K Arne Blom: Någon borde sörja

Ett korthus är ett mycket stiligt bygge, nästan graciöst i sin enkelhet. Men risken finns att man lägger på ett kort för mycket och att hela bygget faller platt på bordet.

En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.

Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.

H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten

Ansedd som en av århundradets bästa svenska deckare, och riktigt så bra tycker jag väl inte att den är. Men visst är det en underhållande och smått spännande bok, med en välgjord gåta.

En elavläsare förolyckas under en mopedtur en kväll. En ståltråd har spänts över vägen. Ytterligare några ståltrådsattentat sker, dock utan dödlig utgång, innan den plötsliga brottsvågen i den norrländska kuststaden Sundhamn ebbar ut. En galnings dåd, tror man. Men den nyinflyttade adjunkten Paul Kennet tror snarare på uppsåtligt mord och anställer egna undersökningar för att finna sanningen.

Mycket av Rönbloms styrka finns i lågmäldheten och realismen. Människorna är vanliga och brotten tarvliga och resultatet av olyckliga omständigheter. Och så har han en humor, som är alldeles utsökt. Tillsammans skapar dessa komponenter alldeles utmärkta deckare.

Ingamaj Beck: Pas de deux

En miniatyrroman från renässansens Florens. Konstnären Jacopo da Pontormo arbetar mot slutet av sitt liv med att utsmycka hertigens gravkapell. Samtidigt har ett lik upptäckts i staden och en ung kvinna gripits misstänkt för mord. Läsaren förstår att Pontormo är bekant med kvinnan, att han vet vad som hänt och att han plågas mycket av situationen.

Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.

Herbert Tingsten: När Churchill grep makten

En helt lysande liten skrift om just det som titeln säger, alltså Chamberlains (framtvingade) avgång och Churchills tillträde. Tingsten har en språkbehandling av ett slag som inte finns i dag.

Tingsten har gjort en gedigen genomgång av källorna och har egna intressanta tankar. Befriande är den respektlöshet han visar mot de höga herrarna; om en ordväxling är vettlös använder Tingsten just det ordet även om Churchill är en av aktörerna.

Karin Fossum: Älskade Poona

Den stillsamme ungkarlen Gunder Jomann åker till Indien och hittar en hustru, Poona. När hon någon vecka senare kommer till Norge blir Jomann i sista stund förhindrad att möta henne och på vägen till hans hus blir hon mördad på ett synnerligen brutalt sätt.

Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.

En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.

Robert van Gulik: De kinesiska klockmorden

van Gulik, en holländsk diplomat och sinolog, skrev under 50- och 60-talen en rad historiska kinesiska detektivromaner med domare Di [Dee i äldre översättningar, inklusive denna bok] i huvudrollen. Fallen han löste var allt som oftast omarbetade historier från äldre kinesisk populärlitteratur och van Gulik ansträngde sig, särskilt i de tidigare böckerna, för att följa de klassiskt kinesiska berättargreppen.

Denna bok är kanske inte en av hans bästa, men ändock en trevlig läsning. Man kan göra en del anmärkningar, bland annat mot våldet som ofta är synnerligen motbjudande, men också framhäva kvaliteter, som den fiffiga metod som domaren använder för att komma åt de odygdaktiga buddhistmunkarna. Domaren förtjänar absolut att upptäckas även av en modern publik.

Jean Bolinder: Bröd över mycket tvivelaktigt vatten

En bok med välkända Bolinder-teman, hanterade på ett mycket bra sätt av en mogen författare. Huvudpersonen, koreografen Johan S, ser svårt sjuk tillbaka på sitt liv, och främst på uppväxten som son till brukspatronen i den lilla västmanländska orten. Mordet på fadern är ett sår som följt honom genom livet, och han hoppas kunna utröna sanningen om det innan han går bort.

Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.

Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.