Arne Dahl: De största vatten

Ack, vilken besvikelse! Här finns många enskildheter som är bra, självfallet, men helheten är så svag, så svag.

Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.

"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.