Björn Kurtén: Den svarta tigern

Detta är något så ovanligt som en roman som utspelar sig före den senaste istiden, för ca 30 000 år sedan. Forntidsforskaren Kurtén ger en spännande bild av denna tid och lanserar en teori om hur det kom sig att Homo sapiens helt manövrerade ut Homo neandertalis.

Huvudperson är den unge Tiger, som efter att hans far och de andra manliga medlemmarna i hans stam dödats av ett krigarfölje, hamnar i en neandertalby. Han vill hämnas och när han får chansen utvecklas det hela till ett drama i klassiskt grekisk stil.

Men den stora behållningen med boken är givetvis inte intrigen utan den initierade skildringen av en tid vi vet väldigt litet om. Kurtén tvingas så klart till många gissningar han också, men han var ändå en ledande auktoritet på området och den här bilden är säkert så bra som den kan bli.

Ett litet minus för att språket inte alltid uppnår den eftersökta tidlösheten; exempelvis är indiansommar ett ord det är svårt att se som trovärdigt i forntidskontexten. Ett stort plus för de intressanta för- och efterorden (som finns i En bok för alla-utgåvan, som även är något utökad i övrigt).

Elizabeth George: Gamla synder

George försöker här skapa en modern, uppdaterad pusseldeckare. Mja, säger jag. Boken är helt okej, men övertygar inte om att pusseldeckaren har framtiden för sig, och en viktig tråd lämnas hängande i luften vid bokens slut (hur i allsin dar upptäckte mordoffret det som kom att besegla hennes öde?).

Men George är ju framför allt en utomordentlig skildrare av personer (här tänker jag dock inte på de misstänkta, utan på Lynley, Havers, St. James et al) och relationer, och bokens bärande tema är hur Lynley förblindas så av sin svartsjuka gentemot Lady Helens älskare att han helt styr ur kurs i sitt arbete. Hon, å sin sida, slits också mellan lojaliteter och det hela är mycket väl skildrat.

En god biintrig om familjehemligheter i en överklassfamilj hör också till bokens plusvärden.

Katarina von Bredow: Kattskorpor

Felicia är tretton år gammal och går på sommarlov. Hon är en fri flicka i den småländska landsbygdsidyllen. Kärlek, vänskap, starka känslor.

von Bredow är ju mycket skicklig i att skriva om ungdomar, att hitta rätt ton och göra sina personer trovärdiga. Det jag saknar i boken är en bärande story, något som verkligen bränner till, likt i Syskonkärlek och Knappt lovlig. Nu blir det litet rapsodiskt och svalt, även om det finns partier i boken som är mycket bra.

Anna-Karin Selberg: Vit

En dotter vakar vid sin mors dödsbädd på ett sjukhus. Sakta skeenden, små, betydelsefulla tankar. En finstämd bok?

Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?

Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.

Jean Bolinder: Purungen

I somras läste jag Inger Frimanssons Fruktar jag intet ont. Det här är ungefär samma story, men berättat ur det motsatta perspektivet.

Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.

Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.

Elizabeth George: Pappas lilla flicka

Georges debutbok är mycket stark. Den innehåller en kriminalintrig som är mycket välspunnen och visar hur ondskan griper omkring sig i flera led, men ännu mer imponerande är skildringen av poliserna Lynley och Havers, som båda bär på personliga problem som de brottas med.

Det är nästan märkligt att detta är första delen i en lång serie böcker, för den röda tråden i boken är Havers oförmåga att samarbeta med Lynley, hennes ilska, frustration och självförakt, och när hon mot slutet av boken når något slags rening, en väg bort från detta, då är dramat fullbordat.

Håkan Nesser: Skuggorna och regnet

Vad gör vi egentligen av våra liv? Den frågan ställer Nesser i en bok där vi får stifta bekantskap med tre människor som samtliga i någon mening misslyckats med att skapa sig ett gott och meningsfullt liv. David är läraren som lämnar två kvinnor bakom sig i Uppsala för att tillbringa en tid hos systern i Norrland. Maria, hans syster, lever sedan många år i ett helt misslyckat äktenskap och saknar kraft att göra något åt sin situation. Och, till en början som en skugga, så småningom med en egen berättelse, deras fosterbror Viktor, som blivit stum efter en olycka och kommit att leva i hög grad vid sidan av samhället.

Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.

Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.

