1948 är David Hayden tolv år gammal och hans far är sheriff i en småstad i Montana. Hans älskade barnflicka blir sjuk i lunginflammation och det leder till att brott kommer i dagen, brott som blir mycket obehagliga att handskas med för Davids far och som kommer att påverka hela familjen. De vitas rasistiska syn på indianerna spelar en central roll i berättelsen.
Fyrto år senare är alla huvudpersonerna döda, förutom David som berättar historien med den vuxne mannens insikt och distans. Resultatet blir en mycket sympatisk och intressant berättelse om plikt, hederlighet och maktmissbruk, men också om familjeband och frigörelse från föräldrarna. Jag är också förtjust i berättarstilen, med inskott och kommentarer med en stillsam humor och beska, ungefär så som man tänker sig Montanas karga land.
Tyvärr är det här den enda av Watsons böcker som är översatt till svenska. Något förlag borde göra en insats!
01 juni 2007
Håkan Nesser: Fallet G
Van Veeterens gamla skolkamrat Jaan G Hennan, som redan i koltåldern visade prov på sadism och översitteri, har uppenbart låtit mörda sin fru. Problemet är paradoxalt nog att fallet är alltför enkelt: Van Veeteren vet att G gjort det och G vet att Van Veeteren vet, men inga bevis finns. G får gå. Så, femton år senare, kommer nya omständigheter i dagen och de båda männens kamp kan börja igen.
Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.
Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!
Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.
Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!
Sverre Sjölander: Naturens budbärare
En mycket underhållande och tankeväckande liten bok om etologi (läran om djurens beteende) är detta. Men också, och egentligen mest, en bok om djuret människan. Det handlar om medfött och inlärt, om biologiskt och socialt, om språk och minne.
En del vitt spridda vanföreställningar går Sjölander till attack mot, men framför allt är han ödmjuk och välargumenterad. Samt försedd med en stor dos humor, inte minst i notapparaten.
En del vitt spridda vanföreställningar går Sjölander till attack mot, men framför allt är han ödmjuk och välargumenterad. Samt försedd med en stor dos humor, inte minst i notapparaten.
Gertrud Hellbrand: Vinthunden
En ung kvinna med stor inbyggd destruktivitet berättar om sitt liv. Hon är masochist, inte som en sexuell läggning utan som en sexuell störning. Vilka förhållanden hon än går in i slutar det med sår och själslig armod - och de som hon ligger med tycks oförmögna att låta bli att utnyttja henne. Trygg är hon bara i sexchattar, aldrig i det verkliga livet.
Debutanten Hellbrand väver med korta kapitel en bild av en trasig människa. Fyra skeden i hennes liv, alla lika fiaskoartade, får läsaren ta del av. Dessutom finns insprängda barndomsavsnitt, som dock inte tillför särskilt mycket.
Det som vid en första anblick kan framstå som en kvinna med full kontroll över sig själv dissekeras tills inte mycket återstår. Det är intressant - och smärtsam - läsning. Hur många människor tillbringar på detta vis sina liv i dödskuggans dal?
Debutanten Hellbrand väver med korta kapitel en bild av en trasig människa. Fyra skeden i hennes liv, alla lika fiaskoartade, får läsaren ta del av. Dessutom finns insprängda barndomsavsnitt, som dock inte tillför särskilt mycket.
Det som vid en första anblick kan framstå som en kvinna med full kontroll över sig själv dissekeras tills inte mycket återstår. Det är intressant - och smärtsam - läsning. Hur många människor tillbringar på detta vis sina liv i dödskuggans dal?
Jan Ekström: Daggormen
Året är 1964. Martin Beck reser till Motala för att utreda ett kvinnomord och revolutionera den svenska deckaren. Om detta är Bertil Durell lyckligt ovetande. Iförd gräll slips tar han itu med en traditionell pusselintrig på en reklambyrå - och det blir för all del både spännande och underhållande.
Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.
När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.
Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.
När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.
Arne Dahl: Europa Blues
Att våga satsa, att ha 2,30 som ingångshöjd i stället för 2,15. Att vilja åstadkomma något stort. Det är egenskaper som Arne Dahl har, och det är verkligen lovvärt. En dag kommer han att skriva en av de allra största svenska kriminalromanerna.
Men inte heller i Europa Blues når han riktigt dit. Boken börjar med att en hallick jagas till sin makabra död bland Skansens järvar en majkväll. A-gruppen tar hand om fallet och kopplar snart och tämligen våghalsigt ihop det med andra "inte riktigt vanliga" händelser som ägt rum i Storstockholm vid ungefär samma tidpunkt.
