En bok svår att beskriva, en bok om vrede, utanförskap och sorg. Den handlar om Esko, som drabbats av en hjärnblödning och tänker tillbaka på sitt liv, om en ung, trasig och hemlös kvinna, och om Eskos son. Det är som vanligt hos Smedberg en berättelse om vanliga jobbare i ett ganska grått land.
Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.
17 juli 2007
Kjell Eriksson: Frihetsgrisen
En gammal koskötare, nu nästan ensam kvar på den stora gård där han arbetade tillsammans med många andra, ställs inför ett dråpslag: djurhållningen ska upphöra och markerna förvandlas till golfbana. Den gamle mannens vardag och funderingar belyses stillsamt och Kjell Erikssons hjärta klappar alltid för lantarbetarna.
Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.
Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.
Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.
Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.
Håkan Nesser: Borkmanns punkt
Den här boken står inte lika starkt fram för mig nu som när jag läste den första gången, för nio år sedan, trots att här finns en del mycket roande små formuleringar, avsedda just för en omläsare med facit i hand. Men jag tycker att det inte är förrän i slutet av boken som den får tillräckligt med nerv och tyngd för att bli riktigt bra. Samtidigt är väl denna blasering omläsarens förbannelse.
Historien: två, småningom tre, män huggs ihjäl med yxa i en mindre stad vid kusten. Van Veeteren kallas dit för att bistå den lokala polisen, men utredningen går i mångt och mycket på tomgång, när man inte lyckas förstå sambandet mellan männen.
Skildringen av de olika poliserna är välgjord och roande. Sluttampen är som sagt mycket stark. Kanske är boken litet pratig ibland.
Historien: två, småningom tre, män huggs ihjäl med yxa i en mindre stad vid kusten. Van Veeteren kallas dit för att bistå den lokala polisen, men utredningen går i mångt och mycket på tomgång, när man inte lyckas förstå sambandet mellan männen.
Skildringen av de olika poliserna är välgjord och roande. Sluttampen är som sagt mycket stark. Kanske är boken litet pratig ibland.
Karin Boye: Kallocain
En fascinerande dystopi. Huvudpersonen, Leo Kall, skriver tjugo år efteråt ett manuskript om det sanningsserum, Kallocain, han uppfinner och vad det leder till att han upptäcker hos andra och hos sig själv.
Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.
Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.
Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.
Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad
Underhållande men synnerligen lättviktig. En kriminalgåta som är så lättavslöjad att Guillou låter poliserna gå på semester en månad för att kunna sträcka ut boken litet till. En scen bedrövligt tantsnusk. En ofin hantering av Pierre från Guillous främsta bok Ondskan.
Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.
Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.
Christian Holmén och Dick Sundevall: Tre bröder
Vad kan vara en mer hedervärd journalistisk uppgift än att granska en felaktig dom och fria en oskyldig? Att fria två oskyldiga, kanske? Det är i vart fall det Holmén och Sundevall gör, när de tar itu med ett mord vid en tunnelbanestation.
Det blir en gedigen genomgång av fallet, där det står allt klarare att domstolarna varit mycket selektiva i sin bevisvärdering och dömt som på slentrian. Och samtidigt en annan berättelse: om segregation och strukturell rasism. Och om rättssamhällets genuina ovilja - vilken vi sett i så många fall de senaste åren - att ägna sig åt självkritik och erkänna sina fel.
"Tre bröder" är en synnerligen angelägen bok. Läs den!
Det blir en gedigen genomgång av fallet, där det står allt klarare att domstolarna varit mycket selektiva i sin bevisvärdering och dömt som på slentrian. Och samtidigt en annan berättelse: om segregation och strukturell rasism. Och om rättssamhällets genuina ovilja - vilken vi sett i så många fall de senaste åren - att ägna sig åt självkritik och erkänna sina fel.
"Tre bröder" är en synnerligen angelägen bok. Läs den!
Julian Symons: Brottets bana
En annorlunda deckare, och en annorlunda Symons tror jag, är denna skildring av ett brott. Lejonparten av omständigheterna står klara redan från början: ett ungdomsgäng har dödat en man. Gängets ledare, den sällsynt odräglige Garney, har medverkat aktivt, det är uppenbart. Ytterligare en pojke, Gardner, finns det klara indicier emot, medan de andra i gänget får bli kronvittnen.
Boken handlar om hela det maskineri som sätts igång av ett sådant här brott, i rättsväsendet och inte minst i pressen, där bokens egentlige huvudperson, journalisten Hugh Bennet, en helt sympatisk ung man, arbetar.
Jag tyckte att boken började litet trögt, men så småningom kom jag att fascineras. En av styrkorna med den är det nakna porträttet av de unga gängmedlemmarna, så totalt utan förmåga att på ett normalt sätt interagera med samhället. Även den mycket elaka skildringen av pressen glädjer, liksom det starka slutet.
Boken handlar om hela det maskineri som sätts igång av ett sådant här brott, i rättsväsendet och inte minst i pressen, där bokens egentlige huvudperson, journalisten Hugh Bennet, en helt sympatisk ung man, arbetar.
Jag tyckte att boken började litet trögt, men så småningom kom jag att fascineras. En av styrkorna med den är det nakna porträttet av de unga gängmedlemmarna, så totalt utan förmåga att på ett normalt sätt interagera med samhället. Även den mycket elaka skildringen av pressen glädjer, liksom det starka slutet.
Boel Gerell: Tysta leken
I det lilla Samhället (med det förbluffande höga huset) är Julia Svensson lokalredaktör för Tidningen. Hennes liv är fullt av ensamhet och tristess och hon känner sig obekväm i sin yrkesroll. På kvällarna ringer hon till S. som säger att han älskar henne.
Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.
Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.
Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.
Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.
Ulf Durling: Annars dör man
Det är en väldigt bra luring Durling bjuder oss på (och som jag inte ska avslöja närmare), men gör den boken bättre? Författaren är expert på pusseldeckarens manér, och är dessutom väldigt förtjust i att skriva fars. Men därbakom finns en ganska angelägen historia om Sven Jakobson, en psykopatisk mördare och läkemedelsförsäljare.
Det börjar med mördarens död flera år senare, när han just sluppit ut ur fängelset. Durlings välkända figurer Gunnar Bergman och Efraim Nylander får reda upp det hela i sedvanlig slapstickstil. Därefter följer så den verkliga berättelsen, om hur Jakobson försöker söka reda på den kvinna han anser sig måsta ta livet av. Hans manipulerande läggning, självsäkerhet, rädsla och brist på intresse för andra människor belyses på ett övertygande sätt. Allra tydligast blir det i ett avsnitt om hur han sköter umgänget med sina barn.
Det är en bok som växer allt eftersom och som är väl värd ett försök.
Det börjar med mördarens död flera år senare, när han just sluppit ut ur fängelset. Durlings välkända figurer Gunnar Bergman och Efraim Nylander får reda upp det hela i sedvanlig slapstickstil. Därefter följer så den verkliga berättelsen, om hur Jakobson försöker söka reda på den kvinna han anser sig måsta ta livet av. Hans manipulerande läggning, självsäkerhet, rädsla och brist på intresse för andra människor belyses på ett övertygande sätt. Allra tydligast blir det i ett avsnitt om hur han sköter umgänget med sina barn.
Det är en bok som växer allt eftersom och som är väl värd ett försök.
Sven Westerberg: Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas
Vem utom Westerberg skulle kunna skriva en sådan här bok? Och med en sådan titel?
Rättspsykiatern Hanna Skogholm tar sig an ett fall med en man som misstänks ha mördat sin svärfar. Mannen, Bo Eriksson, har länge varit deprimerad och paranoid, och allt talar för att det är han som begått brottet. Men Skogholm tvivlar ändå och går långt utanför vad en rättspsykiater vanligen gör för att finna sanningen. Och vilken sanning sedan!
Tyvärr är boken litet väl pratig. Många kapitel går ut på att Skogholm sitter i sin trädgård, läser T S Eliot och filosoferar. Det blir för mycket upprepning. Storyn, som har kopplingar både till spionvärlden, antikhandeln och det antika Grekland, är riktigt bra, men borde alltså ha berättats litet rappare.
Å andra sidan tar Westerberg ett steg framåt som personskildrare. Både Hanna och hennes man Jan utvecklas i delvis oväntade riktiningar, vilket är riktigt intressant att läsa om, liksom skildringen i förbifarten av universitetet och dess människor.
Rättspsykiatern Hanna Skogholm tar sig an ett fall med en man som misstänks ha mördat sin svärfar. Mannen, Bo Eriksson, har länge varit deprimerad och paranoid, och allt talar för att det är han som begått brottet. Men Skogholm tvivlar ändå och går långt utanför vad en rättspsykiater vanligen gör för att finna sanningen. Och vilken sanning sedan!
