Detta är något så ovanligt som en roman som utspelar sig före den senaste istiden, för ca 30 000 år sedan. Forntidsforskaren Kurtén ger en spännande bild av denna tid och lanserar en teori om hur det kom sig att Homo sapiens helt manövrerade ut Homo neandertalis.
Huvudperson är den unge Tiger, som efter att hans far och de andra manliga medlemmarna i hans stam dödats av ett krigarfölje, hamnar i en neandertalby. Han vill hämnas och när han får chansen utvecklas det hela till ett drama i klassiskt grekisk stil.
Men den stora behållningen med boken är givetvis inte intrigen utan den initierade skildringen av en tid vi vet väldigt litet om. Kurtén tvingas så klart till många gissningar han också, men han var ändå en ledande auktoritet på området och den här bilden är säkert så bra som den kan bli.
Ett litet minus för att språket inte alltid uppnår den eftersökta tidlösheten; exempelvis är indiansommar ett ord det är svårt att se som trovärdigt i forntidskontexten. Ett stort plus för de intressanta för- och efterorden (som finns i En bok för alla-utgåvan, som även är något utökad i övrigt).
27 december 2007
Elizabeth George: Gamla synder
George försöker här skapa en modern, uppdaterad pusseldeckare. Mja, säger jag. Boken är helt okej, men övertygar inte om att pusseldeckaren har framtiden för sig, och en viktig tråd lämnas hängande i luften vid bokens slut (hur i allsin dar upptäckte mordoffret det som kom att besegla hennes öde?).
Men George är ju framför allt en utomordentlig skildrare av personer (här tänker jag dock inte på de misstänkta, utan på Lynley, Havers, St. James et al) och relationer, och bokens bärande tema är hur Lynley förblindas så av sin svartsjuka gentemot Lady Helens älskare att han helt styr ur kurs i sitt arbete. Hon, å sin sida, slits också mellan lojaliteter och det hela är mycket väl skildrat.
En god biintrig om familjehemligheter i en överklassfamilj hör också till bokens plusvärden.
Men George är ju framför allt en utomordentlig skildrare av personer (här tänker jag dock inte på de misstänkta, utan på Lynley, Havers, St. James et al) och relationer, och bokens bärande tema är hur Lynley förblindas så av sin svartsjuka gentemot Lady Helens älskare att han helt styr ur kurs i sitt arbete. Hon, å sin sida, slits också mellan lojaliteter och det hela är mycket väl skildrat.
En god biintrig om familjehemligheter i en överklassfamilj hör också till bokens plusvärden.
Katarina von Bredow: Kattskorpor
Felicia är tretton år gammal och går på sommarlov. Hon är en fri flicka i den småländska landsbygdsidyllen. Kärlek, vänskap, starka känslor.
von Bredow är ju mycket skicklig i att skriva om ungdomar, att hitta rätt ton och göra sina personer trovärdiga. Det jag saknar i boken är en bärande story, något som verkligen bränner till, likt i Syskonkärlek och Knappt lovlig. Nu blir det litet rapsodiskt och svalt, även om det finns partier i boken som är mycket bra.
von Bredow är ju mycket skicklig i att skriva om ungdomar, att hitta rätt ton och göra sina personer trovärdiga. Det jag saknar i boken är en bärande story, något som verkligen bränner till, likt i Syskonkärlek och Knappt lovlig. Nu blir det litet rapsodiskt och svalt, även om det finns partier i boken som är mycket bra.
Anna-Karin Selberg: Vit
En dotter vakar vid sin mors dödsbädd på ett sjukhus. Sakta skeenden, små, betydelsefulla tankar. En finstämd bok?
Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?
Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.
Nej, i alla fall inte enbart, för någonstans därunder ligger vansinnet på lur. Vem är egentligen vår huvudperson, vad är verklighet och vad är dröm?
Nå, jag tycker inte riktigt att det funkar. De korta texterna blir litet väl oklara, liksom, som antytts, huvudpersonens motiv och karaktärsdrag. Men visst föder boken tankar.
Etiketter:
selberg,
svenska romaner,
tvåor,
yngre kvinnor
Jean Bolinder: Purungen
I somras läste jag Inger Frimanssons Fruktar jag intet ont. Det här är ungefär samma story, men berättat ur det motsatta perspektivet.
Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.
Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.
Huvudpersonen, en tämligen vrickad ingenjör i yngre medelåldern, inleder ett förhållande med en femtonårig flicka. Han lever helt och hållet för detta och kräver livslång trohet från henne.
Purungen är ett trovärdigt porträtt av en störd människa och dennes förvridna verklighetsbild. Men inte heller så mycket mer.
Elizabeth George: Pappas lilla flicka
Georges debutbok är mycket stark. Den innehåller en kriminalintrig som är mycket välspunnen och visar hur ondskan griper omkring sig i flera led, men ännu mer imponerande är skildringen av poliserna Lynley och Havers, som båda bär på personliga problem som de brottas med.
Det är nästan märkligt att detta är första delen i en lång serie böcker, för den röda tråden i boken är Havers oförmåga att samarbeta med Lynley, hennes ilska, frustration och självförakt, och när hon mot slutet av boken når något slags rening, en väg bort från detta, då är dramat fullbordat.
Det är nästan märkligt att detta är första delen i en lång serie böcker, för den röda tråden i boken är Havers oförmåga att samarbeta med Lynley, hennes ilska, frustration och självförakt, och när hon mot slutet av boken når något slags rening, en väg bort från detta, då är dramat fullbordat.
Håkan Nesser: Skuggorna och regnet
Vad gör vi egentligen av våra liv? Den frågan ställer Nesser i en bok där vi får stifta bekantskap med tre människor som samtliga i någon mening misslyckats med att skapa sig ett gott och meningsfullt liv. David är läraren som lämnar två kvinnor bakom sig i Uppsala för att tillbringa en tid hos systern i Norrland. Maria, hans syster, lever sedan många år i ett helt misslyckat äktenskap och saknar kraft att göra något åt sin situation. Och, till en början som en skugga, så småningom med en egen berättelse, deras fosterbror Viktor, som blivit stum efter en olycka och kommit att leva i hög grad vid sidan av samhället.
Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.
Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.
Dessutom en kriminalgåta i det förflutna, med den under många år spårlöst försvunne Viktor som huvudmisstänkt.
Jag tycker nog att boken var en smula seg i början, men så småningom tar den sig. Nesser har också fin hand med sina personer. Däremot har jag svårt för den buskishumor som yttrar sig i att så många av personerna har direkt knasiga namn.
Lars Gyllensten: Senatorn
Antonin Böhr är senator i en obestämbar kommunistisk öststat. Hans titel gör honom dock inte till politiker i västerländsk mening, utan han fungerar som någon sorts politisk domare. Han är missmodig och frånvarande och hans chef, med det olycksbådande namnet Stefan Treblinka, beordrar honom att ta ledigt ett tag och göra en semesterresa.
Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.
Under resan tänker senatorn tillbaka på sitt liv. Han har varit en brinnande socialist, men är nu desillusionerad och vilsen. Väldigt mycket av boken består av senatorns funderingar och monologer, och det är ganska tungt att läsa stundtals. Jag tycker att det är väl mycket snack, helt enkelt. Ändå hävdar de som kan sin Gyllensten att detta är en bok med ovanligt mycket yttre handling för att vara honom.
Mikael Lundh: Sveriges Likas Lag
Lundh skriver något av en självbiografi om sin tid som polis i Stockholm. Under största delen av tiden har han arbetat med ungdomar och ungdomsbrottslighet. I samarbete med lokala nätverk i förorterna - inte minst invandrarorganisationer - har han sökt motarbeta antisocialt beteende redan innan det uppstått.
I sin bok riktar Lundh hård kritik mot polisen. Prioriteringarna är fel, de patrullerande poliserna har i många fall en gravt felaktig attityd till sitt arbete och till sina medmänniskor och själv har Lundh motarbetats. Men han visar också på det positiva exemplet - hur brott kan förebyggas, den enskilde få en bättre riktning på sitt liv och hur polisen kan vinna förtroende hos medborgarna.
Boken är helt klart intressant, även om jag gärna hade sett ännu mer av konkreta, positiva exempel och berättelser från Lundhs tid ute på fältet. Tyvärr har redaktören brustit i sitt arbete: en del saker upprepas en gång för mycket och de språkliga lapsusarna är legio. Inte minst är namn ofta felstavade.
Jag har deltagit vid en av Lundhs föreläsningar och då visade han en hel del bilder. Tyvärr finns inga sådana i boken - det är en miss.
I sin bok riktar Lundh hård kritik mot polisen. Prioriteringarna är fel, de patrullerande poliserna har i många fall en gravt felaktig attityd till sitt arbete och till sina medmänniskor och själv har Lundh motarbetats. Men han visar också på det positiva exemplet - hur brott kan förebyggas, den enskilde få en bättre riktning på sitt liv och hur polisen kan vinna förtroende hos medborgarna.
Boken är helt klart intressant, även om jag gärna hade sett ännu mer av konkreta, positiva exempel och berättelser från Lundhs tid ute på fältet. Tyvärr har redaktören brustit i sitt arbete: en del saker upprepas en gång för mycket och de språkliga lapsusarna är legio. Inte minst är namn ofta felstavade.
Jag har deltagit vid en av Lundhs föreläsningar och då visade han en hel del bilder. Tyvärr finns inga sådana i boken - det är en miss.
Len Deighton: London tillhör oss
London 1941: Nazistisk ockupation. Kriminalpolisintendent Douglas Archer strävar på i sitt arbete trots en tysk chef och landsmännens förakt för kolloboratörer. Han drivs av en stark övertygelse att brottsbekämpningen måste fortgå oavsett regim och navigerar med ett stort mått av diplomati.
Men när han får ett nytt fall att utreda och en ny överrock i form av SS-Standartenführer Huth, influgen direkt från Himmlers stab i Berlin, blir han indragen i verklig storpolitik, i ett spel om något - kärnvapenexperiment! - som kan avgöra hela kriget.
London tillhör oss är dock inte i första hand en thriller med överaskande vändningar och höga insatser, utan en fullödig gestaltning av tankeexperimentet "om tyskarna vunnit kriget". Detaljerna är mycket genomarbetade, den betryckta stämningen och galghumorn väl skildrade och likaså de halvt desperata och tämligen disparata försöken till motstånd. Dessutom är Deighton stundtals mycket rolig, på det torra, brittiska sättet.
En liten anmärkning är att Deighton har ett tämligen märkligt sätt att handskas med perspektivet: vi får genom så gott som hela boken följa skeendena ur Douglas Archers synvinkel, men plötsligt, mitt i en scen, kan vi helt plötsligt få veta vad en annan person tänker eller har för erfarenheter. Det är stundtals lätt förvirrande.
Jag hade gärna sett att det funnits ett efterord till boken, där författaren berättat om hur han arbetat fram denna dystopi. Men en riktigt intressant läsning är det i vilket fall.
Men när han får ett nytt fall att utreda och en ny överrock i form av SS-Standartenführer Huth, influgen direkt från Himmlers stab i Berlin, blir han indragen i verklig storpolitik, i ett spel om något - kärnvapenexperiment! - som kan avgöra hela kriget.
London tillhör oss är dock inte i första hand en thriller med överaskande vändningar och höga insatser, utan en fullödig gestaltning av tankeexperimentet "om tyskarna vunnit kriget". Detaljerna är mycket genomarbetade, den betryckta stämningen och galghumorn väl skildrade och likaså de halvt desperata och tämligen disparata försöken till motstånd. Dessutom är Deighton stundtals mycket rolig, på det torra, brittiska sättet.
En liten anmärkning är att Deighton har ett tämligen märkligt sätt att handskas med perspektivet: vi får genom så gott som hela boken följa skeendena ur Douglas Archers synvinkel, men plötsligt, mitt i en scen, kan vi helt plötsligt få veta vad en annan person tänker eller har för erfarenheter. Det är stundtals lätt förvirrande.
Jag hade gärna sett att det funnits ett efterord till boken, där författaren berättat om hur han arbetat fram denna dystopi. Men en riktigt intressant läsning är det i vilket fall.
Åke Smedberg: Legender från Häståsen
Detta är i mitt tycke Smedbergs bästa bok hittills (fram till 1998, alltså). Det är en novellsamling där de flesta noveller är verkligt starka. Framför allt vinner boken på att författaren gått mer åt det konkreta hållet; den som kan sin Smedberg vet att det ibland kan vara väl mycket av dunkla, halvt metafysiska budskap.
Novellerna utspelar sig, med ett par stockholmska undantag, i norrländsk glesbygd. Människorna är litet kantstötta, har resignerat en smula inför sin plats i tillvaron. Små vardagsdramer utspelar sig: en man blir upphånglad av grannfrun på en fest, en ung kvinna lämnar sin pojkvän och flyttar hem till fadern, en annan ung kvinna glider in i antisocialt beteende.
Titelberättelsen är ett antal små fragment med övernaturlig anstrykning. Se, tycks Smedberg vilja säga, se vilken magi, vilka berättelser som döljer sig överallt där människor finns.
Novellerna utspelar sig, med ett par stockholmska undantag, i norrländsk glesbygd. Människorna är litet kantstötta, har resignerat en smula inför sin plats i tillvaron. Små vardagsdramer utspelar sig: en man blir upphånglad av grannfrun på en fest, en ung kvinna lämnar sin pojkvän och flyttar hem till fadern, en annan ung kvinna glider in i antisocialt beteende.
Titelberättelsen är ett antal små fragment med övernaturlig anstrykning. Se, tycks Smedberg vilja säga, se vilken magi, vilka berättelser som döljer sig överallt där människor finns.
Glen Baxter: Biljardbordsmorden
"Han kanske inte är den bäste steppare jag någonsin sett, men förvisso är han den tystaste."
Biljardbordsmorden är en historia som berättas ömsom i text och ömsom i författarens egenhändigt gjorda teckningar. Historien är helt absurd, och ibland väldigt, väldigt rolig. Tekniken är ofta att i text leverera ett alldagligt påstående, varpå följer en bild som helt förändrar innebörden i det sagda.
Tyvärr är boken ändå inte så kul som jag hade hoppats. Ramhistorien blir efter ett tag tämligen tröttsam, och en hel del inslag - till exempel biljardbordens mordiska verkan - är litet väl crazy. Det var sådan humor man gillade på lågstadiet - men idag?
Nåväl. Det är en ganska underhållande och avgjort annorlunda bok, och Norstedts ska ha heder av att ha gett ut den.
Biljardbordsmorden är en historia som berättas ömsom i text och ömsom i författarens egenhändigt gjorda teckningar. Historien är helt absurd, och ibland väldigt, väldigt rolig. Tekniken är ofta att i text leverera ett alldagligt påstående, varpå följer en bild som helt förändrar innebörden i det sagda.
Tyvärr är boken ändå inte så kul som jag hade hoppats. Ramhistorien blir efter ett tag tämligen tröttsam, och en hel del inslag - till exempel biljardbordens mordiska verkan - är litet väl crazy. Det var sådan humor man gillade på lågstadiet - men idag?
Nåväl. Det är en ganska underhållande och avgjort annorlunda bok, och Norstedts ska ha heder av att ha gett ut den.
Etiketter:
baxter,
humor,
tvåor,
utländska deckare
Inger Frimansson: Fruktar jag intet ont
Frimanssons första renodlade thriller är imponerande spännande och ryslig. Gymnasisten Monika lever i en mental bubbla efter att hennes bästa vän dött i en olyckshändelse. Hon är trött och led på sin situation och bestämmer sig för att sluta skolan. Efter ett gräl med föräldrarna om detta ger hon sig iväg hemifrån i vredesmod. Därute väntar ondskan.
Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.
Frimansson är skickligare än de flesta författare på att på ett trovärdigt sätt skildra ungdomar (även om Monikas ålder är märkligt oklar). Men framför allt lyckas hon i boken skapa en skräckstämning som går utanpå det mesta samt en trovärdig bild av skurken och av dennes manipulativa förmåga. Tyvärr är dock slutet något av ett västgötaklimax.
John Le Carré: Telefon till den döde
Le Carrés debutthriller är stabil men föga upphetsande. En man - Fennan - anställd i utrikesdepartementet hittas död, i vad som förefaller vara självmord. Några dagar tidigare har Smiley träffat Fennan med anledning av en anonym anklagelse om att denne skulle vara spion. Smiley får dock anledning att tro att det hela inte alls var självmord och blir angelägen att finna den verkliga förklaringen.
Den orutinerade Le Carré får vid några tillfällen stanna till i berättelsen för att för läsaren sammanfatta allt vad som dittills framkommit. Samtidigt finns i boken viss spänning och intressanta partier, inte minst när det berättas om Smileys verksamhet i Tyskland under naziåren.
Den orutinerade Le Carré får vid några tillfällen stanna till i berättelsen för att för läsaren sammanfatta allt vad som dittills framkommit. Samtidigt finns i boken viss spänning och intressanta partier, inte minst när det berättas om Smileys verksamhet i Tyskland under naziåren.
Jesper Högström: Den andra stranden
Den knappt trettioårige Martin, utan styrsel i livet, reser en vår ut till ett litet samhälle på den skånska ostkusten för att skriva litteraturuppsats. På samma ort satt Stig Dagerman en sommar i början av femotiotalet och plågades av skrivkramp, och det är om honom Martin skriver.
Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.
Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.
Romanens klart främsta tillgång är skildringen av det skånska småsamhället och dess invånare. Så här är människorna på landet - och hur ofta skildras det i en samtidsroman? Dessutom är boken lättläst och ganska engagerande, men tyvärr blir det så småningom ganska klichéfylld thriller av alltihopa.
Högström kan dock skriva, inte tu tal om det, och jag läser gärna fler romaner av honom.
H.-K. Rönblom: Skratta Pajazzo
I den avlägset belägna glasbruksorten Komosse blåser förändringens vind. Bruket går dåligt och produktionen måste läggas om. Ägarfamiljen samlas till krigsråd, och en av medlemmarna faller död ner. Spelet kan börja!
På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.
Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.