Lars Gyllensten: Senatorn

Antonin Böhr är senator i en obestämbar kommunistisk öststat. Hans titel gör honom dock inte till politiker i västerländsk mening, utan han fungerar som någon sorts politisk domare. Han är missmodig och frånvarande och hans chef, med det olycksbådande namnet Stefan Treblinka, beordrar honom att ta ledigt ett tag och göra en semesterresa.

Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.

Mikael Lundh: Sveriges Likas Lag

Lundh skriver något av en självbiografi om sin tid som polis i Stockholm. Under största delen av tiden har han arbetat med ungdomar och ungdomsbrottslighet. I samarbete med lokala nätverk i förorterna - inte minst invandrarorganisationer - har han sökt motarbeta antisocialt beteende redan innan det uppstått.

I sin bok riktar Lundh hård kritik mot polisen. Prioriteringarna är fel, de patrullerande poliserna har i många fall en gravt felaktig attityd till sitt arbete och till sina medmänniskor och själv har Lundh motarbetats. Men han visar också på det positiva exemplet - hur brott kan förebyggas, den enskilde få en bättre riktning på sitt liv och hur polisen kan vinna förtroende hos medborgarna.

Boken är helt klart intressant, även om jag gärna hade sett ännu mer av konkreta, positiva exempel och berättelser från Lundhs tid ute på fältet. Tyvärr har redaktören brustit i sitt arbete: en del saker upprepas en gång för mycket och de språkliga lapsusarna är legio. Inte minst är namn ofta felstavade.

Jag har deltagit vid en av Lundhs föreläsningar och då visade han en hel del bilder. Tyvärr finns inga sådana i boken - det är en miss.

Len Deighton: London tillhör oss

London 1941: Nazistisk ockupation. Kriminalpolisintendent Douglas Archer strävar på i sitt arbete trots en tysk chef och landsmännens förakt för kolloboratörer. Han drivs av en stark övertygelse att brottsbekämpningen måste fortgå oavsett regim och navigerar med ett stort mått av diplomati.

Men när han får ett nytt fall att utreda och en ny överrock i form av SS-Standartenführer Huth, influgen direkt från Himmlers stab i Berlin, blir han indragen i verklig storpolitik, i ett spel om något - kärnvapenexperiment! - som kan avgöra hela kriget.

London tillhör oss är dock inte i första hand en thriller med överaskande vändningar och höga insatser, utan en fullödig gestaltning av tankeexperimentet "om tyskarna vunnit kriget". Detaljerna är mycket genomarbetade, den betryckta stämningen och galghumorn väl skildrade och likaså de halvt desperata och tämligen disparata försöken till motstånd. Dessutom är Deighton stundtals mycket rolig, på det torra, brittiska sättet.

En liten anmärkning är att Deighton har ett tämligen märkligt sätt att handskas med perspektivet: vi får genom så gott som hela boken följa skeendena ur Douglas Archers synvinkel, men plötsligt, mitt i en scen, kan vi helt plötsligt få veta vad en annan person tänker eller har för erfarenheter. Det är stundtals lätt förvirrande.

Jag hade gärna sett att det funnits ett efterord till boken, där författaren berättat om hur han arbetat fram denna dystopi. Men en riktigt intressant läsning är det i vilket fall.

Åke Smedberg: Legender från Häståsen

Detta är i mitt tycke Smedbergs bästa bok hittills (fram till 1998, alltså). Det är en novellsamling där de flesta noveller är verkligt starka. Framför allt vinner boken på att författaren gått mer åt det konkreta hållet; den som kan sin Smedberg vet att det ibland kan vara väl mycket av dunkla, halvt metafysiska budskap.

Novellerna utspelar sig, med ett par stockholmska undantag, i norrländsk glesbygd. Människorna är litet kantstötta, har resignerat en smula inför sin plats i tillvaron. Små vardagsdramer utspelar sig: en man blir upphånglad av grannfrun på en fest, en ung kvinna lämnar sin pojkvän och flyttar hem till fadern, en annan ung kvinna glider in i antisocialt beteende.

Titelberättelsen är ett antal små fragment med övernaturlig anstrykning. Se, tycks Smedberg vilja säga, se vilken magi, vilka berättelser som döljer sig överallt där människor finns.

Glen Baxter: Biljardbordsmorden

"Han kanske inte är den bäste steppare jag någonsin sett, men förvisso är han den tystaste."

Biljardbordsmorden är en historia som berättas ömsom i text och ömsom i författarens egenhändigt gjorda teckningar. Historien är helt absurd, och ibland väldigt, väldigt rolig. Tekniken är ofta att i text leverera ett alldagligt påstående, varpå följer en bild som helt förändrar innebörden i det sagda.

Tyvärr är boken ändå inte så kul som jag hade hoppats. Ramhistorien blir efter ett tag tämligen tröttsam, och en hel del inslag - till exempel biljardbordens mordiska verkan - är litet väl crazy. Det var sådan humor man gillade på lågstadiet - men idag?

Nåväl. Det är en ganska underhållande och avgjort annorlunda bok, och Norstedts ska ha heder av att ha gett ut den.

Inger Frimansson: Fruktar jag intet ont

Frimanssons första renodlade thriller är imponerande spännande och ryslig. Gymnasisten Monika lever i en mental bubbla efter att hennes bästa vän dött i en olyckshändelse. Hon är trött och led på sin situation och bestämmer sig för att sluta skolan. Efter ett gräl med föräldrarna om detta ger hon sig iväg hemifrån i vredesmod. Därute väntar ondskan.

Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.

John Le Carré: Telefon till den döde

Le Carrés debutthriller är stabil men föga upphetsande. En man - Fennan - anställd i utrikesdepartementet hittas död, i vad som förefaller vara självmord. Några dagar tidigare har Smiley träffat Fennan med anledning av en anonym anklagelse om att denne skulle vara spion. Smiley får dock anledning att tro att det hela inte alls var självmord och blir angelägen att finna den verkliga förklaringen.

Den orutinerade Le Carré får vid några tillfällen stanna till i berättelsen för att för läsaren sammanfatta allt vad som dittills framkommit. Samtidigt finns i boken viss spänning och intressanta partier, inte minst när det berättas om Smileys verksamhet i Tyskland under naziåren.

Jesper Högström: Den andra stranden

Den knappt trettioårige Martin, utan styrsel i livet, reser en vår ut till ett litet samhälle på den skånska ostkusten för att skriva litteraturuppsats. På samma ort satt Stig Dagerman en sommar i början av femotiotalet och plågades av skrivkramp, och det är om honom Martin skriver.

Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.

Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.

H.-K. Rönblom: Skratta Pajazzo

I den avlägset belägna glasbruksorten Komosse blåser förändringens vind. Bruket går dåligt och produktionen måste läggas om. Ägarfamiljen samlas till krigsråd, och en av medlemmarna faller död ner. Spelet kan börja!

På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.

Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.

Joyce Carol Oates: Våld - en historia om kärlek

Natten efter en festkväll våldtas Teena Maguire i en park i Niagara Falls. Det är naturligtvis en synnerligen traumatisk upplevelse, och ännu värre upplever hon det efter mötet med rättsmaskineriet, där åklagaren gör en blek insats och försvaret beter sig otillständigt.

Våld är en kort roman om hur onda gärningar och våld fortplantar sig. Som läsare känner jag en hopplöshet inför detta, och inför den totala asocialitet som gärningsmännen uppvisar, och jag vet just inte om detta är Oates mening. Men det är naturligtvis en välskriven och intressant bok, där våld kan upplevas just som en historia om kärlek, vilket kanske säger en del om vår värld idag.

Berättartekniskt är boken delvis skriven i du-form - där duet är Teenas trettonåriga dotter - vilket fungerar förvånansvärt väl.

Leif GW Persson: Linda - som i Lindamordet

Baske mig, visst gör han det igen, Persson! Det tar ett tag innan jag känner den riktiga entusiasmen - kanske hade boken vunnit på att första halvan skurits ner något - men när han väl fångat mig har han mig ordentligt fast. Framför allt är han ju så förbålt underhållande och rolig!

Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.

Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!

Arthur Schnitzler: Drömberättelse

En tjugotalsnatt i Wien. Läkaren Fridolin upplever en rad händelser som samtliga har en klar erotisk anstrykning. Peripetin: Ett hemligt sällskap där vissa ritualer följs och damerna är nakna.

Det är en kort roman, 129 sidor, där Schnitzler lyckas mycket väl med att bygga upp och behålla en konsekvent erotisk stämning i första halvan av boken. Men doktorns häftiga psykologiska reaktion på det han får uppleva, och på några episoder som hans hustru förtäljer, känns inte särdeles trovärdig, och boken blir därmed bara halvlyckad.

En extra ros till förlaget för den härliga räfflade pärmen.