Bengt Ericson: Victor & Los

De två huvudpersonerna är så olika de kan bli. Los är en född loser, en försagd man som vill göra sin omgivning så liten skada som möjligt. Victor är de stora linjernas man, en klippare och tricksare med en genialisk plan för hur de båda ska kunna bli sanslöst rika. De har träffats av en slump, men när Los viljelöst går med på att ställa upp med det startkapital Victor behöver binds de samman.

Victors plan går ut på att starta ett företag med det äktsvenska namnet Tillsammans, som med hjälp av Victors kvinnliga pendang Beatrices (som de båda träffat i Genève) välsmorda munläder och allmänna charm kan sälja in sin affärsidé: att bidra till effektiviseringen av den offentliga sektorn. Kommunerna får själva bli delägare, och med deras vilja att företaget ska lyckas kan bubblan blåsas upp.

Boken är en ganska brett upplagd satir över Sverige i nittiotalets början. Det blir till slut litet väl yvigt, med övernaturligheter och en sektliknande väckelserörelse, men grundhistorien håller väl, ja, är faktiskt riktigt kul, och kontrasten mellan Victor och Los (som klokt nog inte är helt utan värdighet eller klipskhet) utnyttjas synnerligen väl.

Och visst kan man säga att boken i viss mån förebådar de nya moderaterna?

Per Olov Enquist: Nedstörtad ängel

Två berättelser samt en ramhistoria med en Enquist-lik man som filosoferar över liv och öde. Vad är det att vara människa? Och kan man förklara kärlek?

Pasqual Pinon bär ett litet kvinnohuvud utskjutande ur hans eget. Hon heter Maria. De är evigt bundna till varandra, och kommer så småningom att förevisas tillsammans med andra ”monster” på ett ambulerande tivoli. I denna belägenhet kommer de så småningom att tillsammans med andra ”monster” starta en djävulsdyrkande sekt, som hyllar den som utstötts liksom de.

En otillräknelig mördare har tagit ifrån K. och hans hustru deras barn. Hon blir så förstörd av detta att hon själv får läggas in på Ulleråker. Nu är hon sin makes patient; de älskar och hatar varandra samtidigt.

Det är en mycket tänkvärd liten bok Enquist totat ihop. Inte minst Pinon-Maria-historien ställer en rad frågor om livet. Det är kanske alltför splittrat för att vara en helt lyckad roman, men visst är Nedstörtad ängel ändå klart läsvärd.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

När Monika Pedersen av en slump läser en bok där författaren helt sensationellt påstår att en kvinna som låter sig indentifieras som Monikas mor blev mördad, vaknar Monikas utredarinstinkter, trots att hon är sjukskriven och starkt överväger att byta yrke.

Det är en rolig bok att läsa, med en god intrig och många intressanta händelser och iakttagelser längs vägen, inte minst i Etiopien där Monika jagas på liv och död genom de märkvärdiga underjordiska kyrkorna i Lalibela. Och Monika Pedersen själv är verkligen en människa, helgjuten, sympatisk och ägandes både styrkor och svagheter. Slutet blir dock något ruschigt och tillslarvat, där får jag inte ekvationen att gå helt ihop. Men som helhet är detta nog Nilsonnes hittills bästa bok.

Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm

Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, tycker helt enkelt att det får vara nog nu med polisens oförmåga att lösa Palmemordet. Med hjälp av Holt, Lewin och Matthei startar han en egen utredning, och åtta veckor senare är man redo för tillslag på Mallorca - tack vare den notoriske Bäckströms ovärderliga hjälp.

Detta är inte Perssons bästa bok, men den innehåller ändå alla de ingredienser som gör honom så älskansvärd.

Elizabeth George: En högst passande hämnd

Elizabeth George skriver ju ett slags pigromaner (OBS! Hon gör det riktigt bra.), med intriger, kärlek, svek, beroenden och skuldkänslor i en trängre krets. I En högst passande hämnd är det främst relationen mellan Simon St James och Deborah som står i centrum; boken är en prequel i Lynley-serien och när boken startar ska Lynley och Deborah till att förlova sig.

