I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.
Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.
Ofullgånget men inte helt ointressant.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar