En prosapoetisk berättelse om kärlek och destruktivitet. Huvudpersonen berättar fragmentariskt - i en ständigt pågående, aldrig av punkt avbruten, inre monolog - om sina ätstörningar och kärleksbekymmer.
Åsa Ericsdotter kommer, sanna mina ord, att bli en av detta halvsekels stora svenska författare. Hennes språk är oerhört effektivt, trots överflödet av helt vardagliga ord. Hon har en sällsam förmåga att skapa en hel och intressant karaktär. Hon levererar hela tiden sanningar - gång på gång känner man att här är något som borde citeras.
Och trots att det inte är en berättelse i vanlig mening står succesivt ett skeende fram för läsaren. Det är en fascinerande litteraturform! Och Åsa Ericsdotter har en alldeles egen röst.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar