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.

Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!

Lars Molin: Bomsalva

En kort arbetarroman. Boken, som var Molins debut, utspelar sig på ett norrländskt kraftverksbygge på femtiotalet. En dödsolycka sker och den blir katalysator för de latenta konflikterna mellan arbetare och chefer.

Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.

Åke Edwardson: Till allt som varit dött

Till allt som varit dött är en berättelse om narkotikahandeln och dess aktörer. En av dem sitter en morgon mördad på en bänk vid inloppet till Göteborg. Samtidigt blir privatdetektiven Jonathan Wide överfallen i sitt hem.

Wide är en sammansatt personlighet med vissa alkoholproblem. (Jajamensan!) Den andre huvudpersonen, kommissarie Sten Ard, är mer i harmoni med tillvaron och alltid redo att kommentera den med ett Ekelöf-citat.

Detta är något så ovanligt som en bra svensk hårdkokt deckare, där vissa skeenden bara låter sig anas och andra plötsligt står i blixtbelysning. En god början på ett kraftfullt författarskap.

Kai Hammerich: Kompromissernas koalition

Den 19 september 1976 bryts 44 års socialdemokratiskt maktinnehav. Journalisten Kai Hammerich beslutar sig för att följa regeringsbildningen på nära håll, och resultatet blir ett synnerligen intressant dokument.

Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?

Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.

En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).

Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!

Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.

Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!

Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.