Dag Solstad: Krig. 1940

Norge ockuperas av Tyskland. Hur ska nazismen bekämpas - eller ska man kanske acceptera den som varandes den historiska verkligheten? Om detta handlar den andra delen av Solstads romantrilogi.

Den första delen var mycket vänlig mot sina aktörer, men nu drar Solstad åt tumskruvarna och väcker vår vrede exempelvis mot dem som ville att arbetarrörelsen skulle samarbeta med Nasjonal Samling för att vinna inflytande. Samtidigt bör man ju se personerna utifrån sin tid. Det var naturligtvis inte alldeles enkelt att verka för demokrati och socialism i den tid då nazismen såg ut att segra fullständigt, och då inte heller någon av de övriga huvudaktörerna i kriget framstod som särdeles sympatisk. I dag är det en självklarhet att kriget slutade 1945 med nazismens undergång, men 1940 var framtiden mycket oviss och alternativen många för den som inte passivt ville åse historiens gång. Detta förmedlar Solstad mycket väl.

Han lyckas också utmärkt med att skildra såväl soldaternas utsatthet i ett krig där ledningen var tvehågsen och materielen underlägsen som den trots allt ganska vardagliga vardagen i det ockuperade Oslo.

Solstads berättarteknik grundar sig i väldigt mycket berättartext och få replikskiften. Detta gör texten ganska tungläst och litet väl abstrakt. Samtidigt: ger man sig tid och kraft till en närläsning märker man de många eleganta vändningarna i språket som också de är hans signum.

Boel Gerell: Mannen i fönstret

Med utgångspunkt i en stadskarta serverar Boel Gerell i sin debutbok drygt femtio kortnoveller, de flesta klart kortare än en sida. Många av dem är mycket bra. Med ett koncentrerat språk och en förmåga att utvinna det maximala ur olika situationer lyckas Gerell roa och oroa. Den gamla damen som snattar, flickan som avvisar pojken hon älskar, åldringen vars hem tycks löpa amok för honom, mannen som finner en ny väg när han cyklar till arbetet, alla är de huvudpersoner i noveller som verkligen har något att säga.

Formen är dock problematisk. Bara någon dag efter läsningen av en novell är den utplånad ur mitt sinne. När man aldrig riktigt får lära känna vare sig karaktärerna eller deras livsvillkor fastnar de heller aldrig riktigt. En del av novellerna blir också, vilket kanske är oundvikligt i en samling av det här slaget, alltför diffusa och svårförståeliga.

Åsa Nilsonne: Smärtbäraren

Nilsonne tar klivet in i det övernaturliga, i ett ganska intressant upplägg kring en kvinna som kan röra sig mellan kroppar och på så sätt på ett högst påtagligt sätt hjälpa andra att förbättra sin livsföring. Men när hon åtar sig ett rutinuppdrag i en 44-årig kvinna utvecklar sig svårigheter hon inte kunnat drömma om.

Romanen har sin styrka i just avsnitten kring hur det är att leva i en annan kropp. Här utvecklar Nilsonne intressanta resonemang kring åldrande, hälsa, skönhet och sockerkonsumtion (och det alltså utan att det känns som senaste numret av Amelia). Samtidigt finns det i dessa avsnitt ibland en tendens till tomt prat. Utflykten till Budapest gillar jag också. Precis så bör man bete sig om man vill hålla sig undan!

Thrillerhistorien är kanske inte så väldans seriös, men passar ganska bra ändå i en berättelse som så klart ställer sig vid sidan av verkligheten. Tyvärr utmynnar dock boken i ett mumbo-jumbo om att förlåta sig själv och leva sitt eget liv. Ett litet mer stringent slut hade gjort en klart skaplig bok bättre.

Inger Frimansson: Jag kan också gå på vattnet

Detta är en berättelse om ett delvis havererat människoliv, om Ester Katarina som dras med psykiska, fysiska och sociala besvär. Boken består av två ungefär lika långa delar; en första, där Ester Katarinas och framför allt hennes syster Ellinors barndomsvärld tecknas, och en andra, som beskriver Ester Katarinas vuxna liv och hennes relationer till män.

Barndomsdelen har sina poänger som skildring av femtitalssverige med alla dess tabun, men lämnar egentligen få ledtrådar till Ester Katarinas person. Den senare hälften av boken är betydligt intressantare. Här ges ett inträngande, gripande och levande porträtt av huvudpersonen. Särskilt fäster jag mig vid ett avsnitt där Ester Katarinas liv ställs bredvid hennes mer lyckliga systers. Styrkan med boken är, tycker jag, att den gläntar på dörren till delar av folkhemmet som vi inte alltid annars kommer i kontakt med.

Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken

En kärleksroman starkt förankrad i sin samtid. Den unge journalisten Arvid Stjärnblom har bara rum i sitt hjärta för en flicka - Lydia Stille. Och hon är kär i honom också. Ändå blir de gifta på varsitt håll, och det dröjer många år innan de träffas igen och kan inleda ett förhållande. Men är allt verkligen som förut dem emellan?

"Hm. Konstig moral nu för tiden. - Men för resten har moralen visst alltid varit litet konstig." Så uttalar sig vid ett tillfälle Arvids far. Och moralen är temat för denna bok, som dissekerar en tid och en klass där pengar var en minst lika viktig faktor som kärlek vid äktenskaps ingående.

Dessutom har boken en del humor, särskilt när författaren låter sitt alter ego Henrik Rissler deltaga i handlingen. Det är helt enkelt en intressant roman ur flera aspekter. Och: Den allvarsamma leken är en av de bästa svenska boktitlarna någonsin.

Maria Küchen: Lycklig hora

Ett hormord i Stockholm. På brottsplatsen återfinns den mördades vän Örjan, som häktas för brottet. Han är en glidare och charmör som nu för första gången i livet råkar i trubbel. På utsidan av murarna finns hans vän Helen, bokens hjältinna, som är våldsamt förälskad i honom och gör en egen liten undersökning av brottet.

Det är en mycket intressant bok, med åtminstone fyra påtagliga styrkor: 1. Porträttet av Helen. Trots att hon stundtals beter sig märkligt känns hon helgjuten, trovärdig och fängslande. 2. Språket och stilen. Här är Küchen en spännande författare, bl.a. när hon i inledningen och på ytterligare några ställen själv kommer in och kommenterar skeendet. Dessutom är det skönt att hon vågar låta vissa intrigspår komma i bakgrunden och inte gestaltas alltför noggrant. 3. Diskussionen kring fenomenet/myten (stryk det som ej önskas) den lyckliga horan. Utan alltför grova pekpinnar ger Küchen en tänkvärd bild av det hela. 4. Upplösningen. Ovanlig och intressant.

Boken nominerades till Polonipriset, vilket är både välförtjänt och oförtjänt. Välförtjänt, därför att det är en sådan bra bok. Oförtjänt, därför att deckarinslaget inte är huvudsaken och spänningen ringa.

Jean Bolinder: Och sedan, när också du är död

Jean Bolinder är en av mina absoluta favoritförfattare. Ändå har jag givit de tre böcker jag recenserat här på Bokhyllan betygen 1, 2 och 2. Märkligt kan tyckas, men de här böckerna är, har jag räknat fram, nr 31-33 av de Bolinder jag läst; de flesta av de absoluta godbitarna är avklarade och nu återstår mest att beta av hans tidigare och mer undanskymda produktion (plus några av de senaste, som jag än så länge sparat).

Men i den här boken börjar det ändå ta sig för Bolinder. Det är en pusselhistoria, men i ganska fri form, och med ett härligt driv. Marianne Bundin möter av en slump en misstänkt mördare på centralstationen i Stockholm. Hon fattar en viss sympati för honom och börjar göra egna undersökningar för att utröna fakta i målet. Intrigen är väl spunnen och ledtrådarna dyker upp här och var utan att vara alltför krystade. Två låsta rummets gåtor löses på ett snyggt men i åtminstone det ena fallet endast halvt tillfredställande sätt.

Berättartekniken är litet speciell; förutom korta snuttar i början och slutet berättas hela handlingen i ett brev från Marianne till hennes make Jöran. Ett brev författat på det sättet, med direkt anföring av långa dialoger och liknande, är ju inte realistiskt, men som del i den överenskomna fiktionen tycker jag att det fungerar väl. Dock har boken också en del brister. Ramhistorien är ganska fånig; Bolinder tvingas slå ganska mycket knut på sig för att få till ett skeende som bara är instoppat för att ge artificiell spänning. (Dessutom släpper han sekvensen alldeles för abrupt i slutet.) En del saker lämnas oförklarade - varför varnas Marianne av advokatfrun Inga Gram för att hon befinner sig i livsfara? Återigen blir känslan att Bolinder följer en genrekonvention och enbart syftar till att skapa artificiell spänning - och den som kan genren upplever således ingen spänning alls härvidlag. Det tar också för lång tid för Marianne att förstå en del tämligen uppenbara ledtrådar.

Som helhet är det ett roande pussel, om än utan större substans.

Sven Sörmark: Väck inte Marie

En psykologisk thriller och en moralitet med spökliknande inslag. En handelsresande tar livet av sin hustru. Han skriver själv: "Jag dödade inte min hustru av svartsjuka (...) inte heller för pengar (...) Jag var helt enkelt utled på Marie. Som hederlig karl (...) har jag velat meddela detta redan nu".

Han agerar kallt och stuvar undan liket i skogen, men underliga saker börjar hända. Brevkort från Marie dyker upp i hans brevlåda och hans omgivning beter sig märkligt. Har han verkligen situationen och sina sinnen under kontroll?

Boken är en skarp dissektion av en känslokall men i sitt eget tycke mycket moralisk man i medelåldern, en affärsidkare som vet priset på allt men värdet av intet. Samtidigt fungerar boken utmärkt som rysare fram emot den oväntade upplösningen. Den var Sörmarks debut och inledningen på ett mycket intressant författarskap som jag vill uppmana alla att ta del av.

Karin Ström: Bensin

Några sidor från slutet får vi oss helt plötsligt till livs huvudpersonens veckomatsedel. Detta är en infallsrik och lätt experimentell bok där vissa infall följs upp, andra inte.

Tita, en ung kvinna med passion för musik, tidens strömningar och modkultur reser genom världen, tar in vad hon möter och berättar i jagform. Mycket till handling finns inte, även om berättelsen vid ett tillfälle stannar till och blir litet mer allvarlig när en möjlig otrohet dissekeras. En del goda intentioner och mycket vackra meningar finns, men som helhet är det en ganska ointressant bok. I alla fall för mig, ty jag tillhör sannerligen inte den troliga målguppen: de som har koll på den nyaste musiken och modet och kan orientera sig i den godhjärtade men hejdlösa namedroppingen.

Titas totala hängivenhet för en skribent på ett glassigt magasin, vilken hon aldrig träffat men väl läst allt av, blir för mig en gåta. Är det ironiskt menat av Ström, som själv skrivit i pressen, eller menar hon verkligen att det är så här man tänker och handlar? Det känns varken hackat eller malet, även om det är gott att hon tar ansvar och inte låter det hela helt ramla över gränsen till det patetiska.

Johan Ehrenberg: Mera pengar

En typisk Ehrenberg-bok. Makten och högerideologin kläs av med finess och pålästhet och en radikal politik formuleras. Mycket är strålande skarpt. Men boken hade i mitt tycke vunnit på att koncentrera sig på något eller några av de många ämnen som tas upp. Som den är nu fungerar den inte helt om den läses rakt igenom; det som de första kapitlen handlade om och som man så gärna ville göra något åt då är i hög grad undanskuffat och bortglömt i slutet.

Ett stort plus dock till den personliga och berörande historien om Tomas, en berättelse om mänsklig oförmåga men också om solidaritet, som går genom hela boken.

Håkan Nesser: Kära Agnes!

En riktigt otäck liten bok, om två människor som anser att mord är en rationell lösning på deras problem. Vi får följa en brevväxling där Henny ber sin ungdomsväninna Agnes att, mot den facila summan av 100 000 euro (Nesserland har uppenbarligen inträtt i EMU!), ta livet av Hennys make David. Planeringen av mordet sker med samma kyliga exakthet som beskrivningen av vädret.

I insprängda kapitel berättas lätt humoristiskt om kvinnornas ungdom, när de lärde känna varandra och blev blodssystrar.

Styrkan med boken är den starka obehagskänsla som Nesser tvingar fram, och spänningen då mordet närmar sig sin fullbordan. Någonstans kommer något att gå ännu mer åt helvete, det känner man. Det är en konsekvent genomförd moralitet, även om det blir ett litet minus för slutet, som innehåller någon plot-twist för mycket.

Arne Dahl: Upp till toppen av berget

Så här ska en deckare vara! Ett stor smäll, i det här fallet ett intrikat rån i den undre världen, som allt eftersom reds upp och blir helt blottlagt, samtidigt som ett annat, kanske större, skeende därbakom växer fram.

Här finns spänning, humor, ett rikt och flödande språk, respekt för människorna och ett trevligt utredargäng. Dessutom några sympatiska smårufflare som på ett lysande vis drar de verkliga skurkarna vid näsan.

Emellertid. Litet lättviktig känns nog boken. Någon djupare känsla bibringas ej. Och slutet är faktiskt osympatiskt; vidriga saker får ske utan att Dahl kommenterar dem. Är verkligen tortyr acceptabelt bara för att den sker på frilansbasis och uppnår sitt syfte? (Nej!)

Christer Isaksson: Världens bästa regering...

Detta är en berättelse om den märkliga tid under början av 90-talet då vi hade en moderatledd regering.

Den stora behållningen är skildringen av krisuppgörelserna mellan regeringen och SAP hösten -92. Sakligt, närgånget och spännande skildras bestyren för att rädda kronans fasta växelkurs och komma åt budgetunderskottet. Det är dessutom underhållande; Isaksson skriver rappt och här finns dråpliga situationer som när en utmattad Olof Johansson försöker dra en komplicerad skatteteknisk utredning ur minnet mitt i natten.

I de övriga avsnitten - ovanstående utgör den mittersta tredjedelen av boken - är det kanske inte riktigt lika bra. Isaksson tappar ibland sakpolitiken till förmån för personskildringar och liknande. Upprepningar och alltför svepande påståenden förekommer; det märks att det är en bok av en journalist. Ska man skriva en bok som står sig över tid räcker det inte fullt ut att kunna randa, roa och vara polemisk.

På det hela taget är det dock en informativ, underhållande och delvis skakande bok. Men hur gick det egentligen med Bo Lundgrens kamp för att avskaffa hundskatten?

Cornell Woolrich: Det försvunna vittnet

En fascinerande idé: En mordanklagad man har alibi i form av en kvinna han var ute med - men ingen kan minnas att de sett någon i hans sällskap!

Det här är en sexistisk och lätt rasistisk bok, på ett (i alla fall i den svenska översättningen) stundtals på tok för styltigt språk och med vissa trovärdighetsproblem. Samtidigt ska det inte förnekas att det såsmåningom blir klart spännande och att upplösningen är riktigt snygg. Dessutom vilar berättelsen på en pessimistisk känsla som i alla fall appellerar till mig.

Men har ni lust att testa Cornell Woolrich (som kan vara riktigt bra), välj då istället Brud i svart.

Antonio Tabucchi: Damasceno Monteiros förlorade huvud

Detta är ett slags kriminalroman, med en journalist i centrum. Firmino, som skriver för en enklare portugisisk tidning med inriktning på kriminaljournalistik, får åka till Porto och rapportera om ett fall, där en människokropp utan huvud hittats i ett buskage. Spåren leder så småningom till Guarda Nacional, en militärpolis som fortfarande präglas av fascisttiden.

Det blir till en berättelse om människovärde och motstånd mot makten. En pärla, med ett lätt, luftigt språk och en varm, livsbejakande känsla i snart sagt varje mening. Berättelsen vaggar sig sakta fram. Frågan om huruvida komage, Portos kulinariska specialitet, är smakligt eller ej blir lika viktig som den om vem som egentligen tog livet av den stackars Damasceno Monteiro. Mycket sägs mellan raderna, och ibland kan man där rentav skymta en helig vrede, ett klasshat. Boken är dessutom en insiktsfull skildring av Portugal.

Den förment naiva stilen, och känslan av tidlöshet, påminner faktiskt en del om Max Lundgren.

Leif GW Persson: En annan tid, ett annat liv

Detta är en berättelse som trots uppenbara brister verkligen fängslar och fascinerar. Den första halvan är inte så vansinnigt intressant; en mordutredning med Perssons polisiära nidbilder Bäckström och Wijnbladh är inte särskilt rolig att läsa om.

Men sedan brakar det loss. När Perssons hjälte och läsarnas favorit Lars Martin Johansson får ta i tu med utredningen står det snart klart vem som måste anses som huvudmisstänkt. Och sedan följer en oavbrutet spännande skildring av hur poliserna under Johanssons ledning gör sitt bästa för att ringa in vederbörande, och vilka toppolitiska konsekvenser detta får.

Persson är som vanligt mycket underhållande. Han introducerar också tre yngre, kvinnliga poliser i handlingen och det gör han bra. Och han lyckas därtill säga något som stannar kvar om just det som är titeln: En annan tid, ett annat liv - och hur grymt slumpen ibland inverkar på allas våra liv.

Per Olov Enquist: Livläkarens besök

En engelsk prinsessa, Caroline Mathilde, och en tysk läkare, Johan Friedrich Struensee, gör under några år på 1700-talet ett besök vid det danska hovet. Kungens sinnessjukdom ger dem makten att styra riket i upplysningens anda och möjligheten att älska varandra.

Detta är bakgrunden till denna utmärkta roman. Det är en berättelse om människor som vill det goda, men som misslyckas. För att de varit dåraktiga nog att vilja hålla sina händer rena? För att de inte haft tillräcklig kontakt med verkligheten? För att de inte haft tillräcklig erfarenhet? För att de gått för fort fram? Dessa frågor diskuteras på ett klart, lätt och vackert språk (som dock lider av det alltför utbredda och alltför okonventionella bruket av utropstecken).

Det är också i hög grad en fascinerande, om än kanske litet väl idealiserad, berättelse om hur Caroline Mathilde utvecklas från gråtande barn till stark och självständig kvinna, samtidigt som Struensee blir något handlingsförlamad, utan kraft att fullfölja det han påbörjat. Och en spännande inblick i en tid, ganska nära vår, då en världsbild var på väg att ersättas av en annan.

Åsa Ericsdotter: Kräklek

En prosapoetisk berättelse om kärlek och destruktivitet. Huvudpersonen berättar fragmentariskt - i en ständigt pågående, aldrig av punkt avbruten, inre monolog - om sina ätstörningar och kärleksbekymmer.

Åsa Ericsdotter kommer, sanna mina ord, att bli en av detta halvsekels stora svenska författare. Hennes språk är oerhört effektivt, trots överflödet av helt vardagliga ord. Hon har en sällsam förmåga att skapa en hel och intressant karaktär. Hon levererar hela tiden sanningar - gång på gång känner man att här är något som borde citeras.

Och trots att det inte är en berättelse i vanlig mening står succesivt ett skeende fram för läsaren. Det är en fascinerande litteraturform! Och Åsa Ericsdotter har en alldeles egen röst.

Karin Fossum: Den som fruktar vargen

Efter den lysande Se dig inte om hade jag stora förväntningar på den här boken, men tyvärr infriades de inte. I grunden är detta en så kallat psykologisk thriller, vilket i det här fallet innebär att vi får följa en bankrånare och hans gisslan under en lång dag medan deras tillvaro blir allt sjaskigare.

Annars har boken en lovande upptakt, där kommissarie Konrad Sejer gör bort sig i en komisk sekvens, och där en ganska intressant mordgåta presenteras för oss. Men denna gåta slarvas bort innan den på de sista sidorna får en ganska osannolik upplösning. Och gisslanhistorien är inte trovärdigare den, och dessutom lätt plågsam i sin brist på värdighet.

Om du inte råkar ha en grej vad gäller närgångna beskrivningar av köttslamsor, blod och infektioner bör du hålla dig borta från den här boken.

Åke Smedberg: Träd in i mitt rike

Håglöshet och svårmod. Ett totalt elände i ett landskap utan vind.

Om författaren ska ge sig på att skildra något sådant måste han hålla tungan rätt i mun, så att läsaren inte helt enkelt kvävs av allt det svarta, utan får ut något av mötet med människorna. Smedberg lyckas skapligt.

Ängeln, den starkaste novellen i samlingen, en viktig berättelse, handlar om en man som glider mellan viss sturskhet och fullständig resignation i en oändlig brottningsmatch med de destruktiva krafterna inom honom. Titelnovellen berättar om en kvinna utan möjlighet att knyta an till sina medmänniskor. I den första novellen porträtteras en medelålders man i djup depression. Och dessa trasiga människor skildras med stor ömsinthet och förståelse, och språket är stillsamt lyriskt.

Smedbergs människor är vi och våra grannar i ett vintergrått Sverige. Här får vi en viss upprättelse.

Anders Sundelin: Främlingen i Falun

En mycket intressant bok med tjugoen reportage, varav tjugo behandlar brott, brottslighet och brottslingar ur olika synvinklar ("Söndagsbarnet" är en särling i sammanhanget, men väl så intressant ändå).

Titelreportaget är ett av två som handlar om det massmord Mattias Flink gjorde sig skyldig till för snart tio år sedan, och dessa reportage är lysande exempel på berättelser som går utanför allfartsvägarna, som söker egna sanningar och är beredda att visa oss det välbekanta i det motbjudande såväl som sprickorna i muren.

Det är också, trots en del onödiga stilistiska tabbar, en välskriven (och spännande) bok, med en mängd olika stilgrepp. Självfallet faller inte allting läsaren lika mycket i smaken; kanske märks också något av överflödets förbannelse. Men flera reportage väcker mitt odelade intresse och tål att tänkas på även efter avslutad läsning; exempelvis det om pastor Kejne, ett välkänt namn men en affär som håller på att falla i glömska. Sundelin har tagit reda på vad det hela egentligen handlade om, bortanför den tidens braskande rubriker och våra dagars försök att lägga våra värderingar som ett täcke över det hela, och berättar historien för oss, rakt upp och ner. Detta är en välgärning.

Mycket mer finns: om Rissnevåldtäkten, mordet på Bromma gymnasium, kuppen mot Moderna muséet, bilstölderna i Sverige mm. Boken får mina varmaste rekommendationer.

Jan Guillou: I hennes majestäts tjänst

Det börjar i alla fall bra. Mycket goda skildringar av hur Hamilton reser till Tunis och Skottland varvas med instick från en serie förbryllande mordfall i Storbritannien. Därefter en nittio sidors utvikning med ond, bråd död, nödvändig för vad som komma skall i nästa bok men litet malplacerad här. Därefter (på sid 250, cirka) drar berättelsen igång på allvar. Och då börjar också problemen.

