Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

När Monika Pedersen av en slump läser en bok där författaren helt sensationellt påstår att en kvinna som låter sig indentifieras som Monikas mor blev mördad, vaknar Monikas utredarinstinkter, trots att hon är sjukskriven och starkt överväger att byta yrke.

Det är en rolig bok att läsa, med en god intrig och många intressanta händelser och iakttagelser längs vägen, inte minst i Etiopien där Monika jagas på liv och död genom de märkvärdiga underjordiska kyrkorna i Lalibela. Och Monika Pedersen själv är verkligen en människa, helgjuten, sympatisk och ägandes både styrkor och svagheter. Slutet blir dock något ruschigt och tillslarvat, där får jag inte ekvationen att gå helt ihop. Men som helhet är detta nog Nilsonnes hittills bästa bok.

Åsa Nilsonne: Smärtbäraren

Nilsonne tar klivet in i det övernaturliga, i ett ganska intressant upplägg kring en kvinna som kan röra sig mellan kroppar och på så sätt på ett högst påtagligt sätt hjälpa andra att förbättra sin livsföring. Men när hon åtar sig ett rutinuppdrag i en 44-årig kvinna utvecklar sig svårigheter hon inte kunnat drömma om.

Romanen har sin styrka i just avsnitten kring hur det är att leva i en annan kropp. Här utvecklar Nilsonne intressanta resonemang kring åldrande, hälsa, skönhet och sockerkonsumtion (och det alltså utan att det känns som senaste numret av Amelia). Samtidigt finns det i dessa avsnitt ibland en tendens till tomt prat. Utflykten till Budapest gillar jag också. Precis så bör man bete sig om man vill hålla sig undan!

Thrillerhistorien är kanske inte så väldans seriös, men passar ganska bra ändå i en berättelse som så klart ställer sig vid sidan av verkligheten. Tyvärr utmynnar dock boken i ett mumbo-jumbo om att förlåta sig själv och leva sitt eget liv. Ett litet mer stringent slut hade gjort en klart skaplig bok bättre.