Tyvärr är boken litet väl pratig. Många kapitel går ut på att Skogholm sitter i sin trädgård, läser T S Eliot och filosoferar. Det blir för mycket upprepning. Storyn, som har kopplingar både till spionvärlden, antikhandeln och det antika Grekland, är riktigt bra, men borde alltså ha berättats litet rappare.
Å andra sidan tar Westerberg ett steg framåt som personskildrare. Både Hanna och hennes man Jan utvecklas i delvis oväntade riktiningar, vilket är riktigt intressant att läsa om, liksom skildringen i förbifarten av universitetet och dess människor.
Inger Frimansson: Där inne vilar ögat
En samling med 21 novller, de flesta helt korta. Några av dem typiskt frimanssonska, andra mer surrealistiska. Mycket barndom, mycket sexualitet.
Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.
Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.
Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.
Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.
Jerker Virdborg: Svart krabba
Det är krig. Karl Edh får i uppdrag att tillsammans med tre andra män forsla viktigt materiel på skridskor genom fiendeterritorium. De yttre omständigheterna är diffusa (vi vet till exempel inte orsaken till kriget), men det är uppenbart att situationen är svår, stämningen närmast desperat.
Det här är en mycket, mycket bra roman. Isfärden är väldigt spännande, men det som står fram tydligast för mig är ändå avsnittet dessförinnan, med förberedelser och uppbyggande av relationer mellan soldaterna. Det är en text fylld med stor laddning. Mycket sägs mellan raderna, inte minst i de utmärkta dialogerna.
Det centrala temat är den militära disciplinen och dess påverkan på människorna. Edh accepterar den på det hela taget men gör ändå små, små uppror. En sak till: Virdborg har som få författare en känsla för kroppen, alla dess leder och funktioner. Detta utnyttjas till fullo här.
Det här är en mycket, mycket bra roman. Isfärden är väldigt spännande, men det som står fram tydligast för mig är ändå avsnittet dessförinnan, med förberedelser och uppbyggande av relationer mellan soldaterna. Det är en text fylld med stor laddning. Mycket sägs mellan raderna, inte minst i de utmärkta dialogerna.
Det centrala temat är den militära disciplinen och dess påverkan på människorna. Edh accepterar den på det hela taget men gör ändå små, små uppror. En sak till: Virdborg har som få författare en känsla för kroppen, alla dess leder och funktioner. Detta utnyttjas till fullo här.
Jesper Bengtsson: De måttfulla upproret
Bengtsson, till vardags ledarskribent på Aftonbladet, skildrar i denna bok förnyelsearbetet i socialdemokratin under 80- och 90-talen, personifierat kanske inte minst av Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström, vilka belönas med en plats i bokens undertitel. Boken kretsar kring frågor som feminism, demokrati, internationalism och miljö, och menar att det är på dessa områden som socialdemokratin idag kan och bör förändra samhället i grunden, medan däremot kampen för ekonomisk demokrati idag är betydligt svårare att föra, och får anstå till morgondagen.
Boken är på flera sätt intressant. Jag tycker att kapitlen om åttiotalet känns något mer helgjutna; så har läsaren och Bengtsson också en annan tidsmässig distans där och kan lättare se vad som är det väsentliga.
Många exempel ges från den konkreta debatten i partiet, samtidigt som Bengtsson försöker spåra vänsterns 'stora berättelse' idag. Därvidlag kommer han dock fram till slutsatsen att någon sådan inte finns; att i dagens nätverkssamhälle finns en annan pluralism i den politiska viljan, på gott och ont.
Rent politiskt är jag i mångt och mycket beredd att hålla med Bengtsson. Den självförvaltningstanke som SSU bars av på åttiotalet, och som i boken får en renässans, är ett viktigt perspektiv. Miljöfrågorna måste prioriteras hårdare. Dock tycker jag att det är trist att Bengtsson i kapitlet om EU-debatten, där han varnar för skyttegravarna inom socialdemokratin i denna fråga, själv gräver ned sig i dem genom några slippriga och osakliga formuleringar.
Boken är på flera sätt intressant. Jag tycker att kapitlen om åttiotalet känns något mer helgjutna; så har läsaren och Bengtsson också en annan tidsmässig distans där och kan lättare se vad som är det väsentliga.