Jag har ganska svårt för den deckarkonvention som är otroliga sammanträffanden, och sådana finns det gott om i den här boken. När Deborah skaffar en bostad i tiomiljonersstaden London så bara råkar hon hamna precis granne med en viktig aktör i det morddrama hon snart ska bevittna i en helt annan del av England. Suck! Men mordgåtan är hyfsat gjord, framför allt i sin bakgrundshistoria som handlar om det cyniska utnyttjandet av människans ångest och desperata hopp, och bokens inslag av kärlekens svåra spel gör ingen besviken.

Åke Edwardson: Jukebox

Året är 1964. Johnny Bergman reser runt på sydsvenska höglandet som jukeboxutställare. Melodiradion och teven mattar dock intresset för hans maskiner och romanen blir till en berättelse om förlorade möjligheter och tappade sugar. Men inte bara, för Johnny klarar också av att bekämpa sin kärlek till flaskan och istället upprätta relationer till sina medmänniskor, inte minst till Elisabeth som bjuder in Johnny till sitt och sonen Lennarts liv.

Bäst blir boken just som skildrare av människorna, ofta medelålders män, resignerade i ett liv som bara blivit. Edwardson är bra på att hitta rätt ackord, den rätta avvägningen mellan mänskliga styrkor och tillkortakommanden. Hans personer är inte endimensionella. Men boken, 400 sidor utan särskilt mycket intrig, känns stundtals en smula seg.

De lätt övernaturliga inslagen tycker jag också känns påtagligt malplacerade och vilken amerikansk delstat Detroit ligger i borde Edwardson ha bättre reda på.

H.-K. Rönblom: Döden i grytan

"Jag vet inte vad engelskor använder hattar till, erkände Paul, men jag har sett att de förvarar dem på huvudet."

Rönbloms fjärde deckare, som utspelar sig på en kvällstidningsredaktion där en av medarbetarnas hustrur blivit bragd om livet, är, trots en mycket fiffig mordmetod, inte helt lyckad. Intrigen är egentligen välspunnen, men personerna blir alltför klichéartade och Paul Kennets undersökning riktas helt utan förklaring in mot just på den grupp där mördaren - naturligtvis! - står att finna.

Den stora behållningen med boken är humorn. Små, ironiska, lätt torra, glänsande kvickheter finns litet varstans i texten. Lägg därtill ett väldigt roligt avsnitt från en ambassadmottagning, och Döden i grytan är väl värd att läsa trots allt.

Björn Kurtén: Mammutens rådare

En fristående fortsättning på Den svarta tigern. I bland önskar man att Kurtén kunde gjort litet mer för att rekapitulera familjehistorien från den boken, men okej, jag ska inte klaga. För visst är även Mammutens rådare, som utspelar sig ca 20 år senare, en fascinerande bok.

Där Den svarta tigern var ett ödesdrama är detta mer av en vandringsberättelse, där huvudpersonen Vitspjut träffar på svarta och vita (homo sapiens och neandertalare) runt om i ett vidsträckt nordiskt landskap. Kurtén är mycket skicklig på att levandegöra levnadssätt och föreställningar, liksom på att tota ihop intressanta händelseförlopp. Ett minus dock för att riter och trollkonster alltför ofta för att det ska vara trovärdigt får avsedd effekt.

J. D. Salinger: Räddaren i nöden

Den här boken hålls som en generationsroman och modern klassiker, och sanningen att säga förstår jag inte varför. Visst är det ett styvt porträtt av en cynisk sextonåring som författaren får till - Holden Caulfield är visserligen intelligent och i vissa avseenden brådmogen, men samtidigt är han oempatisk, självgod och korttänkt i övermått. Sammantaget är han en ganska enerverande bekantskap, men nog så trovärdig.