Bakom allt ligger erinnyerna, de antika grekiska hämndgudinnorna. Samtidigt som storyn rullar på rakt in i nazismens fasor vill Dahl visa på att nu, i vårt till synes civiliserade västland, finns till skillnad från på Aiskylos tid inte de förutsättningar som gör att erinnyerna kan omvandlas till fredliga eumnider.
Och visst gör han det. Problemet är bara, som vanligt hos Dahl, att få sambanden mellan personer och skeenden att se naturliga, ja l ä t t a, ut. Det blir lite väl ansträngt. Säcken knyts inte helt ihop den här gången heller. Men den boken kommer - allt annat vore en stor besvikelse.
Men inte heller i Europa Blues når han riktigt dit. Boken börjar med att en hallick jagas till sin makabra död bland Skansens järvar en majkväll. A-gruppen tar hand om fallet och kopplar snart och tämligen våghalsigt ihop det med andra "inte riktigt vanliga" händelser som ägt rum i Storstockholm vid ungefär samma tidpunkt.
Bakom allt ligger erinnyerna, de antika grekiska hämndgudinnorna. Samtidigt som storyn rullar på rakt in i nazismens fasor vill Dahl visa på att nu, i vårt till synes civiliserade västland, finns till skillnad från på Aiskylos tid inte de förutsättningar som gör att erinnyerna kan omvandlas till fredliga eumnider.
Och visst gör han det. Problemet är bara, som vanligt hos Dahl, att få sambanden mellan personer och skeenden att se naturliga, ja l ä t t a, ut. Det blir lite väl ansträngt. Säcken knyts inte helt ihop den här gången heller. Men den boken kommer - allt annat vore en stor besvikelse.
Peter Robinson: Efter alla år av saknad
I samband med ett byggprojekt upptäcks ett lik, en ung grabb, nedgrävt utanför Peterborugh. Det visar sig att pojken är Graham Marshall, som mystiskt försvann i mitten av sextiotalet. Han var skolkamrat med Robinsons hjälte Alan Banks, som nu engagerar sig i fallet, litet som en privatspanare. Samtidigt försvinner en annan ung grabb i Banks polisdistrikt. Vad som ser ut som en kidnappning blir en alltmer svårlöst gåta.
Intrigerna är riktigt bra, välbyggda och delvis överraskande. Det är helt enkelt ett gediget romanbygge. Språket är dock ospännande och boken är dessutom behäftad med en mängd korrekturfel.
Intrigerna är riktigt bra, välbyggda och delvis överraskande. Det är helt enkelt ett gediget romanbygge. Språket är dock ospännande och boken är dessutom behäftad med en mängd korrekturfel.
Maarten 't Hart: Dödens budbärare
Maartens far, den egensinnige dödgrävaren Pau, opereras för en magåkomma. Läkaren berättar för Maarten att fadern i själva verket lider av en obotlig cancersvulst och att han förmodligen kommer att avlida inom ett halvår. Berättelsen om hur Maarten kämpar för att acceptera blandas med återblickar på barndomen.
Själv tycker jag att nutidsavsnitten är de klart mest intressanta. Pau betyder mycket för Maarten, men samtidigt har de väldigt svårt att kommunicera, och de dras båda med underlägsenhetskänslor inför den andre. Detta skildrar 't Hart mycket väl. En del av barndomsavsnitten känns mer som transportsträckor, även om de på sitt sätt också bidrar till att ge en bild av den vresige Pau.
Själv tycker jag att nutidsavsnitten är de klart mest intressanta. Pau betyder mycket för Maarten, men samtidigt har de väldigt svårt att kommunicera, och de dras båda med underlägsenhetskänslor inför den andre. Detta skildrar 't Hart mycket väl. En del av barndomsavsnitten känns mer som transportsträckor, även om de på sitt sätt också bidrar till att ge en bild av den vresige Pau.
Henrik Ystén: Drömmen om Europa
Hösten 2003 framstod Djurgården som svensk fotbolls absoluta storhet, såväl sportsligt som organisatoriskt. Endast en sak fattades: framgång i Europa, helst deltagande i Champions League. Med den utgångspunkten har Henrik Ystén skrivit denna bok, som huvudsakligen består av sex ganska löst sammanknutna reportage.
Det intressantaste kapitlet är enligt min mening "Spelarna som inte fick följa med". Där ges en historisk (90-talet) bakgrund till den fantastiska utvecklingen klubben genomgick under de första åren av 2000-talet. Även mycket av det andra är intressant på sitt sätt, det är trots allt Offside som ligger bakom, men det är också lättglömt och dessutom gör bokens starka förankring i sin samtid att den redan känns lätt inaktuell. En ytterligare anmärkning: korrläsningen är dålig.
Boken duger alltså, men hade varit bättre om författaren tagit litet större grepp ibland.
Det intressantaste kapitlet är enligt min mening "Spelarna som inte fick följa med". Där ges en historisk (90-talet) bakgrund till den fantastiska utvecklingen klubben genomgick under de första åren av 2000-talet. Även mycket av det andra är intressant på sitt sätt, det är trots allt Offside som ligger bakom, men det är också lättglömt och dessutom gör bokens starka förankring i sin samtid att den redan känns lätt inaktuell. En ytterligare anmärkning: korrläsningen är dålig.
Boken duger alltså, men hade varit bättre om författaren tagit litet större grepp ibland.
Karin Fossum: När djävulen håller ljuset
Konrad Sejer och Jakob Skarre, de två genomsympatiska poliserna, ställs inför ett märkligt försvinnande. En 18 års grabb står inte att finna någonstans, och det är uppenbart att hans kamrat döljer något.
En kille har medverkat vid ett brott, där något gått snett. Vad hände egentligen och vart tusan har hans kompis tagit vägen?
En kvinna i övre medelåldern får sitt inrutade liv förstört när hon utsätts för ett rån. Hon försöker allt mer förvirrat hantera den nya livssituationen.
Detta är naturligtvis samma händelseförlopp, skildrat ur tre synvinklar. Fossum väver dem samman mycket skickligt i en roman som kanske börjar litet trögt men där spänningen succesivt ökar till det påtagliga. Det bästa i boken är dock människoskildringen; såväl de två pojkarna som de båda poliserna skildras med inlevelse och insikt. Relationen mellan de två pojkarna och mellan Sejer och hans Sara ges djup, och i det senare fallet tillförs även en god dos humor. Däremot är jag mer tveksam till gestaltningen av kvinnan, då det i takt med hennes tilltagande sinnessjukdom framstår som alltmer orealistiskt att hon kan formulera den jagberättelse som är hennes.
Som helhet är det en klart lyckad deckare i gränslandet mellan vardag och tämligen exceptionella händelser. Dessutom är slutet mycket, mycket snyggt.
En kille har medverkat vid ett brott, där något gått snett. Vad hände egentligen och vart tusan har hans kompis tagit vägen?
En kvinna i övre medelåldern får sitt inrutade liv förstört när hon utsätts för ett rån. Hon försöker allt mer förvirrat hantera den nya livssituationen.
Detta är naturligtvis samma händelseförlopp, skildrat ur tre synvinklar. Fossum väver dem samman mycket skickligt i en roman som kanske börjar litet trögt men där spänningen succesivt ökar till det påtagliga. Det bästa i boken är dock människoskildringen; såväl de två pojkarna som de båda poliserna skildras med inlevelse och insikt. Relationen mellan de två pojkarna och mellan Sejer och hans Sara ges djup, och i det senare fallet tillförs även en god dos humor. Däremot är jag mer tveksam till gestaltningen av kvinnan, då det i takt med hennes tilltagande sinnessjukdom framstår som alltmer orealistiskt att hon kan formulera den jagberättelse som är hennes.
Som helhet är det en klart lyckad deckare i gränslandet mellan vardag och tämligen exceptionella händelser. Dessutom är slutet mycket, mycket snyggt.
J.M. Coetzee: Ungdomsår
En ung man med författarambitioner drömmer om att flytta till England, bort från ett Sydafrika han känner sig allt mindre hemma i. När han väl kommit till London känner han sig om möjligt ännu mer alienerad.
Berättelsen handlar kanske framför allt om ensamhet, om att stångas blodig mot omvärlden utan att komma in. John vandrar på Londons kvällsfulla gator men det kan gå dagar utan att han talar med någon. Coetzee lyckas ypperligt med att beskriva tristessen och längtan efter kärlek.
Samtidigt handlar boken om Johns förhållande till konsten, främst litteraturen. Han söker en kanon, han skriver på en avhandling om Ford Madox Fords författarskap och när starka egna författardrömmar; ja, det var ju egentligen därför han flyttade till London, för att bli konstnär.
Det är en politisk roman! John skäms över att han via sitt arbete i ett dataföretag hjälper den brittiska militären i kapprustningen. Tidsandan, det tidiga sextiotalets inskränkthet och framtidstro beskrivs väl.
Och visst är det en relationsroman, en berättelse om mänskliga tillkortakommanden och brist på verklig närhet. Den unge mannen famnar den ena flickan efter den andra (och ändå klagar han hela tiden på att han inte får några tjejer). Men han känner aldrig några verkliga känslor och är glad när han blir av med dem.
Stilen är lätt och luftig, litet förrädiskt, ty den är verkligen rik på innehåll och funderar man på vad som egenligen står upptäcker man ofta paradoxer och sanningar, likväl som halvsanningar.
Ja, boken är verkligen både rik och mångsidig.
Berättelsen handlar kanske framför allt om ensamhet, om att stångas blodig mot omvärlden utan att komma in. John vandrar på Londons kvällsfulla gator men det kan gå dagar utan att han talar med någon. Coetzee lyckas ypperligt med att beskriva tristessen och längtan efter kärlek.
Samtidigt handlar boken om Johns förhållande till konsten, främst litteraturen. Han söker en kanon, han skriver på en avhandling om Ford Madox Fords författarskap och när starka egna författardrömmar; ja, det var ju egentligen därför han flyttade till London, för att bli konstnär.
Det är en politisk roman! John skäms över att han via sitt arbete i ett dataföretag hjälper den brittiska militären i kapprustningen. Tidsandan, det tidiga sextiotalets inskränkthet och framtidstro beskrivs väl.
Och visst är det en relationsroman, en berättelse om mänskliga tillkortakommanden och brist på verklig närhet. Den unge mannen famnar den ena flickan efter den andra (och ändå klagar han hela tiden på att han inte får några tjejer). Men han känner aldrig några verkliga känslor och är glad när han blir av med dem.
Stilen är lätt och luftig, litet förrädiskt, ty den är verkligen rik på innehåll och funderar man på vad som egenligen står upptäcker man ofta paradoxer och sanningar, likväl som halvsanningar.
Ja, boken är verkligen både rik och mångsidig.
Bo Lagevi: En kritikers död
En svensk kioskdeckare från sjuttiotalet. Ett antal svenska deckarförfattare gick samman under pseudonymen Bolag-e'-vi och skrev ett antal massmarknadsromaner. Men visst märks det tydligt att det är Jean Bolinder som har skrivit En kritikers död.
En enkel och lätt fånig (framförallt är jagberättarskan ganska påfrestande) intrig med en bibliotekarie som blir författare, sågas rejält av en bekant i lokalpressen och funderar ut ett sätt att ta hämnd, lyfts av en upplösning som är oväntad, logisk och fint förankrad i den tidigare texten.
En enkel och lätt fånig (framförallt är jagberättarskan ganska påfrestande) intrig med en bibliotekarie som blir författare, sågas rejält av en bekant i lokalpressen och funderar ut ett sätt att ta hämnd, lyfts av en upplösning som är oväntad, logisk och fint förankrad i den tidigare texten.
Etiketter:
bolinder,
lagevi,
svenska deckare,
tvåor
Willy Josefsson: Minnet av en mördare
Det här är en deckare med en före detta polis, Martin Olsson, i huvudrollen. Olsson, som har en grotesk fäbless för extremt kryddad mat, möter här en mördare från sin tidigare poliskarriär, som nu blivit fri och söker upp Olsson. Jag måste säga att jag är kluven till boken.
För den talar den härliga lokalfärgen; Ängelholm och Vejbystrand kunde knappast få en bättre turistambassadör. Huvudpersonen är sympatisk. Här finns humor, bland annat i kritiken av byråkratin inom polisväsendet. Flera av intriguppslagen är spännande och det bärande temat; att utpressning och mörkläggning förekommer på högsta nivå i det svenska samhället presenteras på ett engagerande och trovärdigt sätt. Josefsson har också en litterär teknik att skildra ett samtal mot bakgrund av de yttre omständigheterna - ett bastubad, skymningen över den skånska kustlinjen - som är mycket fint genomförd.
Samtidigt: Här finns en konstgjord spänning som ger intryck av billighetsroman. Anonyma telefonsamtal, hot, cliffhangers som snart nog visar sig vara inte ens hälften så allvarliga som de tett sig är legio men tillför inte boken någonting. Hela intrigen bygger också på några verkligen svårsmälta sammanträffanden. Josefsson bör rensa upp bland sånt samt göra sina böcker litet mer stringenta - då är han med bland de främsta svenska deckarförfattarna.
