Jan Ekström: Daggormen

Året är 1964. Martin Beck reser till Motala för att utreda ett kvinnomord och revolutionera den svenska deckaren. Om detta är Bertil Durell lyckligt ovetande. Iförd gräll slips tar han itu med en traditionell pusselintrig på en reklambyrå - och det blir för all del både spännande och underhållande.

Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.

När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.