Men var finns bokens handling? Ett antal episoder i New York-natten som berör föga är inte nog för att fånga mig. Jag tycker helt enkelt att boken känns tom utöver själva personporträttet, som inte minst åstadkoms genom ett konsekvent språk.

Elizabeth George: Till minnet av Edward

Vad är viktigast i en modern deckare? Att författaren skriver bra, har intressanta karaktärer och en spännande handling? Eller att slutet är rimligt och gör att hela historien håller ihop?

Tyvärr lyckas George här inte helt med det senare. Mordmotivet är litet, litet för skruvat för att utan vidare kunna sväljas. Men samtidgt är boken, som vanligt vad gäller George, välskriven, med massor av välfunna personporträtt och en hel del välplacerade överraskningar i intrigen.

Boken börjar med att Matthew, tolv år, hittas mördad på en kyrkogård. Han har trots sin arbetarklassbakgrund gått på en halvfin internatskola. Dit far Lynley och Havers för att söka sanningen.

Inte minst lyckas George på ett utmärkt sätt skapa en bild av den här slitna, anrika, konservativa skolan. Det är kanske bokens främsta förtjänst.

Ulf Larsson: Balansgång

Rex går i nian, vantrivs i skolan och överhuvudtaget i livet. Håglöst dras han in i sniffning, allt går sin gilla gång, han sniffar mer och mer; när han till slut kommer till en vändpunkt förblir ändå mycket vid det gamla.

Larsson - numer lektor i svenska språket vid Örebro universitet, där han bland annat undervisat undertecknad - var bara sexton år när han skrev den här boken, och det är klart att den inte är något mästerverk. Men den är ärlig och konsekvent, och dessutom finns en påtaglig formuleringsskicklighet som stundtals får mig att dra på smilbanden.

Arne Dahl: Mörkertal

Arne Dahls åttonde bok kretsar kring främst två teman: Sexualitetens olika uttryck och vilka medel som är rimliga i kampen mot det onda.

Som vanligt, frestas man att säga, är Dahls gärningsmän utrustade med närmast övermänskliga kvaliteter och de som dödas är de verkliga skurkarna (se Europa Blues och En midsommarnattsdröm).

Men intrigen är medryckande och börjar roligt med att ett antal vittnen får skildra den skallgång efter försvunna Emily, 14, de varit med om i de ångermanländska skogarna. Och boken är faktiskt riktigt spännande.

Trots de väl fantastiska inslagen och det uttjatade temat med pedofiler är detta Dahls bästa bok på flera år.

Sebastien Japrisot: Dödens kupé

En kvinna hittas död på ett nattåg som anlänt till Paris. Vi får växelvis följa polisens arbete och de andra passagerarna i kupén.

Japriots debutbok påminner i sina stämningar och sin pessimistiska ton en del om Cornell Woolrich, men jag tycker nog att Japrisot är den styvare människoskildraren av dem. Japrisots figurer är osäkra, komplexfyllda och djupt mänskliga. Inte minst visar han trovärdigt på sexualitetens inverkan på den mänskliga tillvaron.

Deckarintrigen är tämligen väl utarbetad, men upplösningen presenteras litet väl abrubt. Ett osannolikt privatspanarinslag kunde han också kanske försökt avstå ifrån.

Elizabeth George: Gamla synder

George försöker här skapa en modern, uppdaterad pusseldeckare. Mja, säger jag. Boken är helt okej, men övertygar inte om att pusseldeckaren har framtiden för sig, och en viktig tråd lämnas hängande i luften vid bokens slut (hur i allsin dar upptäckte mordoffret det som kom att besegla hennes öde?).

Men George är ju framför allt en utomordentlig skildrare av personer (här tänker jag dock inte på de misstänkta, utan på Lynley, Havers, St. James et al) och relationer, och bokens bärande tema är hur Lynley förblindas så av sin svartsjuka gentemot Lady Helens älskare att han helt styr ur kurs i sitt arbete. Hon, å sin sida, slits också mellan lojaliteter och det hela är mycket väl skildrat.

En god biintrig om familjehemligheter i en överklassfamilj hör också till bokens plusvärden.

Jean Bolinder: Purungen

I somras läste jag Inger Frimanssons Fruktar jag intet ont. Det här är ungefär samma story, men berättat ur det motsatta perspektivet.

Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.

Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.

Håkan Nesser: Skuggorna och regnet

Vad gör vi egentligen av våra liv? Den frågan ställer Nesser i en bok där vi får stifta bekantskap med tre människor som samtliga i någon mening misslyckats med att skapa sig ett gott och meningsfullt liv. David är läraren som lämnar två kvinnor bakom sig i Uppsala för att tillbringa en tid hos systern i Norrland. Maria, hans syster, lever sedan många år i ett helt misslyckat äktenskap och saknar kraft att göra något åt sin situation. Och, till en början som en skugga, så småningom med en egen berättelse, deras fosterbror Viktor, som blivit stum efter en olycka och kommit att leva i hög grad vid sidan av samhället.

Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.

Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.

Mikael Lundh: Sveriges Likas Lag

Lundh skriver något av en självbiografi om sin tid som polis i Stockholm. Under största delen av tiden har han arbetat med ungdomar och ungdomsbrottslighet. I samarbete med lokala nätverk i förorterna - inte minst invandrarorganisationer - har han sökt motarbeta antisocialt beteende redan innan det uppstått.

I sin bok riktar Lundh hård kritik mot polisen. Prioriteringarna är fel, de patrullerande poliserna har i många fall en gravt felaktig attityd till sitt arbete och till sina medmänniskor och själv har Lundh motarbetats. Men han visar också på det positiva exemplet - hur brott kan förebyggas, den enskilde få en bättre riktning på sitt liv och hur polisen kan vinna förtroende hos medborgarna.

Boken är helt klart intressant, även om jag gärna hade sett ännu mer av konkreta, positiva exempel och berättelser från Lundhs tid ute på fältet. Tyvärr har redaktören brustit i sitt arbete: en del saker upprepas en gång för mycket och de språkliga lapsusarna är legio. Inte minst är namn ofta felstavade.

Jag har deltagit vid en av Lundhs föreläsningar och då visade han en hel del bilder. Tyvärr finns inga sådana i boken - det är en miss.

Jesper Högström: Den andra stranden

Den knappt trettioårige Martin, utan styrsel i livet, reser en vår ut till ett litet samhälle på den skånska ostkusten för att skriva litteraturuppsats. På samma ort satt Stig Dagerman en sommar i början av femotiotalet och plågades av skrivkramp, och det är om honom Martin skriver.

Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.

Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.

H.-K. Rönblom: Skratta Pajazzo

I den avlägset belägna glasbruksorten Komosse blåser förändringens vind. Bruket går dåligt och produktionen måste läggas om. Ägarfamiljen samlas till krigsråd, och en av medlemmarna faller död ner. Spelet kan börja!

På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.

Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.

Joyce Carol Oates: Våld - en historia om kärlek

Natten efter en festkväll våldtas Teena Maguire i en park i Niagara Falls. Det är naturligtvis en synnerligen traumatisk upplevelse, och ännu värre upplever hon det efter mötet med rättsmaskineriet, där åklagaren gör en blek insats och försvaret beter sig otillständigt.

Våld är en kort roman om hur onda gärningar och våld fortplantar sig. Som läsare känner jag en hopplöshet inför detta, och inför den totala asocialitet som gärningsmännen uppvisar, och jag vet just inte om detta är Oates mening. Men det är naturligtvis en välskriven och intressant bok, där våld kan upplevas just som en historia om kärlek, vilket kanske säger en del om vår värld idag.

Berättartekniskt är boken delvis skriven i du-form - där duet är Teenas trettonåriga dotter - vilket fungerar förvånansvärt väl.