En ung man med författarambitioner drömmer om att flytta till England, bort från ett Sydafrika han känner sig allt mindre hemma i. När han väl kommit till London känner han sig om möjligt ännu mer alienerad.
Berättelsen handlar kanske framför allt om ensamhet, om att stångas blodig mot omvärlden utan att komma in. John vandrar på Londons kvällsfulla gator men det kan gå dagar utan att han talar med någon. Coetzee lyckas ypperligt med att beskriva tristessen och längtan efter kärlek.
Samtidigt handlar boken om Johns förhållande till konsten, främst litteraturen. Han söker en kanon, han skriver på en avhandling om Ford Madox Fords författarskap och när starka egna författardrömmar; ja, det var ju egentligen därför han flyttade till London, för att bli konstnär.
Det är en politisk roman! John skäms över att han via sitt arbete i ett dataföretag hjälper den brittiska militären i kapprustningen. Tidsandan, det tidiga sextiotalets inskränkthet och framtidstro beskrivs väl.
Och visst är det en relationsroman, en berättelse om mänskliga tillkortakommanden och brist på verklig närhet. Den unge mannen famnar den ena flickan efter den andra (och ändå klagar han hela tiden på att han inte får några tjejer). Men han känner aldrig några verkliga känslor och är glad när han blir av med dem.
Stilen är lätt och luftig, litet förrädiskt, ty den är verkligen rik på innehåll och funderar man på vad som egenligen står upptäcker man ofta paradoxer och sanningar, likväl som halvsanningar.
Ja, boken är verkligen både rik och mångsidig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar