Elizabeth George: En högst passande hämnd

Elizabeth George skriver ju ett slags pigromaner (OBS! Hon gör det riktigt bra.), med intriger, kärlek, svek, beroenden och skuldkänslor i en trängre krets. I En högst passande hämnd är det främst relationen mellan Simon St James och Deborah som står i centrum; boken är en prequel i Lynley-serien och när boken startar ska Lynley och Deborah till att förlova sig.

Jag har ganska svårt för den deckarkonvention som är otroliga sammanträffanden, och sådana finns det gott om i den här boken. När Deborah skaffar en bostad i tiomiljonersstaden London så bara råkar hon hamna precis granne med en viktig aktör i det morddrama hon snart ska bevittna i en helt annan del av England. Suck! Men mordgåtan är hyfsat gjord, framför allt i sin bakgrundshistoria som handlar om det cyniska utnyttjandet av människans ångest och desperata hopp, och bokens inslag av kärlekens svåra spel gör ingen besviken.

Åke Edwardson: Jukebox

Året är 1964. Johnny Bergman reser runt på sydsvenska höglandet som jukeboxutställare. Melodiradion och teven mattar dock intresset för hans maskiner och romanen blir till en berättelse om förlorade möjligheter och tappade sugar. Men inte bara, för Johnny klarar också av att bekämpa sin kärlek till flaskan och istället upprätta relationer till sina medmänniskor, inte minst till Elisabeth som bjuder in Johnny till sitt och sonen Lennarts liv.

Bäst blir boken just som skildrare av människorna, ofta medelålders män, resignerade i ett liv som bara blivit. Edwardson är bra på att hitta rätt ackord, den rätta avvägningen mellan mänskliga styrkor och tillkortakommanden. Hans personer är inte endimensionella. Men boken, 400 sidor utan särskilt mycket intrig, känns stundtals en smula seg.

De lätt övernaturliga inslagen tycker jag också känns påtagligt malplacerade och vilken amerikansk delstat Detroit ligger i borde Edwardson ha bättre reda på.

H.-K. Rönblom: Döden i grytan

"Jag vet inte vad engelskor använder hattar till, erkände Paul, men jag har sett att de förvarar dem på huvudet."

Rönbloms fjärde deckare, som utspelar sig på en kvällstidningsredaktion där en av medarbetarnas hustrur blivit bragd om livet, är, trots en mycket fiffig mordmetod, inte helt lyckad. Intrigen är egentligen välspunnen, men personerna blir alltför klichéartade och Paul Kennets undersökning riktas helt utan förklaring in mot just på den grupp där mördaren - naturligtvis! - står att finna.

Den stora behållningen med boken är humorn. Små, ironiska, lätt torra, glänsande kvickheter finns litet varstans i texten. Lägg därtill ett väldigt roligt avsnitt från en ambassadmottagning, och Döden i grytan är väl värd att läsa trots allt.

Björn Kurtén: Mammutens rådare

En fristående fortsättning på Den svarta tigern. I bland önskar man att Kurtén kunde gjort litet mer för att rekapitulera familjehistorien från den boken, men okej, jag ska inte klaga. För visst är även Mammutens rådare, som utspelar sig ca 20 år senare, en fascinerande bok.

Där Den svarta tigern var ett ödesdrama är detta mer av en vandringsberättelse, där huvudpersonen Vitspjut träffar på svarta och vita (homo sapiens och neandertalare) runt om i ett vidsträckt nordiskt landskap. Kurtén är mycket skicklig på att levandegöra levnadssätt och föreställningar, liksom på att tota ihop intressanta händelseförlopp. Ett minus dock för att riter och trollkonster alltför ofta för att det ska vara trovärdigt får avsedd effekt.

Staffan Westerlund: 0-lösningen

En man hittas dödad på ett tåg. Det visar sig att han haft en nyckelroll i ett lovande aidsmedicinprojekt, och företaget som han jobbat för kopplar in Stig Eklund som säkerhetskonsult. I en parallell historia lämnar IngaLisa Östergren advokatbyrån för att bli juridiskt ansvarig i en verksamhet kallad Svensk revision, ett slags privatpolis (men ingen privatjustis!) som gör det arbete polisen inte orkar med vad gäller korruption och systematisk brottslighet.

I hög grad är detta en idéroman. Trots en del action är handlingen inte särskilt spännande nån stans, men i gengäld ställs läsaren att fundera över frågor av typen "Vad går gränsen mellan privatutredning och medborgargarden?" och "Finns det försvarbara motiv för att inte vilja se ett aidsbotemedel bli verklighet?". Westerlund är som vanligt en intressant författare att läsa, men aidshistorien är inte helt trovärdig och det riktiga drivet saknas som sagt.

J. D. Salinger: Räddaren i nöden

Den här boken hålls som en generationsroman och modern klassiker, och sanningen att säga förstår jag inte varför. Visst är det ett styvt porträtt av en cynisk sextonåring som författaren får till - Holden Caulfield är visserligen intelligent och i vissa avseenden brådmogen, men samtidigt är han oempatisk, självgod och korttänkt i övermått. Sammantaget är han en ganska enerverande bekantskap, men nog så trovärdig.

Men var finns bokens handling? Ett antal episoder i New York-natten som berör föga är inte nog för att fånga mig. Jag tycker helt enkelt att boken känns tom utöver själva personporträttet, som inte minst åstadkoms genom ett konsekvent språk.

Mattias Göransson: Blåvit gryning

Det här är den fjärde Offside-boken om svenska klubblag jag läser och den klart bästa. Det beror nog främst på att det är lättare att få verkligt öppenhjärtiga och intressanta synpunkter från folk när det man frågar om ligger på några års avstånd. Sedan är ju Göransson en mycket duktig journalist, och historien är dessutom utomordentligt fascinerande i sig själv. Hur sjuttsingen var det möjligt för IFK Göteborg från den allt annat än fantastiska allsvenskan att placera sig som ett av Europas fyra bästa klubblag?

Historien spänner från slutet av åttiotalet till hösten 2004. Första halvan av boken handlar således om de fantastiska Champions League-åren med den hysteriskt noggranne Roger Gustafsson i centrum. Snart sagt alla IFK:are under denna tid har Göransson intervjuat och resultatet blir ett heltäckande dokument - det första, tror jag; tidigare IFK-böcker har mest handlat om åttiotalet och UEFA-cuptriumferna.

Bokens andra del kommer så att handla om det fria fallet som följde, och om hur IFK blev en vilsen förening utan sammanhållen policy. En kulturrevolution, skriver Göransson i prologen, genomfördes.

Slutet är ett kapitel för sig. Här är huvudpersonerna Bengt Halse, Mats Persson och Janne Plånbok, tre män som oförfärat värvade stjärnor som Peter Ijeh och Stefan Selakovic. Boken skrevs innan skandalerna blev kända, men visst kan man skönja dem i citat som "den enda principen jag har är att jag inte har några principer" (Persson).