Sven Westerberg: Andras väg har rastplatser i solen

Tyvärr är detta Westerbergs svagaste bok på länge. Ett mord i Göteborg visar sig ha kopplingar till Hammarskjölds död i Nordrhodesia 1961. Hanna Skogholm söker sanningen, Lennart Brask är också med på ett hörn, men anrättningen lyfter aldrig och slutar med ett jaså.

Plus för skildringen av Nordrhodesia.

Gabriella Håkansson: Operation B

"Andra propsade på att curling, som man inte ansåg vara en regelrätt sport utan snarare ett förtäckt tidsfördriv, skulle skrivas dit."

Tre kvinnor berättar långsamt var sin historia om maktspel i vardagen. Samtliga är de på ett eller annat sätt kopplade till ett hemligt, världsomfattande nätverk som har som mål att företa undersökningar om allt som är värt att studera, och som iakttar en sträng hierarki och dito levnadsregler.

Håkansson bygger mycket skickligt upp sin fantasivärld. Hon har full koll på såväl stil som intrig, och har nog haft väldigt roligt när hon skrev boken. Det har man som läsare också ibland.

Men tyvärr är boken ganska seg. Direkt anföring förekommer nog inte en enda gång, och detta innebär givetvis ett visst läsmotstånd. Trots detta är boken klart läsvärd, inte minst för att Håkansson går en helt annan väg än de flesta debutanter i vår tid.

K Arne Blom: Någon slog tillbaka

En reklamdirektör blir mördad på tröskeln till sitt hem i Lund. Ytterligare ett par våldsbrott inträffar och spåren tycks leda mot en begränsad grupp misstänkta. Bloms lundakriminalare stretar på och finner så småningom lösningen.

Detta är alltså ingen stor deckare, och verkligen inte originell, men ett gott hantverk är det. Boken är ganska spännande, den har skapliga personporträtt (även om några studenter blir alltför ensidigt tecknade) och en välspunnen intrig. Det bästa med boken är dock kanske den lågmälda realismen i en hel del små detaljer i skildringen av vardagslivet.

Olle Svenning: Vänstern i Europa - De nya liberalerna?

En läsebok om vänsterns, särskilt den socialdemokratiska, moderna historia i ett antal viktiga europeiska länder, samt om de vägval vänstern står inför idag. Svenning är en av de skribenter man bara behöver läsa ett par rader av för att veta vem som för pennan, och det är självfallet en sjujäkla tillgång.

Svenning gör en kompetent och mycket väl påläst av de olika länderna (Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Portugal, Danmark, Holland). Är man intresserad av att bättra på sina kunskaper härvidlag är detta den perfekta boken.

Han kommer, som antyds i titeln, fram till att socialdemokratin i sin praktiska politik blir alltmer socialliberal, även om New Labour är klart värst i klassen. Fri- och rättighetsfrågor (och ibland knappt ens det) prioriteras framför kampen mot kapitalet. Men texten är ganska tungrodd. Riktigt bränner boken inte till förrän i epilogen(!), då Svenning äntligen tar personlig ställning. Jag hade önskat att Svenning anammat det skrivsättet, att mer själv gå in och brottas med de företeelser han beskriver, även i boken i övrigt. Som det nu är funkar boken trots sina många intressanta teman bäst som något slags uppslagsbok.

Sven Olov Stalfelt: Getingboet

Getingboet är en bok som inte tar sig själv på något som helst allvar, vilket på det hela taget är ett plus. Det är en pusseldeckare med en bisarr familj i en stor villa på landet, ett mystiskt bortförande och en förvirrad intrigutveckling.

Stalfelt håller rätt ton och får med en hel del roligheter och vassa formuleringar, även om hans brister som stilist (eller kanske snarare bristen på en bra förlagsredaktör) lyser igenom ibland. Korrfelen är också otroligt många, dessvärre.

Är boken en parodi? Inte i någon särskilt hög grad. Snarare är det helt enkelt en humoristisk bok - en rar planta i nutiden. Det är inte komedi i högsta klass, men inte heller plumpt eller dött. Har man inte för höga förväntningar är detta en helt okej bok.

Henning Mankell: Fångvårdskolonin som försvann

I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.

Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.

Ofullgånget men inte helt ointressant.

Jean Bolinder: I rättan tid

En svårrecenserad bok. Bolinder gör medvetet avkall på litterär kvalitet under en stor del av boken för att mot slutet kunna nå fram till sin starka poäng. I rättan tid är en hårt konstruerad och tämligen frustrerande bok, men samtidigt en styv och fascinerande romankomposition - om man betraktar den från slutet, vill säga.

Handlingen: Petrus Andersson blir vittne till ett mord dagarna innan han ska disputera på Fröding. Ytterligare ett mord inträffar, på en gammal domare som blivit förföljelsemanisk och tillskrivit Andersson för att varna denne för en mystisk liga. Andersson och Bolinders vanlige antihjälte Jöran Bundin börjar nysta i fallet. Allt konstigare saker sker, historien blir en smula fånig.

Detta är en roman av en författare mitt i en utvecklingsprocess. Så småningom - i exempelvis Dödisgropen - skulle Bolinder med mycket större skicklighet verkligen åstadkomma den typ av roman han här halvt fåfängt försöker med.

Arne Dahl: Dödsmässa

Han har återhämtat sig en del, Dahl. En spännande bok detta, och slutet är bara hälften så bisarrt som i de två närmast föregående böckerna.

Ett gisslandrama på en bank skildras i närbild i den första tredjedelen av boken. Sedan visar det sig som så ofta när A-gruppen är i farten vara något mycket mer som är i görningen.

Dessutom: Helt plötsligt ett insprängt kapitel med ett ordagrant återgivet tal av George W. Bush, icke utan koppling till handlingen. Dahl vågar mycket, till glädje men ibland också frustration för läsaren.

Anne Holt: Blind gudinna

Holts debut är en kriminalroman i mjukkokt stil. Ett lättlöst mord leder vidare till en narkotikamaffia, kuriöst nog ledd av en grupp - advokater! Holts hjältar Wilhelmson och Sand kämpar under flera månader på, gnetigt och trovärdigt.

Helgjuten personskildring, en del humor, några små tankenötter (jag begriper fortfarande inte hur man gör om ett godtyckligt telefonnummer till kod enligt den metod som beskrivs på sid. 197) och viss spänning. Visst är det en läsvärd bok, men inte någon total fullträff. Grundhistorien är inte riktigt så engagerande som hade krävts för det.

Tyvärr är översättningen ganska svajig. Om inte annat hade det varit tacknämligt med en faktaruta över norska juridiska termer och befattningstitlar.

Jonas Brun: Den andra tiden

En häftig brytning har ägt rum mellan Fredriks mamma och pappa. Han följer med sin mamma till mormors hus på landsbygden och där tillbringar han sin sommar. Det händer inte mycket, förutom mellan raderna.

Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.

En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.

Liza Marklund: Den röda vargen

Annika Bengtzon reser till Luleå för att skriva en artikel om ett gammalt attentat mot flygflottiljen. När hon kommer dit finner hon att den kontakt hon haft, en reporter på Norrlands-Tidningen, blivit mördad. Så småningom leder spåren till maoistiska celler i slutet av sextiotalet.

Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.

Tomas Arvidsson: Studierektorns sista stöt

Visst är Arvidsson en sjutusan till trevlig författare, en underhållare av klass. Men denna bok lider av tre stora brister:

1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.

2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!

3. Slutet, vilket är katastrofalt.

Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!

Henrik Ystén: Utmanarna - Så ska Elfsborg vinna SM-guld

Snabbt läst, snabbt glömd? Tidskriftsreportage i bokform är ingen lätt sak, men visst bjuds man på trevlig och informativ läsning om hur Elfsborg byggde upp sin satsning mot toppen. Och så finns en gimmick: de rostfria kylskåpen! (Som om rost vore ett problem i kyslskåpssvängen!?)

Friedrich Dürrenmatt: Misstanken

Kommissarie Bärlach är svårt sjuk och ligger på lasarett. Av en tillfällighet kommer han att fatta misstanke om att en aktad läkare på ett sjukhem har ett förflutet som SS-man. Bärlach forskar vidare i saken och bestämmer sig för att som en sista insats i brottsbekämpningens tjänst lägga in sig på sjukhemmet och slutgiltigt avslöja läkaren.

Dürrenmatt har skapat en stark deckare, som handlar om moral och om kampen mot ondskan, att vi måste hjälpas åt. Den klarsynte Dürrenmatt är också obeveklig mot det till synes så fredliga och oskyldiga Schweiz.

Men boken är också andlöst spännande mot slutet. Sällan har dödsångest varit så här påtaglig i en bok. Till bokens baksida hör att författarens stil kan vara ganska tungrodd.

Maria Küchen: Harhjärta

Två parallella berättelser som löper samman. En forskare på KI, Kattis, vars yrkes- och kärleksliv drabbas av ett brott. En ung man med förflutet i nazismen, som nu har det bra med sin underbara flickvän Annie, men ängsligt kastar blickar över axeln.

En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.

Ulf Durling: Lugnet efter stormen

Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.

Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.

Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.

John Le Carré: Spionen som kom in från kylan

Alec Leamas, en brittisk underrättelseman, får ett sista uppdrag i karriären: att förgöra den framgångsrike östtyske spionchefen Mundt. Färden går mot Östtyskland och vi får en intressant inblick i - Le Carrés bild av - detta land under 60-talet.

Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.

Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!