För den talar den härliga lokalfärgen; Ängelholm och Vejbystrand kunde knappast få en bättre turistambassadör. Huvudpersonen är sympatisk. Här finns humor, bland annat i kritiken av byråkratin inom polisväsendet. Flera av intriguppslagen är spännande och det bärande temat; att utpressning och mörkläggning förekommer på högsta nivå i det svenska samhället presenteras på ett engagerande och trovärdigt sätt. Josefsson har också en litterär teknik att skildra ett samtal mot bakgrund av de yttre omständigheterna - ett bastubad, skymningen över den skånska kustlinjen - som är mycket fint genomförd.
Samtidigt: Här finns en konstgjord spänning som ger intryck av billighetsroman. Anonyma telefonsamtal, hot, cliffhangers som snart nog visar sig vara inte ens hälften så allvarliga som de tett sig är legio men tillför inte boken någonting. Hela intrigen bygger också på några verkligen svårsmälta sammanträffanden. Josefsson bör rensa upp bland sånt samt göra sina böcker litet mer stringenta - då är han med bland de främsta svenska deckarförfattarna.
Al Franken: Lögner
Med stor humor och inte så litet sorg över sakernas tillstånd ger sig Franken på den amerikanska högern. Både propagandamaskinerna på Fox och makthavarna i Vita huset granskas på ett imponerande sätt och beslås med lögn efter lögn.
Som läsare upphör man snart att förvånas, men inte att förfäras, över vad republikanerna tydligen kan komma undan med i debatten. Franken har alltid ett skämt eller en halvt dold ironi att komma med, men presenterar också bestickande fakta och statistik.
Ett stort minus dock för det fiktiva avsnittet Operation Feghök, som med sin smaklöshet håller en helt annan ton än boken i övrigt.
Som läsare upphör man snart att förvånas, men inte att förfäras, över vad republikanerna tydligen kan komma undan med i debatten. Franken har alltid ett skämt eller en halvt dold ironi att komma med, men presenterar också bestickande fakta och statistik.
Ett stort minus dock för det fiktiva avsnittet Operation Feghök, som med sin smaklöshet håller en helt annan ton än boken i övrigt.
Lars Åke Augustsson och Stig Hansén: De svenska maoisterna
En intressant reportage. Boken behandlar tämligen kronologiskt maoismens utveckling i Sverige i organisationen KFML, sedermera SKP och Solidaritetspartiet. Författarna var själva med och hela boken blir till ett resonemang om vad som var rätt och vad som var fel. Mängder med andra aktiva intervjuas. De flesta har idag lämnat kommunismen och ger liksom författarna en nyanserad bild, men den gamle partisekreteraren Per-Åke Lindblom hävdar fortfarande att om man bara varit tillräckligt renlärig, tillräckligt hård mot både vänster- och högeropposition inom partiet (vid det tillfälle då Lindblom var vid makten vill säga), så skulle partiet överlevt och nått framgång. Det är ganska sorgligt.
Det finns enskilda saker författarna bara nuddar vid och som åtminstone jag blir nyfiken på (Hur kunde den bisarra rebellrörelsen uppkomma? Vilka överväganden ledde till att man uppmanade till bojkott av valet -68 men själv glatt ställde upp två år senare? Vilken praktisk politik drev SKP:arna i fullmäktigeförsamlingarna där de hade mandat?) men på det hela taget är det en informativ och klargörande bok. Maos tankegångar presenteras enkelt men åskådligt och kontrasteras mot verkligheten. I slutkapitlet drar författarna intressanta slutsatser om vari maoisterna hade rätt och vari de hade fel.
Boken hette i sin originalutgåva "Maoisterna: En historia berättad av några som var med". Till denna nya utgåva har förutom den nya titeln tillkommit nya för- och efterord.
Det finns enskilda saker författarna bara nuddar vid och som åtminstone jag blir nyfiken på (Hur kunde den bisarra rebellrörelsen uppkomma? Vilka överväganden ledde till att man uppmanade till bojkott av valet -68 men själv glatt ställde upp två år senare? Vilken praktisk politik drev SKP:arna i fullmäktigeförsamlingarna där de hade mandat?) men på det hela taget är det en informativ och klargörande bok. Maos tankegångar presenteras enkelt men åskådligt och kontrasteras mot verkligheten. I slutkapitlet drar författarna intressanta slutsatser om vari maoisterna hade rätt och vari de hade fel.
Boken hette i sin originalutgåva "Maoisterna: En historia berättad av några som var med". Till denna nya utgåva har förutom den nya titeln tillkommit nya för- och efterord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
