Julian Symons imponerar som vanligt med sina människoskildringar, utförda med mild ironi men också med stor godmodighet. Här i en historia där det kanske bästa är den romantiska skildringen av två ungdomar. Grabben oroar sig för huruvida han är homosexuell. Flickan drömmer om Den naturlige mannen. Litet trevande finner de naturligtvis varandra. En del slängar mot Franco-regimen glädjer också.
Men upplösningen, när inget är vad det synes vara - i bokstavlig bemärkelse, rent av - imponerar inte särdeles. Dels bygger den på ett alltför otroligt sammanträffande. Dels kan åtminstone jag inte för mitt liv begripa anledningen till att dramats skurk ser sig nödgad att genomgå den behandling som beseglar hans/hennes öde. Kan någon förklara för mig?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar