Lars Molin: Bomsalva

En kort arbetarroman. Boken, som var Molins debut, utspelar sig på ett norrländskt kraftverksbygge på femtiotalet. En dödsolycka sker och den blir katalysator för de latenta konflikterna mellan arbetare och chefer.

Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.

Åke Edwardson: Till allt som varit dött

Till allt som varit dött är en berättelse om narkotikahandeln och dess aktörer. En av dem sitter en morgon mördad på en bänk vid inloppet till Göteborg. Samtidigt blir privatdetektiven Jonathan Wide överfallen i sitt hem.

Wide är en sammansatt personlighet med vissa alkoholproblem. (Jajamensan!) Den andre huvudpersonen, kommissarie Sten Ard, är mer i harmoni med tillvaron och alltid redo att kommentera den med ett Ekelöf-citat.

Detta är något så ovanligt som en bra svensk hårdkokt deckare, där vissa skeenden bara låter sig anas och andra plötsligt står i blixtbelysning. En god början på ett kraftfullt författarskap.

Kai Hammerich: Kompromissernas koalition

Den 19 september 1976 bryts 44 års socialdemokratiskt maktinnehav. Journalisten Kai Hammerich beslutar sig för att följa regeringsbildningen på nära håll, och resultatet blir ett synnerligen intressant dokument.

Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?

Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.

En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).

Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!

Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden

Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.

Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!

Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.

K Arne Blom: Någon borde sörja

Ett korthus är ett mycket stiligt bygge, nästan graciöst i sin enkelhet. Men risken finns att man lägger på ett kort för mycket och att hela bygget faller platt på bordet.

En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.

Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.

H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten

Ansedd som en av århundradets bästa svenska deckare, och riktigt så bra tycker jag väl inte att den är. Men visst är det en underhållande och smått spännande bok, med en välgjord gåta.

En elavläsare förolyckas under en mopedtur en kväll. En ståltråd har spänts över vägen. Ytterligare några ståltrådsattentat sker, dock utan dödlig utgång, innan den plötsliga brottsvågen i den norrländska kuststaden Sundhamn ebbar ut. En galnings dåd, tror man. Men den nyinflyttade adjunkten Paul Kennet tror snarare på uppsåtligt mord och anställer egna undersökningar för att finna sanningen.

Mycket av Rönbloms styrka finns i lågmäldheten och realismen. Människorna är vanliga och brotten tarvliga och resultatet av olyckliga omständigheter. Och så har han en humor, som är alldeles utsökt. Tillsammans skapar dessa komponenter alldeles utmärkta deckare.

Ingamaj Beck: Pas de deux

En miniatyrroman från renässansens Florens. Konstnären Jacopo da Pontormo arbetar mot slutet av sitt liv med att utsmycka hertigens gravkapell. Samtidigt har ett lik upptäckts i staden och en ung kvinna gripits misstänkt för mord. Läsaren förstår att Pontormo är bekant med kvinnan, att han vet vad som hänt och att han plågas mycket av situationen.

Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.

Herbert Tingsten: När Churchill grep makten

En helt lysande liten skrift om just det som titeln säger, alltså Chamberlains (framtvingade) avgång och Churchills tillträde. Tingsten har en språkbehandling av ett slag som inte finns i dag.

Tingsten har gjort en gedigen genomgång av källorna och har egna intressanta tankar. Befriande är den respektlöshet han visar mot de höga herrarna; om en ordväxling är vettlös använder Tingsten just det ordet även om Churchill är en av aktörerna.

Karin Fossum: Älskade Poona

Den stillsamme ungkarlen Gunder Jomann åker till Indien och hittar en hustru, Poona. När hon någon vecka senare kommer till Norge blir Jomann i sista stund förhindrad att möta henne och på vägen till hans hus blir hon mördad på ett synnerligen brutalt sätt.

Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.

En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.

Robert van Gulik: De kinesiska klockmorden

van Gulik, en holländsk diplomat och sinolog, skrev under 50- och 60-talen en rad historiska kinesiska detektivromaner med domare Di [Dee i äldre översättningar, inklusive denna bok] i huvudrollen. Fallen han löste var allt som oftast omarbetade historier från äldre kinesisk populärlitteratur och van Gulik ansträngde sig, särskilt i de tidigare böckerna, för att följa de klassiskt kinesiska berättargreppen.

Denna bok är kanske inte en av hans bästa, men ändock en trevlig läsning. Man kan göra en del anmärkningar, bland annat mot våldet som ofta är synnerligen motbjudande, men också framhäva kvaliteter, som den fiffiga metod som domaren använder för att komma åt de odygdaktiga buddhistmunkarna. Domaren förtjänar absolut att upptäckas även av en modern publik.

Jean Bolinder: Bröd över mycket tvivelaktigt vatten

En bok med välkända Bolinder-teman, hanterade på ett mycket bra sätt av en mogen författare. Huvudpersonen, koreografen Johan S, ser svårt sjuk tillbaka på sitt liv, och främst på uppväxten som son till brukspatronen i den lilla västmanländska orten. Mordet på fadern är ett sår som följt honom genom livet, och han hoppas kunna utröna sanningen om det innan han går bort.

Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.

Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.

Kerstin Göransson-Ljungman: Tjugosju sekundmeter, snö

Oj, vad bra den blev, Göranssons-Ljungmans debutdeckare. Hon har, som en av få, lyckats att i pusseldeckarens form skildra ett mänskligt drama som känns verkligt.

En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.

Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.

Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm

Arne Dahls första fyra böcker tyckte jag mycket om. Den femte blev jag förbannad på. Men denna, den sjätte, lämnar mig likgiltig. Med denna bok har Arne Dahl reducerat sig själv till att blott och bart vara underhållningsförfattare, om än en synnerligen skicklig sådan, och det var väl ändå inte meningen?

Några mord sker och löses så småningom nästan. Men lösningen är så fjärran från rimligheten att det inte finns någon anledning att ta boken på allvar. Och då spelar det föga roll att Dahl skriver lätt och bra, att han många gånger har fin förmåga att ge sina personer liv och att han kan vara rolig som få.

Max Lundgren: Alla barns ansikten

En ojämn novellsamling från Lundgrens penna. Flera av novellerna innehåller en del av de egenskaper som var Lundgrens främsta: människokärleken, det lätt burleska, frihetskänslan. Men fullt blommar Lundgrens talang inte ut i det korta formatet.

Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.

En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.

Ulf Roosvald: Brytningstid i Bajen

Roosvald är redaktör och har skrivit hälften av texterna i den här boken, som handlar om Hammarby IF Fotboll, en klubb som kanske är på väg från folkhemsförening till amerikanskinspirerat underhållningsföretag.

Två längre texter, en om Hammarbys samarbete med amerikanska Anschutzgruppen och en om det legendariska silverlaget 1982 och dess vidare utveckling (den senare signerad Mats Holm), är riktigt bra och givande. Boken avslutas sedan med fyra personporträtt, som var och ett innehåller en hel del av intresse, men som samtidigt bara lösligt hänger ihop med bokens bärande tema.

Fotbollen sätts i ett större perspektiv men tas samtidigt på allvar i sin egen rätt. Tidskriften Offside, som ligger bakom den här boken, är så viktig för sportjournalistiken i detta land. Detta är en lyckad bok.

Scott Smith: En enkel plan

En bok som läst från början tycks handla om hur några människor snabbt och oärligt blir mycket rika, och om hur de försöker hantera situationen. Självklart dyker olika komplikationer upp längs vägen som de får försöka ta itu med på bästa sätt. Det är spännande läsning, buren av förhoppningen att allt ändå ska gå vägen för den vanligt hygglige huvudpersonen.

Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.

Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.

Dag Solstad: Bröd och vapen

Sista delen i Solstads trilogi om Norge under andra världskriget. Många gripande ögonblicksbilder, sammansatta människor och en intressant epilog - om trettio års socialdemokratisk (!?) ensamhet efter kriget.

Till en del handlar boken om möjligheten till motstånd. Lite grand också om förhållningssätt till dem som exempelvis förälskar sig i en ockupationssoldat. Också om olika politiska rörelsers legitimitet och stöd hos folket. Det är en intressant bok, men den bränner, som jag ser det, inte till på samma sätt som de två föregående, och några trådar lämnas onödigt oavslutade - eller avslutas på tok för abrupt.

Julia Wallis Martin: Porträtt i sten

Ett skelett hittas i en dal som dränkts. (Dock är det inte en ovanligt torr sommar som möjliggör det utan en nyfiken dykare.) Det står klart att det rör sig om den sköna Helena, som anmäldes försvunnen i mitten på sjuttiotalet. Då var hennes pojkvän starkt misstänkt, men han kom undan när ingen kropp hittades. Nu blir han nervös, liksom de två andra ungdomar som deltog i mörkläggningen en gång i tiden.

Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.