Kerstin Göransson-Ljungman: Tjugosju sekundmeter, snö

Oj, vad bra den blev, Göranssons-Ljungmans debutdeckare. Hon har, som en av få, lyckats att i pusseldeckarens form skildra ett mänskligt drama som känns verkligt.

En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.

Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.

Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.

Arne Dahl: En midsommarnattsdröm

Arne Dahls första fyra böcker tyckte jag mycket om. Den femte blev jag förbannad på. Men denna, den sjätte, lämnar mig likgiltig. Med denna bok har Arne Dahl reducerat sig själv till att blott och bart vara underhållningsförfattare, om än en synnerligen skicklig sådan, och det var väl ändå inte meningen?

Några mord sker och löses så småningom nästan. Men lösningen är så fjärran från rimligheten att det inte finns någon anledning att ta boken på allvar. Och då spelar det föga roll att Dahl skriver lätt och bra, att han många gånger har fin förmåga att ge sina personer liv och att han kan vara rolig som få.

Max Lundgren: Alla barns ansikten

En ojämn novellsamling från Lundgrens penna. Flera av novellerna innehåller en del av de egenskaper som var Lundgrens främsta: människokärleken, det lätt burleska, frihetskänslan. Men fullt blommar Lundgrens talang inte ut i det korta formatet.

Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.

En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.

Ulf Roosvald: Brytningstid i Bajen

Roosvald är redaktör och har skrivit hälften av texterna i den här boken, som handlar om Hammarby IF Fotboll, en klubb som kanske är på väg från folkhemsförening till amerikanskinspirerat underhållningsföretag.

Två längre texter, en om Hammarbys samarbete med amerikanska Anschutzgruppen och en om det legendariska silverlaget 1982 och dess vidare utveckling (den senare signerad Mats Holm), är riktigt bra och givande. Boken avslutas sedan med fyra personporträtt, som var och ett innehåller en hel del av intresse, men som samtidigt bara lösligt hänger ihop med bokens bärande tema.

Fotbollen sätts i ett större perspektiv men tas samtidigt på allvar i sin egen rätt. Tidskriften Offside, som ligger bakom den här boken, är så viktig för sportjournalistiken i detta land. Detta är en lyckad bok.

Scott Smith: En enkel plan

En bok som läst från början tycks handla om hur några människor snabbt och oärligt blir mycket rika, och om hur de försöker hantera situationen. Självklart dyker olika komplikationer upp längs vägen som de får försöka ta itu med på bästa sätt. Det är spännande läsning, buren av förhoppningen att allt ändå ska gå vägen för den vanligt hygglige huvudpersonen.

Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.

Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.

Dag Solstad: Bröd och vapen

Sista delen i Solstads trilogi om Norge under andra världskriget. Många gripande ögonblicksbilder, sammansatta människor och en intressant epilog - om trettio års socialdemokratisk (!?) ensamhet efter kriget.

Till en del handlar boken om möjligheten till motstånd. Lite grand också om förhållningssätt till dem som exempelvis förälskar sig i en ockupationssoldat. Också om olika politiska rörelsers legitimitet och stöd hos folket. Det är en intressant bok, men den bränner, som jag ser det, inte till på samma sätt som de två föregående, och några trådar lämnas onödigt oavslutade - eller avslutas på tok för abrupt.

Julia Wallis Martin: Porträtt i sten

Ett skelett hittas i en dal som dränkts. (Dock är det inte en ovanligt torr sommar som möjliggör det utan en nyfiken dykare.) Det står klart att det rör sig om den sköna Helena, som anmäldes försvunnen i mitten på sjuttiotalet. Då var hennes pojkvän starkt misstänkt, men han kom undan när ingen kropp hittades. Nu blir han nervös, liksom de två andra ungdomar som deltog i mörkläggningen en gång i tiden.

Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.