Bengt Ericson: Victor & Los

De två huvudpersonerna är så olika de kan bli. Los är en född loser, en försagd man som vill göra sin omgivning så liten skada som möjligt. Victor är de stora linjernas man, en klippare och tricksare med en genialisk plan för hur de båda ska kunna bli sanslöst rika. De har träffats av en slump, men när Los viljelöst går med på att ställa upp med det startkapital Victor behöver binds de samman.

Victors plan går ut på att starta ett företag med det äktsvenska namnet Tillsammans, som med hjälp av Victors kvinnliga pendang Beatrices (som de båda träffat i Genève) välsmorda munläder och allmänna charm kan sälja in sin affärsidé: att bidra till effektiviseringen av den offentliga sektorn. Kommunerna får själva bli delägare, och med deras vilja att företaget ska lyckas kan bubblan blåsas upp.

Boken är en ganska brett upplagd satir över Sverige i nittiotalets början. Det blir till slut litet väl yvigt, med övernaturligheter och en sektliknande väckelserörelse, men grundhistorien håller väl, ja, är faktiskt riktigt kul, och kontrasten mellan Victor och Los (som klokt nog inte är helt utan värdighet eller klipskhet) utnyttjas synnerligen väl.

Och visst kan man säga att boken i viss mån förebådar de nya moderaterna?

Per Olov Enquist: Nedstörtad ängel

Två berättelser samt en ramhistoria med en Enquist-lik man som filosoferar över liv och öde. Vad är det att vara människa? Och kan man förklara kärlek?

Pasqual Pinon bär ett litet kvinnohuvud utskjutande ur hans eget. Hon heter Maria. De är evigt bundna till varandra, och kommer så småningom att förevisas tillsammans med andra ”monster” på ett ambulerande tivoli. I denna belägenhet kommer de så småningom att tillsammans med andra ”monster” starta en djävulsdyrkande sekt, som hyllar den som utstötts liksom de.

En otillräknelig mördare har tagit ifrån K. och hans hustru deras barn. Hon blir så förstörd av detta att hon själv får läggas in på Ulleråker. Nu är hon sin makes patient; de älskar och hatar varandra samtidigt.

Det är en mycket tänkvärd liten bok Enquist totat ihop. Inte minst Pinon-Maria-historien ställer en rad frågor om livet. Det är kanske alltför splittrat för att vara en helt lyckad roman, men visst är Nedstörtad ängel ändå klart läsvärd.

Gösta Unefäldt: Polisen som fick förnyat förtroende

Man kan inte gärna annat än tycka om Gösta Unefäldt. Hans Strömstadsböcker innehåller i så hög grad en vänlig ton, humor och inte minst insiktsfull och intressant människoskildring att de alltid är ett nöje att ta del av. I denna den elfte och sista boken med Polisen-titel finns dessutom ett efterord där Unefäldt sammanfattar 25 år med Jörgensson och company.

I denna grand finale står Jörgensson i begrepp att ansluta sig till Gryt i pensionärstillvaron. Men när efterträdaren omkommer i en bilolycka får Jörgensson fortsätta ett tag till, och när ett mord inträffar inkallas även Gryt ånyo. Och tur är väl det, för Gryt var utredande polisman redan under det sextotal som skildras i bokens straka upptakt, där det berättas om en ungdomsvåldtäkt på sextiotalet och hur hårt och varaktigt den drabbar offret, Magdalena Prost.

Själva mordintrigen, där offret är en av de män som våldtog Prost, är dock inte lysande. Svart bankverksamhet i Göteborg spelar en roll, men vi kommer aldrig riktigt nära. Och lösningen på mordgåtan är alldeles för osannolik för min smak. Unefäldt var på det hela taget bättre som intrigmakare på 80-talet, men andra kvaliteter har han fortfarande kvar.

Åsa Nilsonne: Bakom ljuset

När Monika Pedersen av en slump läser en bok där författaren helt sensationellt påstår att en kvinna som låter sig indentifieras som Monikas mor blev mördad, vaknar Monikas utredarinstinkter, trots att hon är sjukskriven och starkt överväger att byta yrke.

Det är en rolig bok att läsa, med en god intrig och många intressanta händelser och iakttagelser längs vägen, inte minst i Etiopien där Monika jagas på liv och död genom de märkvärdiga underjordiska kyrkorna i Lalibela. Och Monika Pedersen själv är verkligen en människa, helgjuten, sympatisk och ägandes både styrkor och svagheter. Slutet blir dock något ruschigt och tillslarvat, där får jag inte ekvationen att gå helt ihop. Men som helhet är detta nog Nilsonnes hittills bästa bok.

Leif GW Persson: Faller fritt som i en dröm

Lars Martin Johansson, mannen som kan se runt hörn, tycker helt enkelt att det får vara nog nu med polisens oförmåga att lösa Palmemordet. Med hjälp av Holt, Lewin och Matthei startar han en egen utredning, och åtta veckor senare är man redo för tillslag på Mallorca - tack vare den notoriske Bäckströms ovärderliga hjälp.

Detta är inte Perssons bästa bok, men den innehåller ändå alla de ingredienser som gör honom så älskansvärd.

Tanja Suhinina: Phonephucker

"Världens äldsta yrke i voice-only." Så beskriver Suhinina själv det extraknäck som givit upphov till denna rasande underhållande bok, fylld med konkreta exempel.

Med ett roligt, lekfullt, modernt språk guidar författaren oss genom telefonsexets alla dimensioner. Det är en blogg i bokform, vilket innebär ett väldigt otvunget förhållningssätt till bokliga konventioner. Elin Jonsson illustrerar och gör det påtagligt väl.