Huvudhistorien, om hur den svenske agenten Luigi Bertoni-Svensson placeras under cover i London för att utgöra lockbete för de mystiska mördarna, förmår inte engagera nämnvärt, och därtill känns den föga trovärdig. Samtidigt löper flera parallella spår i berättelsen, vilket leder till spretighet. Ingen av dessa intriger kan hålla uppe intresset helt och hållet, även om det i och för sig är underhållande på många ställen.

Det här är en näst-sista-bok utan större egenvärde, mest minnesvärd för reseskildringarna från Skottland och, inte minst, Ryssland. Dessutom är det intressant att så här i efterhand få en hint om hur man (vi!) tänkte för tio år sedan om utvecklingen i Ryssland; hur det verkligen stod och vägde mellan demokrati och återgång till det gamla.

Sven Westerberg: Judinnans tystnad

En man i slitna grå kläder och blå scarf rör sig fjäderlätt mellan sidorna i denna sympatiska deckare. Han står för det mystiska, för gåtan utan exakt lösning. För våldet, den yttre dramatiken, svarar en grupp nazister som föresatt sig att döda huvudpersonen och rättspsykiatrikern Hanna Skoglund, som tar sig an ett fall med en åldrad judisk kvinna, Ester G, som till synes motivlöst skjutit ned en för henne okänd ung man på en gata i Göteborg.

Problemet är att gåtan låter sig avslöjas alltför lätt. Det är ju den som är det egentliga skälet till att läsa boken och den är litet för lättviktig (nazihistorien stör inte, men är kanske inte helt trovärdig och ja, vi har läst den förut). Historien om Ester innehåller helt enkelt inte riktigt den aha-upplevelse och känsla av oerhördhet som Westerberg brukar skämma bort oss med.

Å andra sidan: Det är välskrivet, stundtals dessutom riktigt spännande. Hanna Skogholm, som jag tyckte var ganska jobbig i förra boken "Guds fruktansvärda frånvaro", är väl skildrad och framstår nu som en verkligt sympatisk person. Och här är en mycket bra beskrivning av nazismens (dvs den ursprungligas) kalla skuggor även över vår tid.

Jean Bolinder: Strindbergsmördaren

En intressant deckare på det psykologiska planet - en lek med och ett funderande över identiteter. När boken är slut har man fortfarande som läsare en del att fundera på. Här finns också det sug i berättelsen som Bolinder är så bra på att skapa.

Men det finns också brister. De två olika historierna, dels en tämligen idyllisk skånsk deckarintrig med en variant på det låsta rummet, och dels en thrillerartad historia om ett knarksyndikat i mellaneuropa, passar inte så bra samman. Dessutom, och det är nog den allvarligaste invändningen, är personteckningen, förutom vad gäller huvudpersonen och författaren Jager som skildras på ett mycket bra sätt, direkt svag. Människorna är blott staffagefigurer och gör ibland ett närmast parodiskt intryck.

Boken är delvis en parafras på Strindbergs sista drama Stora landsvägen.

Peter Robinson: I ondskans spår

En välskriven utländsk (engelsk-kanadensisk) polisdeckare om en seriemördare. Så är det, och däri finns såväl bokens förtjänster som dess tillkortakommanden.

En ovanligt torr sommar, som introducerade poliserna Alan Banks och Annie Cabbot för en svensk publik, var mycket bra och skruvade upp förväntningarna på denna bok. Och den är onekligen spännnande, med en intelligent spunnen, om än en aning svårsmält, intrig. Porträttet av den misstänkta Lucy är fascinerande och helgjutet. Här finns en genomarbetad gestaltning av hur det förflutna kastar skuggor över nuet (den engelska titeln är inte för inte Aftermath). Anslaget, med en polisutryckning till ett lägenhetsbråk som visar sig vara så mycket mer, är utmärkt. Och till det bästa hör också skildringen av en minerad internutredning, och Annie Cabbots ambivalens inför denna.

Men samtidigt känns berättelsen väl klichébemängd, såväl i personbeskrivningar som i delar av intrigen, främst vad gäller Banks privatliv. Avsnitten om tecknerskan Maggie är ganska trista och kunde ha skurits ned väsentligt. Berättelsen lyckas heller aldrig lyfta från whodunnit (and why)-formeln till en nivå där man känner att man läser litteratur, som har något att säga, om dig och mig. Dagens tistel, slutligen, till förlaget Minotaur, som har översett med på tok för många korrekturfel.

Summan av denna kardemumma är en skaplig spänningsroman för några mörka höstkvällar. Men läs, som sagt, hellre En ovanligt torr sommar.

----
Dessutom, på pluskontot: boken lever kvar inom en ett bra tag efter avslutad läsning. Man funderar verkligen vidare på den sällsynt otäcka - men helt möjliga - historia Robinson ger oss. Belöningen för det blir att jag en månad i efterhand höjer betyget ett snäpp.

Arne Dahl: Misterioso

En mycket underhållande men litet yvig deckare. Enligt uppgift var detta den första deckaren som Dahl skrev (den utspelar sig också först i serien, men Ont blod utkom först) och det märks i en stor skrivarglädje och ett mycket gott humör.

Men historien, om seriemord på svenska affärsmän, tål inte några som helst trovärdighetsprov. Dahl är medveten om problemet, och gör vad han kan för att komma runt det, men, mja. Angreppet på Säpo är också väl konformistiskt och det finns en del annat också som alls inte känns trovärdigt. I bland är detta, det ska sägas, inte jobbigt alls, utan bara skoj, men Dahl märker inte alltid var gränsen går.

Men. Personteckningen är god och välbalanserad, språket stilfullt och mycket lekfullt. Och mot slutet, när polisen är mördaren på spåret, blir det mycket spännande, i ett långt kapitel där Dahl på ett mycket skickligt sätt skruvar upp tempot till det furiösa. Utflykterna till Tallinn, Göteborg och Växjö tillför också plusvärden.

Som deckarhabitué gläds man dessutom av en snygg blinkning till Sjöwall-Wahlöös klassiska Polis polis potatismos.

Julian Symons: Så dog Annabel Lee

Symons är en så utomordentlig författare att även en bok där huvudberättelsen är svag kan vara riktigt läsvärd.

I denna bok finns avsnitt av finess och sanning, moment där berättelsen verkligen bränner till. Här finns, såsom i förbigående, en utomordentlig, smygande beskrivning av en olycklig tolvåring i en oförstående familj. Upplösningen på deckargåtan är oväntad och riktigt elegant, och det är ett stort nöje att bläddra tillbaka och se vilka små antydningar om vad som komma skall som Symons blinkat till oss.

Men, som sagt, det nav som det hela kretsar kring fungerar inte riktigt. Den stackars läraren Dudleys besatthet av och sökande efter Annabel Lee, som han haft ett förhållande med men som sedan försvunnit från honom, är föga trovärdigt och föga engagerande. Kanske är berättelsen också något otät; de olika tablåerna griper inte i varandra med någon större kraft. Tyvärr är dessutom översättningen direkt svag.

Håkan Nesser: och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla

En härlig ungdomsskildring (60-tal) med nästintill perfekt tonträff. Rörande, rolig och hederlig skildring av 17-årige Mauritz äventyr i hemmet, skolan, med kompisar och naturligtvis med den första kärleken. Humorn är med hela tiden, genom roande dialoger, halvt absurda skeenden, genom ett roligt språk helt enkelt, och dessutom genom en del blinkningar åt läsaren i form av kopplingar till Nessers övriga produktion.

En örebroare som undertecknad faller ju dessutom i farstun för en berättelse som utspelar sig i mina trakter, med en hejdlös namedropping av lokala orter och platser.

I botten finns också en hela tiden gäckande kriminalintrig, ett mord på Mauritz' granne. Denna är kanske något platt, men det stillsamma sätt på vilket den får sin upplösning gör att man inte fäster någon negativ vikt vid detta.

Liza Marklund: Prime time

Själva grundintrigen, en whodunnit-mordhistoria i tevevärlden, är inte bra. Den är rörig och innehåller en del väl osannolika personer och skeenden. Dessutom ges en del åsikter om kändisskapets olika sidor, som hade varit mycket intressantare om de bara inte presenterats som allmängiltiga sanningar.

Men två bihistorier, dels en om huvudpersonen Annika Bengtzons och hennes makes relation och dels en om en maktkamp på Annikas arbetsplats, är intressanta och underhållande. För så är det; Marklund är en lättläst och klart underhållande författare, och det är positivt. Några av personporträtten bjuder också på goda, varma och litet oväntade iakttagelser.

Doris Gercke: Kvinnan från havet

Tyvärr en ganska seg deckare utan den vanliga Gerckeska glöden. Huvudberättelsen, om en förortsfru som står anklagad för att ha mördat sina barn, engagerar inte. Varken kvinnan eller brottet känns heller särdeles trovärdig-t. Visst finns i boken en del snygga iakttagelser och cynismer, men sammanhanget är alltför tunt.

Ett visst plus till alla intressanta diktstycken, liksom till den fragmentariska skildringen av "kvinnostaden" i ett sönderfallande Ryssland.

Jerker Virdborg: Landhöjning två centimeter per natt

Sju noveller, de flesta om personer som hamnar i obekväma, litet pinsamma situationer och försöker smita undan på ett sätt som gör att varken de själva eller omvärlden tappar ansiktet. Utmärkt skildring av tystnader, oroskänslor och alla dessa dagar.

Någon gång känns bristen på yttre skeenden alltför stor, men på det hela taget lyckas Virdborg mycket väl med att ge vardagen en dramatisk touch. Ett särskilt plus till novellen om järnvägstunneln, som skildrar något vi väl alla är nyfikna på, egentligen.

Patricia Cornwell: Kroppsspråk

En sådär deckare av bestsellerdrottningen Cornwell. Ett barnamord på den nordcarolinska landsbygden blir upptakten till några mörka veckor för alla inblandade.

Mycket händer alltför hastigt när det gäller människornas känslor och övertygelser, vilket minskar trovärdigheten. Berättelsen griper sällan tag. De konservativa, närmast reaktionära, värderingarna står mig upp i halsen. Å andra sidan finns ett avslöjande dubbeltema mor-dotter, ett intressant mordmotiv och några sidors verkligen skakande skildring av amerikansk fattigdom.

Kroppsspråk måste väl för övrigt vara svenska språkets enda ord med bokstavskombinationen "ppssp"?

Dag Solstad: Svek. Förkrigsår

Norge (några arbetarkvarter i Oslo, närmare bestämt) inför kriget, första delen i en trilogi. Människorna får stor uppmärksamhet - i ett kapitel var. Sedan hastar Solstad vidare. Ty han vill beskriva ett tillstånd, och ett politiskt skeende, och han gör det väl. Särskilt intressant blir det naturligtvis för en obildad svensk som jag (och du?), som knappt ens har rudimentära kunskaper om Norges moderna historia.

En stor eloge också för att Solstad är så opropagandistisk. Såväl kommunister som vänstersossar som mer traditionella fackföreningsmän får framlägga sin syn på saker och ting med sina bästa argument och utan att författaren blir nedlåtande.

Håkan Nesser: Svalan, katten, rosen, döden

En mycket välskriven bok med en magnifik inledning: berättelsen om en 16-årig flicka i en knivig situation. Till en början också mycket spännande, men boken är tjock, och under andra halvan sackar berättelsen litet.

På arbetsstadiet gick boken under namnet Hermann Göring, eftersom den var "tjock och otäck". Och så är det. Det är kanske den ruggigaste historien den långe från Kumla givit oss, eftersom mördaren agerar utan motiv. Och, än värre, utan några som helst samvetskval. Ett plus också för de skojiga litterära anspelningarna - verkliga som fiktiva. Samt för den konsekvent genomförda leken med det nesserska mantrat "det var som det var" (i några olika turneringar).

Stefan Carlén: EMU - självständighet eller inordning?

En studiebok som på 70 sidor går igenom de vanliga vänsterargumenten mot EMU, med betoning på de penningpolitiska. Ett rejält kapitel ägnas också en kritisk granskning av ja-argumenten. Det mest intressanta är den alternativa historiskrivningen om EMU.

Litterärt är det ganska träigt - fast det är kanske inte så konstigt med tanke på ämnet. Politiskt är det alltför svartvitt och överdrivet. Carlén vill inte bara övertyga om att nej är ett bättre alternativ - han vill pulvrisera varje tänkbart ja-argument. Då blir argumentationen ibland något överdriven. Exempelvis räcker det inte för Carlén att tillbakavisa fredsargumentet genom att peka på att det är demokrati som skapar fred, utan han hävdar rent av att grogrunden för konflikter ökar med EMU. Och då blir det kontraproduktivt och lätt löjligt.

Jean Bolinder: Liksom en leksak

Denna boks främsta syfte verkar tyvärr vara att finnas till. Pusseldeckaren bär förvisso med sig vissa brister i sig själv: man kan inte gå personerna alltför mycket in på livet, trovärdigheten måste ibland underordnas gåtans logik osv. Men i denna bok går det för långt. Personerna, främst de litet äldre, känns inte trovärdiga alls, och framför allt agerar de stundtals helt obegripligt. Att hjältinnan Marianne Bundin blir utsatt för flera handgripliga mordförsök och hot tycks inte bekomma vare sig henne, hennes man, faster eller kollegor alls.

En pusseldeckare brukar leva på en spännande, överraskande och engagerande intrig och/eller en stor charm inklusive ett gott mått av humor. Tyvärr är det inte mycket av detta heller. Plusvarianterna är en hyggligt trivsam skildring av Mjölby och den skola där allt utspelas, liksom ett humoristiskt avsnitt där det berättas om hur de olika lärarna sköter sin undervisning.

Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget

En man berättar i en monolog riktad till Gud en ryslig historia om hur hans mor och syster tvingats underkasta sig och betala in natura till byns handelsman som de haft krediten hos.

Länge en mycket underhållande bok, en tragikomisk skröna, men mot slutet tar Lindgren tydlig ställning mot ondskan och boken växer ytterligare.

Språket är det som skimrar allra mest; denna västerbottniska, med bestämdformerna och sammansättningarna och de insprängda bibelcitaten tar mig med storm och lever kvar i mig. Det är oerhört vackert.

Åke Edwardson: Segel av sten

Edwardson är en strålande byggare av deckarintriger, komplexa, undflyende, vindlande, oförutsägbara. Så även här, främst i den kvinnomisshandels- och stöldhistoria som Djanali och Halders sätts att utreda. Erik Winter utreder en dubbel försvinnandehistoria bland skärgårdsfiskare.

Boken ger en hel del i sin skildring av fiskare förr och nu och i utflykterna till Skottland. Dock finns här något för mycket av klichéer och stundtals är berättelsen otät. En mellanbok, men med klara kvaliteter.

Leo Huberman: Socialismens ABC

Mycket god lärobok i grundläggande socialism och marxism. Stark i sin gehomgång av det kapitalistiska systemet och dess uppenbara brister, med utgångspunkt främst i USA. Dock litet väl devot i förhållande till Marx, och för okritisk mot Sovjetunionen.

Henning Mankell: Vettvillingen

Mankell vill här skriva en politisk roman om folkhemsbygget, som han anser blått. Men av det blir inte mycket. Han aldrig ens försöker leda sin teori i bevis. Vad som blir är en roman om det tidiga femtiotalet i en liten köping i Norrland, där det ständigt är vinter eller åtminstone höst. En ensam man vid namn Bertil Kras kommer dit och lever ett stilla liv med sambo och hennes barn (som för övrigt bara är en staffagefigur). Det är ett kärvt liv som skildras utan åthävor. Det som står fram starkast till slut är kanske det nederlag Kras råkar ut för i slutet av boken - här finns någonting viktigt.

Påpekas kan att såhär 14 år före den första Wallander-boken skriver Mankell en bok med inte mindre än tre brottsutredningar - men den ovillige polisen i boken är mycket långt från Wallander. Brotten blir heller aldrig lösta. Ja, det är något litet oförlöst och svårgripbart med denna berättelse.

Susanne Ringell: Av blygsel blev Adele fet

Titelnovellen i denna bok, där vi träffar en männsika för var bokstav i alfabetet, är roande, och sista novellen (varifrån man kan "börja om från början, börja om på nytt") har en klar poäng.

Och visst, det gäller för en del andra av de 27 berättelserna också, men när en människa ska presenteras på 1-3 sidor och så raskt vidare till nästa blir det inget som griper tag. Ringell gör roande iakttagelser kring erotik, ensamhet, vänskap, kärlek, vardagsliv etc, och det är välskrivet, men litet kommer att stanna i minnet, eftersom inget ges en fast ram. Det här var en kul idé som inte blev lika lyckad i utförandet.

Helena von Zweigbergk: Det Gud inte såg

På omslaget gömmer en kvinna ansiktet i händerna och stundtals är det en mycket talande bild för denna annorlunda deckare. Men det finns också några goda sidor.

Huvudpersonen är präst, vilket vållar en del bekymmer, eftersom präster har tystnadsplikt och liknande att ta hänsyn till. Vår huvudperson blir dock huvudlöst och tämligen oförklarligt väldigt engagerad i en kvinna hon möter på ett fängelse och åsidosätter dessa principer för att söka sanningen. Själva mordgåtan och de skrämmande faktorer som lett till brottet är det intressantaste att läsa i denna helt flärdfria bok. Människoskildringen är ovanlig och ofta intressant, men också stundtals mycket svårsmält.

Julian Symons: Komplotten mot Roger Rider

Julian Symons imponerar som vanligt med sina människoskildringar, utförda med mild ironi men också med stor godmodighet. Här i en historia där det kanske bästa är den romantiska skildringen av två ungdomar. Grabben oroar sig för huruvida han är homosexuell. Flickan drömmer om Den naturlige mannen. Litet trevande finner de naturligtvis varandra. En del slängar mot Franco-regimen glädjer också.

Men upplösningen, när inget är vad det synes vara - i bokstavlig bemärkelse, rent av - imponerar inte särdeles. Dels bygger den på ett alltför otroligt sammanträffande. Dels kan åtminstone jag inte för mitt liv begripa anledningen till att dramats skurk ser sig nödgad att genomgå den behandling som beseglar hans/hennes öde. Kan någon förklara för mig?

Jan Guillou: Den enda segern

Kanske den bästa Hamilton-boken. Konsekvent genomförd berättelse om liv och död, dom där uppe och vi här nere, moral och amoral. Intressant skildring av ett Ryssland i sönderfall och en del goda gliringar mot den då rådande högerregeringen.

Lars Molin: Bytet

Molin roar och oroar på sedvanligt vis. Jag saknar honom verkligen! Här en berättelse om en man som ställs inför den svåra frågan om hjärttransplantation. Men vi får också ett prov på konsten att verkligen leva, långt upp i medelåldern. Visst skymtar bilden av Molin själv fram! På pluskontot också en givande skildring av Las Vegas, liksom en god anekdot om George Bernhard Shaw.

Sven Wernström: Mannen på tåget

Vad nöje kan en sosse som jag finna i en hjälteskildring av den kommunistiska revolutionen, avsedd för mellan- och högstadieåldern? Ganska mycket, faktiskt. Visst störs jag av det styltiga språket, programmismen, och en del osannolikheter. Men samtidigt: här finns en kraft, en stark tro på att det är möjligt, att bara vi bestämmer oss så är Sverige vårt. Och det förför mig i alla fall kanske en tredjedel av vad det gjorde när jag för tio år sedan läste boken för första gången. Varför inte starta generalstrejken på måndag?

Tomas Arvidsson: Studierektorns byte

Något av en besvikelse. Arvidsson håller liv i sin studierektor i ännu en bok, men tonen är i någon mån en annan, liksom typen av berättelse. Kanske för många trådar. Behållningen är skildringen av två unga poliser.

Tomas Arvidsson: Trippelstöten

Den här boken kan jag läsa hur många gånger som helst. Helt klart Arvidssons magnum opus. En oerhört underhållande skälmhistoria om hur studierektorn och rektorn begår ett fräckt svindleri utspelar sig mot en fond av svensk sommar - från sprudlande, hoppingivande försommar till mörka, dystra oktoberkvällar. Mycket klokt hinner sägas under tiden och framför allt är det rolig läsning. En mycket mänsklig humor.

Johan Ehrenberg: Pengar, makt och alla vi andra

En mycket givande bok för den som vill få en motbild till gängse borgerliga sanningar. Här sägs mycket vettigt. Grundteserna är: företagens vinster ökar, samhällets ekonomi är i kris och det är sannerligen inte vanliga arbetares fel. Spekulationsekonomin är katastrofal för samhällsbygget. Maktlösheten finns bara hos dem som låter den överväldiga sig - vi bär ansvaret för vår egen maktlöshet.

Sara Villius: Nej, det är en snöklump

Totalt intetsägande bok. Berättar på 100 mycket glesa sidor om en kvinna med vissa problem att komma överens med livet. Men vem är hon egentligen? Varför handlar hon så konstigt som hon gör? Varför ska jag engagera mig i henne? På dessa frågor får vi aldrig svar.

Arne Dahl: Ont blod

En amerikansk seriemördare kommer till Sverige och jagas av polisen i denna mycket spännande thrillersaga. Stark, välspunnen (om än helt osannolik) intrig. Något spretig dock, inte riktigt samma karaktär i början som i slutet. Lättläst. Trovärdig huvudperson (Paul Hjelm).

Ont blod är den först utgivna boken i serien om A-gruppen, men utspelar sig ändå efter den andra boken (Misterioso).

Programförklaring

Allt sedan 2003 har jag skrivit korta recensioner av de böcker jag läst. Recensionerna har jag publicerat på bokhyllan.com. När jag nu startar denna blogg, där jag kommer att parallellpublicera dessa recensioner, är det av tre skäl:

1. Säkerhet. När jag var yngre skrev jag - om än mer sporadiskt - bokrecensioner på en sida som hette boktoppen. En dag drabbades den av tekniska problem och försvann och - boom! - med den mina recensioner. Att publicera på två ställen ökar säkerheten med mycket mer än 100%.

2. Ego. En del av de recensioner jag skrivit - vid Gud långt ifrån alla! - är inte så pjåkiga och jag ser gärna att de sprids till en vidare läsekrets. Dessutom vill jag gärna tipsa om en del böcker och författarskap som annars är sorgligt glömda.

3. Google. När jag läst en bok händer det ofta att jag är nyfiken på vad andra tyckte om den och över huvud taget vad som är skrivet om den. Och inlägg på blogger är ju, till skillnad från recensioner på bokhyllan, sökbara på google. En hel del av de böcker jag läst finns det så gott som ingenting om på nätet och genom denna blogg ökar mängden artiklar med kanske 25% eller ännu mer.

Jag lägger nu - 9 maj 2007 - upp ett gäng recensioner jag skrev sommaren 2003, och allt eftersom kommer jag att arbeta mig ifatt - och förbi? - min samtid.