Många exempel ges från den konkreta debatten i partiet, samtidigt som Bengtsson försöker spåra vänsterns 'stora berättelse' idag. Därvidlag kommer han dock fram till slutsatsen att någon sådan inte finns; att i dagens nätverkssamhälle finns en annan pluralism i den politiska viljan, på gott och ont.
Rent politiskt är jag i mångt och mycket beredd att hålla med Bengtsson. Den självförvaltningstanke som SSU bars av på åttiotalet, och som i boken får en renässans, är ett viktigt perspektiv. Miljöfrågorna måste prioriteras hårdare. Dock tycker jag att det är trist att Bengtsson i kapitlet om EU-debatten, där han varnar för skyttegravarna inom socialdemokratin i denna fråga, själv gräver ned sig i dem genom några slippriga och osakliga formuleringar.
Arne Dahl: De största vatten
Ack, vilken besvikelse! Här finns många enskildheter som är bra, självfallet, men helheten är så svag, så svag.
Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.
"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.
Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.
"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.
Maria Küchen: De behövande
Detta är en roman som i grunden ställer frågan: Har vi rätt att sätta barn till världen? Och svaret kan måhända anses dystert.
Det börjar som en ganska finstämd berättelse om Stella, en helt ung och mycket självständig kvinna, som flyttar ut till en skärgårdsö tillsammans med sin nyfödde. Men så småningom kommer yttervärldens ondska ifatt henne, och boken blir till något av en thriller.
Maria Küchen är en skicklig författare med ett härligt språk (även om det blir litet väl poetiskt obegripligt ibland), och hon rör sig mycket lätt mellan en rad olika personer i denna bok. Titelns behövande är de fosterbarn som Stellas hyresvärd i skärgården haft hos sig under livet, och som också får plats i berättelsen. Boken är intressant om än kanske inte helgjuten.
Det börjar som en ganska finstämd berättelse om Stella, en helt ung och mycket självständig kvinna, som flyttar ut till en skärgårdsö tillsammans med sin nyfödde. Men så småningom kommer yttervärldens ondska ifatt henne, och boken blir till något av en thriller.
Maria Küchen är en skicklig författare med ett härligt språk (även om det blir litet väl poetiskt obegripligt ibland), och hon rör sig mycket lätt mellan en rad olika personer i denna bok. Titelns behövande är de fosterbarn som Stellas hyresvärd i skärgården haft hos sig under livet, och som också får plats i berättelsen. Boken är intressant om än kanske inte helgjuten.
Willy Josefsson: Dödarens märke
Josefsson är en författare med sinne för humor, och det är alltid trevligt att läsa om hans antihjälte Martin Olsson och den Ängelholmstrakt de båda kan utan och innan. Dödarens märke är en deckare som vill diskutera den nya IT-ekonomin (boken kom ut år 2000, när slottet var som luftigast), och kanske säga något om kyrkans värld på köpet. Och varför inte smyga in flyktingpolitiken och barnsoldater i Afrika också? Det blir alltså lite om mycket, och inget som fullföljs tillräckligt.
Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.
Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.
Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.
Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.
Marina Picasso: Min farfar Picasso
En betydligt bättre bok än jag befarade. Marina Picasso berättar om sin uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj, dominerad av den känslokalle farfadern. Det är en numera ganska vanlig genre, men Picasso och hennes spökskrivare (?) Louis Valentin gör det riktigt skapligt, utan att förfalla vare sig till självömkan eller överdriven käckhet.
H.-K. Rönblom: Död bland de döda
Historikern Paul Kennet anländer till ett pensionat en vårdag. Här ska han få arbeta ostört med sin forskning. Men Kennet, en vänlig man men inte utan sinne för sarkasm, får snart klart för sig att rummet han bor i blivit ledigt på grund av ett hastigt dödsfall, vars närmare omständigheter är ganska oklara. Uppmuntrad av husets dotter beslutar sig Kennet för att försöka finna sanningen - är det månne ett mord som begåtts?
Medan mordgåtan puttrar på hinner Rönblom underhålla åtskilligt. Hans väl kända ironiska stil är härlig att läsa. Livet på landet anno 1953 får sig en del törnar, men samtidigt framstår mycket som idylliskt för mig så här 52 år senare.
Medan mordgåtan puttrar på hinner Rönblom underhålla åtskilligt. Hans väl kända ironiska stil är härlig att läsa. Livet på landet anno 1953 får sig en del törnar, men samtidigt framstår mycket som idylliskt för mig så här 52 år senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