"Världens äldsta yrke...". Telefonsex [den kommersiella varianten] har definitivt en negativ stämpel, förmodligen rent av i ännu högre grad än pornografi. Suhinina argumenterar utförligt för en annan hållning på ett sätt som får i alla fall mig att förkjuta min uppfattning. Men allra mest är detta ändå en lättsam, infallsrik bok där det bara är att acceptera förutsättningarna och ha roligt.

Elizabeth George: En högst passande hämnd

Elizabeth George skriver ju ett slags pigromaner (OBS! Hon gör det riktigt bra.), med intriger, kärlek, svek, beroenden och skuldkänslor i en trängre krets. I En högst passande hämnd är det främst relationen mellan Simon St James och Deborah som står i centrum; boken är en prequel i Lynley-serien och när boken startar ska Lynley och Deborah till att förlova sig.

Jag har ganska svårt för den deckarkonvention som är otroliga sammanträffanden, och sådana finns det gott om i den här boken. När Deborah skaffar en bostad i tiomiljonersstaden London så bara råkar hon hamna precis granne med en viktig aktör i det morddrama hon snart ska bevittna i en helt annan del av England. Suck! Men mordgåtan är hyfsat gjord, framför allt i sin bakgrundshistoria som handlar om det cyniska utnyttjandet av människans ångest och desperata hopp, och bokens inslag av kärlekens svåra spel gör ingen besviken.

Åke Edwardson: Jukebox

Året är 1964. Johnny Bergman reser runt på sydsvenska höglandet som jukeboxutställare. Melodiradion och teven mattar dock intresset för hans maskiner och romanen blir till en berättelse om förlorade möjligheter och tappade sugar. Men inte bara, för Johnny klarar också av att bekämpa sin kärlek till flaskan och istället upprätta relationer till sina medmänniskor, inte minst till Elisabeth som bjuder in Johnny till sitt och sonen Lennarts liv.

Bäst blir boken just som skildrare av människorna, ofta medelålders män, resignerade i ett liv som bara blivit. Edwardson är bra på att hitta rätt ackord, den rätta avvägningen mellan mänskliga styrkor och tillkortakommanden. Hans personer är inte endimensionella. Men boken, 400 sidor utan särskilt mycket intrig, känns stundtals en smula seg.

De lätt övernaturliga inslagen tycker jag också känns påtagligt malplacerade och vilken amerikansk delstat Detroit ligger i borde Edwardson ha bättre reda på.

H.-K. Rönblom: Döden i grytan

"Jag vet inte vad engelskor använder hattar till, erkände Paul, men jag har sett att de förvarar dem på huvudet."

Rönbloms fjärde deckare, som utspelar sig på en kvällstidningsredaktion där en av medarbetarnas hustrur blivit bragd om livet, är, trots en mycket fiffig mordmetod, inte helt lyckad. Intrigen är egentligen välspunnen, men personerna blir alltför klichéartade och Paul Kennets undersökning riktas helt utan förklaring in mot just på den grupp där mördaren - naturligtvis! - står att finna.

Den stora behållningen med boken är humorn. Små, ironiska, lätt torra, glänsande kvickheter finns litet varstans i texten. Lägg därtill ett väldigt roligt avsnitt från en ambassadmottagning, och Döden i grytan är väl värd att läsa trots allt.

Björn Kurtén: Mammutens rådare

En fristående fortsättning på Den svarta tigern. I bland önskar man att Kurtén kunde gjort litet mer för att rekapitulera familjehistorien från den boken, men okej, jag ska inte klaga. För visst är även Mammutens rådare, som utspelar sig ca 20 år senare, en fascinerande bok.

Där Den svarta tigern var ett ödesdrama är detta mer av en vandringsberättelse, där huvudpersonen Vitspjut träffar på svarta och vita (homo sapiens och neandertalare) runt om i ett vidsträckt nordiskt landskap. Kurtén är mycket skicklig på att levandegöra levnadssätt och föreställningar, liksom på att tota ihop intressanta händelseförlopp. Ett minus dock för att riter och trollkonster alltför ofta för att det ska vara trovärdigt får avsedd effekt.

Staffan Westerlund: 0-lösningen

En man hittas dödad på ett tåg. Det visar sig att han haft en nyckelroll i ett lovande aidsmedicinprojekt, och företaget som han jobbat för kopplar in Stig Eklund som säkerhetskonsult. I en parallell historia lämnar IngaLisa Östergren advokatbyrån för att bli juridiskt ansvarig i en verksamhet kallad Svensk revision, ett slags privatpolis (men ingen privatjustis!) som gör det arbete polisen inte orkar med vad gäller korruption och systematisk brottslighet.

I hög grad är detta en idéroman. Trots en del action är handlingen inte särskilt spännande nån stans, men i gengäld ställs läsaren att fundera över frågor av typen "Vad går gränsen mellan privatutredning och medborgargarden?" och "Finns det försvarbara motiv för att inte vilja se ett aidsbotemedel bli verklighet?". Westerlund är som vanligt en intressant författare att läsa, men aidshistorien är inte helt trovärdig och det riktiga drivet saknas som sagt.

J. D. Salinger: Räddaren i nöden

Den här boken hålls som en generationsroman och modern klassiker, och sanningen att säga förstår jag inte varför. Visst är det ett styvt porträtt av en cynisk sextonåring som författaren får till - Holden Caulfield är visserligen intelligent och i vissa avseenden brådmogen, men samtidigt är han oempatisk, självgod och korttänkt i övermått. Sammantaget är han en ganska enerverande bekantskap, men nog så trovärdig.

Men var finns bokens handling? Ett antal episoder i New York-natten som berör föga är inte nog för att fånga mig. Jag tycker helt enkelt att boken känns tom utöver själva personporträttet, som inte minst åstadkoms genom ett konsekvent språk.