På omslagsfliken lockar Vingförlaget med "Rönbloms specialitet - kultur", men det som för mig idag gör boken intressant är i stället skildringen av industrin och det lilla industrisamhället. Boken blir, säkert helt oavsiktligt, ett lysande tidsdokument. Ta till exempel skildringen av spelet kring det stora beslutet, de olika handlingsvägarna - dyrt konstglas respektive enkelt formpressat bruksglas - och hur slutligen ägarfamiljen och fackföreningen når en överenskommelse. Och visste ni att ända in på femtiotalet gick utomäktenskapliga barn arvlösa?! Dessutom är ju Rönblom en både underhållande och direkt rolig författare.
Mordgåtan, däremot, är svagare än i Rönbloms två tidigare böcker.
Joyce Carol Oates: Våld - en historia om kärlek
Natten efter en festkväll våldtas Teena Maguire i en park i Niagara Falls. Det är naturligtvis en synnerligen traumatisk upplevelse, och ännu värre upplever hon det efter mötet med rättsmaskineriet, där åklagaren gör en blek insats och försvaret beter sig otillständigt.
Våld är en kort roman om hur onda gärningar och våld fortplantar sig. Som läsare känner jag en hopplöshet inför detta, och inför den totala asocialitet som gärningsmännen uppvisar, och jag vet just inte om detta är Oates mening. Men det är naturligtvis en välskriven och intressant bok, där våld kan upplevas just som en historia om kärlek, vilket kanske säger en del om vår värld idag.
Berättartekniskt är boken delvis skriven i du-form - där duet är Teenas trettonåriga dotter - vilket fungerar förvånansvärt väl.
Våld är en kort roman om hur onda gärningar och våld fortplantar sig. Som läsare känner jag en hopplöshet inför detta, och inför den totala asocialitet som gärningsmännen uppvisar, och jag vet just inte om detta är Oates mening. Men det är naturligtvis en välskriven och intressant bok, där våld kan upplevas just som en historia om kärlek, vilket kanske säger en del om vår värld idag.
Berättartekniskt är boken delvis skriven i du-form - där duet är Teenas trettonåriga dotter - vilket fungerar förvånansvärt väl.
Leif GW Persson: Linda - som i Lindamordet
Baske mig, visst gör han det igen, Persson! Det tar ett tag innan jag känner den riktiga entusiasmen - kanske hade boken vunnit på att första halvan skurits ner något - men när han väl fångat mig har han mig ordentligt fast. Framför allt är han ju så förbålt underhållande och rolig!
Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.
Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!
Ett kvinnomord i Växjö, ett typiskt sommarmord. Rikskriminalens garvade styrkor under den bedrövlige Bäckström tar sig an fallet. Men boken handlar, till skillnad från Perssons tidigare, egentligen inte alls om brottet och skeendet kring det, utan bara om utredningen.
Bäckström i all ära, men det är faktiskt ännu roligare att läsa om Perssons goda poliser, Lewin, Lars Martin Johansson, Holt och Matthei. När de får mer plats i handlingen, ja, då smälter jag fullständigt. I höst kommer en ny Persson - hurra!
Arthur Schnitzler: Drömberättelse
En tjugotalsnatt i Wien. Läkaren Fridolin upplever en rad händelser som samtliga har en klar erotisk anstrykning. Peripetin: Ett hemligt sällskap där vissa ritualer följs och damerna är nakna.
Det är en kort roman, 129 sidor, där Schnitzler lyckas mycket väl med att bygga upp och behålla en konsekvent erotisk stämning i första halvan av boken. Men doktorns häftiga psykologiska reaktion på det han får uppleva, och på några episoder som hans hustru förtäljer, känns inte särdeles trovärdig, och boken blir därmed bara halvlyckad.
En extra ros till förlaget för den härliga räfflade pärmen.
Det är en kort roman, 129 sidor, där Schnitzler lyckas mycket väl med att bygga upp och behålla en konsekvent erotisk stämning i första halvan av boken. Men doktorns häftiga psykologiska reaktion på det han får uppleva, och på några episoder som hans hustru förtäljer, känns inte särdeles trovärdig, och boken blir därmed bara halvlyckad.
En extra ros till förlaget för den härliga räfflade pärmen.
01 oktober 2007
Sven Westerberg: Andras väg har rastplatser i solen
Tyvärr är detta Westerbergs svagaste bok på länge. Ett mord i Göteborg visar sig ha kopplingar till Hammarskjölds död i Nordrhodesia 1961. Hanna Skogholm söker sanningen, Lennart Brask är också med på ett hörn, men anrättningen lyfter aldrig och slutar med ett jaså.
Plus för skildringen av Nordrhodesia.
Plus för skildringen av Nordrhodesia.
Gabriella Håkansson: Operation B
"Andra propsade på att curling, som man inte ansåg vara en regelrätt sport utan snarare ett förtäckt tidsfördriv, skulle skrivas dit."
Tre kvinnor berättar långsamt var sin historia om maktspel i vardagen. Samtliga är de på ett eller annat sätt kopplade till ett hemligt, världsomfattande nätverk som har som mål att företa undersökningar om allt som är värt att studera, och som iakttar en sträng hierarki och dito levnadsregler.
Håkansson bygger mycket skickligt upp sin fantasivärld. Hon har full koll på såväl stil som intrig, och har nog haft väldigt roligt när hon skrev boken. Det har man som läsare också ibland.
Men tyvärr är boken ganska seg. Direkt anföring förekommer nog inte en enda gång, och detta innebär givetvis ett visst läsmotstånd. Trots detta är boken klart läsvärd, inte minst för att Håkansson går en helt annan väg än de flesta debutanter i vår tid.
Tre kvinnor berättar långsamt var sin historia om maktspel i vardagen. Samtliga är de på ett eller annat sätt kopplade till ett hemligt, världsomfattande nätverk som har som mål att företa undersökningar om allt som är värt att studera, och som iakttar en sträng hierarki och dito levnadsregler.
Håkansson bygger mycket skickligt upp sin fantasivärld. Hon har full koll på såväl stil som intrig, och har nog haft väldigt roligt när hon skrev boken. Det har man som läsare också ibland.
Men tyvärr är boken ganska seg. Direkt anföring förekommer nog inte en enda gång, och detta innebär givetvis ett visst läsmotstånd. Trots detta är boken klart läsvärd, inte minst för att Håkansson går en helt annan väg än de flesta debutanter i vår tid.
Etiketter:
håkansson,
svenska romaner,
treor,
yngre kvinnor
K Arne Blom: Någon slog tillbaka
En reklamdirektör blir mördad på tröskeln till sitt hem i Lund. Ytterligare ett par våldsbrott inträffar och spåren tycks leda mot en begränsad grupp misstänkta. Bloms lundakriminalare stretar på och finner så småningom lösningen.
Detta är alltså ingen stor deckare, och verkligen inte originell, men ett gott hantverk är det. Boken är ganska spännande, den har skapliga personporträtt (även om några studenter blir alltför ensidigt tecknade) och en välspunnen intrig. Det bästa med boken är dock kanske den lågmälda realismen i en hel del små detaljer i skildringen av vardagslivet.
Detta är alltså ingen stor deckare, och verkligen inte originell, men ett gott hantverk är det. Boken är ganska spännande, den har skapliga personporträtt (även om några studenter blir alltför ensidigt tecknade) och en välspunnen intrig. Det bästa med boken är dock kanske den lågmälda realismen i en hel del små detaljer i skildringen av vardagslivet.
Olle Svenning: Vänstern i Europa - De nya liberalerna?
En läsebok om vänsterns, särskilt den socialdemokratiska, moderna historia i ett antal viktiga europeiska länder, samt om de vägval vänstern står inför idag. Svenning är en av de skribenter man bara behöver läsa ett par rader av för att veta vem som för pennan, och det är självfallet en sjujäkla tillgång.
Svenning gör en kompetent och mycket väl påläst av de olika länderna (Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Portugal, Danmark, Holland). Är man intresserad av att bättra på sina kunskaper härvidlag är detta den perfekta boken.
Han kommer, som antyds i titeln, fram till att socialdemokratin i sin praktiska politik blir alltmer socialliberal, även om New Labour är klart värst i klassen. Fri- och rättighetsfrågor (och ibland knappt ens det) prioriteras framför kampen mot kapitalet. Men texten är ganska tungrodd. Riktigt bränner boken inte till förrän i epilogen(!), då Svenning äntligen tar personlig ställning. Jag hade önskat att Svenning anammat det skrivsättet, att mer själv gå in och brottas med de företeelser han beskriver, även i boken i övrigt. Som det nu är funkar boken trots sina många intressanta teman bäst som något slags uppslagsbok.
Svenning gör en kompetent och mycket väl påläst av de olika länderna (Frankrike, Italien, Storbritannien, Tyskland, Spanien, Portugal, Danmark, Holland). Är man intresserad av att bättra på sina kunskaper härvidlag är detta den perfekta boken.
Han kommer, som antyds i titeln, fram till att socialdemokratin i sin praktiska politik blir alltmer socialliberal, även om New Labour är klart värst i klassen. Fri- och rättighetsfrågor (och ibland knappt ens det) prioriteras framför kampen mot kapitalet. Men texten är ganska tungrodd. Riktigt bränner boken inte till förrän i epilogen(!), då Svenning äntligen tar personlig ställning. Jag hade önskat att Svenning anammat det skrivsättet, att mer själv gå in och brottas med de företeelser han beskriver, även i boken i övrigt. Som det nu är funkar boken trots sina många intressanta teman bäst som något slags uppslagsbok.
Sven Olov Stalfelt: Getingboet
Getingboet är en bok som inte tar sig själv på något som helst allvar, vilket på det hela taget är ett plus. Det är en pusseldeckare med en bisarr familj i en stor villa på landet, ett mystiskt bortförande och en förvirrad intrigutveckling.
Stalfelt håller rätt ton och får med en hel del roligheter och vassa formuleringar, även om hans brister som stilist (eller kanske snarare bristen på en bra förlagsredaktör) lyser igenom ibland. Korrfelen är också otroligt många, dessvärre.
Är boken en parodi? Inte i någon särskilt hög grad. Snarare är det helt enkelt en humoristisk bok - en rar planta i nutiden. Det är inte komedi i högsta klass, men inte heller plumpt eller dött. Har man inte för höga förväntningar är detta en helt okej bok.
Stalfelt håller rätt ton och får med en hel del roligheter och vassa formuleringar, även om hans brister som stilist (eller kanske snarare bristen på en bra förlagsredaktör) lyser igenom ibland. Korrfelen är också otroligt många, dessvärre.
Är boken en parodi? Inte i någon särskilt hög grad. Snarare är det helt enkelt en humoristisk bok - en rar planta i nutiden. Det är inte komedi i högsta klass, men inte heller plumpt eller dött. Har man inte för höga förväntningar är detta en helt okej bok.
Henning Mankell: Fångvårdskolonin som försvann
I min 1997-utgåva av boken ingår ett kort efterord, där Mankell beskriver hur han efter sina tre inledande socialrealistiska romaner försökte finna ett nytt uttryckssätt. Det blev många påbörjade manus vintern 1978. Till slut gav han så ut Fångvårdskolonin som försvann.
Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.
Ofullgånget men inte helt ointressant.
Och detta märks i boken. Författaren försöker sig på en mer naiv stil, som han inte riktigt behärskar, och som han vad jag förstår har lämnat bakom sig idag. Berättelsen handlar om fyra män som av en slump kommer samman och bor ett par månader på en gammal fångvårdskoloni mitt ute i den jämtländska(?) skogen, och om hur de känner en vag oro för samhällsutvecklingen. Till slut går de från att bara tänka till att göra litet konkret nytta.
Ofullgånget men inte helt ointressant.
Jean Bolinder: I rättan tid
En svårrecenserad bok. Bolinder gör medvetet avkall på litterär kvalitet under en stor del av boken för att mot slutet kunna nå fram till sin starka poäng. I rättan tid är en hårt konstruerad och tämligen frustrerande bok, men samtidigt en styv och fascinerande romankomposition - om man betraktar den från slutet, vill säga.
Handlingen: Petrus Andersson blir vittne till ett mord dagarna innan han ska disputera på Fröding. Ytterligare ett mord inträffar, på en gammal domare som blivit förföljelsemanisk och tillskrivit Andersson för att varna denne för en mystisk liga. Andersson och Bolinders vanlige antihjälte Jöran Bundin börjar nysta i fallet. Allt konstigare saker sker, historien blir en smula fånig.
Detta är en roman av en författare mitt i en utvecklingsprocess. Så småningom - i exempelvis Dödisgropen - skulle Bolinder med mycket större skicklighet verkligen åstadkomma den typ av roman han här halvt fåfängt försöker med.
Handlingen: Petrus Andersson blir vittne till ett mord dagarna innan han ska disputera på Fröding. Ytterligare ett mord inträffar, på en gammal domare som blivit förföljelsemanisk och tillskrivit Andersson för att varna denne för en mystisk liga. Andersson och Bolinders vanlige antihjälte Jöran Bundin börjar nysta i fallet. Allt konstigare saker sker, historien blir en smula fånig.
Detta är en roman av en författare mitt i en utvecklingsprocess. Så småningom - i exempelvis Dödisgropen - skulle Bolinder med mycket större skicklighet verkligen åstadkomma den typ av roman han här halvt fåfängt försöker med.
Arne Dahl: Dödsmässa
Han har återhämtat sig en del, Dahl. En spännande bok detta, och slutet är bara hälften så bisarrt som i de två närmast föregående böckerna.
Ett gisslandrama på en bank skildras i närbild i den första tredjedelen av boken. Sedan visar det sig som så ofta när A-gruppen är i farten vara något mycket mer som är i görningen.
Dessutom: Helt plötsligt ett insprängt kapitel med ett ordagrant återgivet tal av George W. Bush, icke utan koppling till handlingen. Dahl vågar mycket, till glädje men ibland också frustration för läsaren.
Ett gisslandrama på en bank skildras i närbild i den första tredjedelen av boken. Sedan visar det sig som så ofta när A-gruppen är i farten vara något mycket mer som är i görningen.
Dessutom: Helt plötsligt ett insprängt kapitel med ett ordagrant återgivet tal av George W. Bush, icke utan koppling till handlingen. Dahl vågar mycket, till glädje men ibland också frustration för läsaren.
Anne Holt: Blind gudinna
Holts debut är en kriminalroman i mjukkokt stil. Ett lättlöst mord leder vidare till en narkotikamaffia, kuriöst nog ledd av en grupp - advokater! Holts hjältar Wilhelmson och Sand kämpar under flera månader på, gnetigt och trovärdigt.
Helgjuten personskildring, en del humor, några små tankenötter (jag begriper fortfarande inte hur man gör om ett godtyckligt telefonnummer till kod enligt den metod som beskrivs på sid. 197) och viss spänning. Visst är det en läsvärd bok, men inte någon total fullträff. Grundhistorien är inte riktigt så engagerande som hade krävts för det.
Tyvärr är översättningen ganska svajig. Om inte annat hade det varit tacknämligt med en faktaruta över norska juridiska termer och befattningstitlar.
Helgjuten personskildring, en del humor, några små tankenötter (jag begriper fortfarande inte hur man gör om ett godtyckligt telefonnummer till kod enligt den metod som beskrivs på sid. 197) och viss spänning. Visst är det en läsvärd bok, men inte någon total fullträff. Grundhistorien är inte riktigt så engagerande som hade krävts för det.
Tyvärr är översättningen ganska svajig. Om inte annat hade det varit tacknämligt med en faktaruta över norska juridiska termer och befattningstitlar.
Jonas Brun: Den andra tiden
En häftig brytning har ägt rum mellan Fredriks mamma och pappa. Han följer med sin mamma till mormors hus på landsbygden och där tillbringar han sin sommar. Det händer inte mycket, förutom mellan raderna.
Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.
En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.
Brun är mycket skicklig på att med små antydningar berätta om något helt annat än vad texten skenbart handlar om. Detta är en bok med hög densitet; läsningen tog mig en och en halv vecka trots att boken bara spänner över 130 sidor.
En eftermiddag under denna halvanna vecka läste jag ett Kalle och Hobbe-album. Det gav onekligen en liten men spännande perspektivförskjutning på Bruns bok.
Liza Marklund: Den röda vargen
Annika Bengtzon reser till Luleå för att skriva en artikel om ett gammalt attentat mot flygflottiljen. När hon kommer dit finner hon att den kontakt hon haft, en reporter på Norrlands-Tidningen, blivit mördad. Så småningom leder spåren till maoistiska celler i slutet av sextiotalet.
Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.
Boken känns länge riktigt läsvärd. Huvudpersonen problematiseras på ett bra sätt, det finns driv i intrigen och en bihistoria om Anne Snapphane, som befinner sig där Annika skulle kunna vara om ett par år, är inte så tokig. Tyvärr slarvas en hel del bort mot slutet, när motivet till morden som skett visar sig vara helt surrealistiskt.
Tomas Arvidsson: Studierektorns sista stöt
Visst är Arvidsson en sjutusan till trevlig författare, en underhållare av klass. Men denna bok lider av tre stora brister:
1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.
2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!
3. Slutet, vilket är katastrofalt.
Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!
1. Arvidsson har blivit pensionär och tappat känslan för feeling. En del episoder är på tok för grova, det blir burlesk i stället för lätt satir, och det är inte bra.
2. Det finns ingen sammanhållen historia i boken, ingen intrig som man som läsare blir engagerad av. Istället blir det litet plock här och litet där, och studierektorns mest avancerade brottslighet är att gå in på en bank och ta ut pengar från ett konto. Hallå, liksom!
3. Slutet, vilket är katastrofalt.
Läs de fyra första Bertilsson-böckerna istället!
Henrik Ystén: Utmanarna - Så ska Elfsborg vinna SM-guld
Snabbt läst, snabbt glömd? Tidskriftsreportage i bokform är ingen lätt sak, men visst bjuds man på trevlig och informativ läsning om hur Elfsborg byggde upp sin satsning mot toppen. Och så finns en gimmick: de rostfria kylskåpen! (Som om rost vore ett problem i kyslskåpssvängen!?)
Friedrich Dürrenmatt: Misstanken
Kommissarie Bärlach är svårt sjuk och ligger på lasarett. Av en tillfällighet kommer han att fatta misstanke om att en aktad läkare på ett sjukhem har ett förflutet som SS-man. Bärlach forskar vidare i saken och bestämmer sig för att som en sista insats i brottsbekämpningens tjänst lägga in sig på sjukhemmet och slutgiltigt avslöja läkaren.
Dürrenmatt har skapat en stark deckare, som handlar om moral och om kampen mot ondskan, att vi måste hjälpas åt. Den klarsynte Dürrenmatt är också obeveklig mot det till synes så fredliga och oskyldiga Schweiz.
Men boken är också andlöst spännande mot slutet. Sällan har dödsångest varit så här påtaglig i en bok. Till bokens baksida hör att författarens stil kan vara ganska tungrodd.
Dürrenmatt har skapat en stark deckare, som handlar om moral och om kampen mot ondskan, att vi måste hjälpas åt. Den klarsynte Dürrenmatt är också obeveklig mot det till synes så fredliga och oskyldiga Schweiz.
Men boken är också andlöst spännande mot slutet. Sällan har dödsångest varit så här påtaglig i en bok. Till bokens baksida hör att författarens stil kan vara ganska tungrodd.
Maria Küchen: Harhjärta
Två parallella berättelser som löper samman. En forskare på KI, Kattis, vars yrkes- och kärleksliv drabbas av ett brott. En ung man med förflutet i nazismen, som nu har det bra med sin underbara flickvän Annie, men ängsligt kastar blickar över axeln.
En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.
En välskriven bok, lättare att läsa än att beskriva, som framför allt lever på sina personskildringar, den klara blick Küchen har för människorna. Här finns humor, kärlek och sorg (vid några tillfällen glider texten faktiskt alldeles för långt mot chic lit-genren) och Küchens vackra och precisa språk. Men intrigen är inte tillräckligt sammanhållen för att boken verkligen ska etsa sig fast.
Ulf Durling: Lugnet efter stormen
Ulf Durlings författarskap är en dualistisk historia. Han blandar psykologiska personporträtt av ofta ganska avsigkomna människor med pusseldeckarmanér och komik. Den här boken lutar sig mer på det senare benet, även om det finns en del av det psykologiska också.
Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.
Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.
Men främst är boken ändå en frustande ivrig och spännande jakt på sanningen om en helt ung kvinnas bortgång i slutet av femtiotalet (dvs knappt 25 år innan bokens tid, våren 1982), kombinerad med en affär mellan en man, bokens huvudsakliga berättare, och den dödas syster. Inget är vad det synes vara och Durling lägger ut överraskningarna på ett helt suveränt sätt.
Boken är väl sammanhållen, konsekvent i sitt innehåll, avslöjar en hel del om sina människor - och därmed om oss, läsarna - men ännu mer en väldigt bra spänningsroman för mörka höstkvällar framför brasan.
John Le Carré: Spionen som kom in från kylan
Alec Leamas, en brittisk underrättelseman, får ett sista uppdrag i karriären: att förgöra den framgångsrike östtyske spionchefen Mundt. Färden går mot Östtyskland och vi får en intressant inblick i - Le Carrés bild av - detta land under 60-talet.
Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.
Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!
Det är svårt att skriva mer utan att avslöja för mycket av den intrikata handlingen, men boken blir i sin andra halva riktigt spännande, med något av ett chockslut. Det är också härligt att läsa det litet sirligare språket från denna tid.
Korrekturfelen är dock på tok för många, särskilt med tanke på att min upplaga av boken var långt ifrån den första. Skäms, Bonniers!
29 augusti 2007
Lars Molin: Bomsalva
En kort arbetarroman. Boken, som var Molins debut, utspelar sig på ett norrländskt kraftverksbygge på femtiotalet. En dödsolycka sker och den blir katalysator för de latenta konflikterna mellan arbetare och chefer.
Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.
Boken blir till ett stilla vredesutbrott över exploateringen och orättvisorna. Kanske är den dock litet väl ofokuserad.
Åke Edwardson: Till allt som varit dött
Till allt som varit dött är en berättelse om narkotikahandeln och dess aktörer. En av dem sitter en morgon mördad på en bänk vid inloppet till Göteborg. Samtidigt blir privatdetektiven Jonathan Wide överfallen i sitt hem.
Wide är en sammansatt personlighet med vissa alkoholproblem. (Jajamensan!) Den andre huvudpersonen, kommissarie Sten Ard, är mer i harmoni med tillvaron och alltid redo att kommentera den med ett Ekelöf-citat.
Detta är något så ovanligt som en bra svensk hårdkokt deckare, där vissa skeenden bara låter sig anas och andra plötsligt står i blixtbelysning. En god början på ett kraftfullt författarskap.
Wide är en sammansatt personlighet med vissa alkoholproblem. (Jajamensan!) Den andre huvudpersonen, kommissarie Sten Ard, är mer i harmoni med tillvaron och alltid redo att kommentera den med ett Ekelöf-citat.
Detta är något så ovanligt som en bra svensk hårdkokt deckare, där vissa skeenden bara låter sig anas och andra plötsligt står i blixtbelysning. En god början på ett kraftfullt författarskap.
Kai Hammerich: Kompromissernas koalition
Den 19 september 1976 bryts 44 års socialdemokratiskt maktinnehav. Journalisten Kai Hammerich beslutar sig för att följa regeringsbildningen på nära håll, och resultatet blir ett synnerligen intressant dokument.
Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?
Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.
En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).
Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!
Vi får följa alla aktörerna, främst givetvis partiledarna Fälldin, Ahlmark och Bohman, och spelet för att nå fram till en regering och en politik som alla parter kan ställa sig bakom. Till slut handlar allt om Barsebäck 2 - ladda eller inte ladda?
Det stora med boken är givetvis att den är så nära, att de inblandade har avslöjat så mycket för Hammerich. Och mot slutet, när frågan om Barsebäck ställs på sin spets, är det rentav riktigt spännande.
En del är givetvis svårt att hänga med i för en sentida läsare - den nya politiken för stöd till invandrartidningar, till exempel, innebär den mer eller mindre pengar i statligt stöd? - men på det hela taget står sig boken mycket väl (även om Hammerich har ett väl ymnigt bruk av utropstecken och kursiveringar).
Och tänk att det fanns en tid när folkpartiets främsta mål i en regeringsförhandling var att hålla moderaterna kort!
Johanna Nilsson: Hon går genom tavlan, ut ur bilden
Detta är en berättelse, en mycket smärtsam berättelse, om mobbning. Huvudpersonen Hanna hamnar utanför i sin klass. Hon är tio år och Karin, som hon alltid lekt med, finner nya och tuffare vänner. Hanna blir en av klassens hackkycklingar.
Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!
Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.
Nilsson skildrar väldigt väl mobbningens olika mekanismer: upptrappningen, vuxenvärldens oseende, det tysta accepterandet för att själv undvika att bli nästa offer, det sociala trycket. Mellanstadiet kan vara ett helvete!
Ett par radanmärkningar: Berättelsen varvas med kursiva avsnitt om den halvt vuxna Hanna - ett alltför vanligt litterärt grepp. Och Hanna, som ska föreställa en verkligt allmänbildad elvaåring, visar från tid till annan prov på märkliga kunskapsluckor.
Etiketter:
fyror,
nilsson,
svenska romaner,
yngre kvinnor
K Arne Blom: Någon borde sörja
Ett korthus är ett mycket stiligt bygge, nästan graciöst i sin enkelhet. Men risken finns att man lägger på ett kort för mycket och att hela bygget faller platt på bordet.
En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.
Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.
En ung man blir ihjälkörd av en smitare. Hans identitet är okänd; spåren efter bildrullen få. Lundapolisen kör sakta igång sitt maskineri och vi får följa det. Brottet blir inte särskilt svårutrett, men ett nytt inträffar och det finns beröringspunkter.
Bokens styrka är enkelheten, eller med ett per positivt laddat ord renheten, i handling och personteckning. Svagheten är, som ovan antytts, slutet.
H.-K. Rönblom: Höstvind och djupa vatten
Ansedd som en av århundradets bästa svenska deckare, och riktigt så bra tycker jag väl inte att den är. Men visst är det en underhållande och smått spännande bok, med en välgjord gåta.
En elavläsare förolyckas under en mopedtur en kväll. En ståltråd har spänts över vägen. Ytterligare några ståltrådsattentat sker, dock utan dödlig utgång, innan den plötsliga brottsvågen i den norrländska kuststaden Sundhamn ebbar ut. En galnings dåd, tror man. Men den nyinflyttade adjunkten Paul Kennet tror snarare på uppsåtligt mord och anställer egna undersökningar för att finna sanningen.
Mycket av Rönbloms styrka finns i lågmäldheten och realismen. Människorna är vanliga och brotten tarvliga och resultatet av olyckliga omständigheter. Och så har han en humor, som är alldeles utsökt. Tillsammans skapar dessa komponenter alldeles utmärkta deckare.
En elavläsare förolyckas under en mopedtur en kväll. En ståltråd har spänts över vägen. Ytterligare några ståltrådsattentat sker, dock utan dödlig utgång, innan den plötsliga brottsvågen i den norrländska kuststaden Sundhamn ebbar ut. En galnings dåd, tror man. Men den nyinflyttade adjunkten Paul Kennet tror snarare på uppsåtligt mord och anställer egna undersökningar för att finna sanningen.
Mycket av Rönbloms styrka finns i lågmäldheten och realismen. Människorna är vanliga och brotten tarvliga och resultatet av olyckliga omständigheter. Och så har han en humor, som är alldeles utsökt. Tillsammans skapar dessa komponenter alldeles utmärkta deckare.
Ingamaj Beck: Pas de deux
En miniatyrroman från renässansens Florens. Konstnären Jacopo da Pontormo arbetar mot slutet av sitt liv med att utsmycka hertigens gravkapell. Samtidigt har ett lik upptäckts i staden och en ung kvinna gripits misstänkt för mord. Läsaren förstår att Pontormo är bekant med kvinnan, att han vet vad som hänt och att han plågas mycket av situationen.
Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.
Boken är utsökt i sina detaljer, i sitt språk och i sin gestaltning av Pontormo, som är en historisk person. Den bränner också verkligen till på några ställen, när den gestaltar klass och könsorättvisor. Samtidigt blir det väldigt mycket konst, väldigt mycket snack om färger och linjer som lämnar mig helt oberörd. Jag hade gillat boken ännu bättre om den varit rakare i sin framställning.
Etiketter:
beck,
historiska romaner,
svenska romaner,
treor
Herbert Tingsten: När Churchill grep makten
En helt lysande liten skrift om just det som titeln säger, alltså Chamberlains (framtvingade) avgång och Churchills tillträde. Tingsten har en språkbehandling av ett slag som inte finns i dag.
Tingsten har gjort en gedigen genomgång av källorna och har egna intressanta tankar. Befriande är den respektlöshet han visar mot de höga herrarna; om en ordväxling är vettlös använder Tingsten just det ordet även om Churchill är en av aktörerna.
Tingsten har gjort en gedigen genomgång av källorna och har egna intressanta tankar. Befriande är den respektlöshet han visar mot de höga herrarna; om en ordväxling är vettlös använder Tingsten just det ordet även om Churchill är en av aktörerna.
Karin Fossum: Älskade Poona
Den stillsamme ungkarlen Gunder Jomann åker till Indien och hittar en hustru, Poona. När hon någon vecka senare kommer till Norge blir Jomann i sista stund förhindrad att möta henne och på vägen till hans hus blir hon mördad på ett synnerligen brutalt sätt.
Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.
En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.
Boken har blivit undantagslöst rosad och visst är den bra. Dock tycker jag att den är litet trög i början; riktigt tät blir den inte förrän en misstänkt finns och denne och Fossums hjälte kommissarie Konrad Sejer möts i några utomordentligt gjorda förhörsscener. Detta är verkligen Fossum en mästare på, att skildra människor, få dem trovärdiga och skapa dialog mellan dem.
En annan klar kvalitet är att Fossum inser och använder sig av det faktum att sanningen aldrig helt låter sig uppdagas. En viss osäkerhet blir kvar även när någon erkänt ett brott.
Robert van Gulik: De kinesiska klockmorden
van Gulik, en holländsk diplomat och sinolog, skrev under 50- och 60-talen en rad historiska kinesiska detektivromaner med domare Di [Dee i äldre översättningar, inklusive denna bok] i huvudrollen. Fallen han löste var allt som oftast omarbetade historier från äldre kinesisk populärlitteratur och van Gulik ansträngde sig, särskilt i de tidigare böckerna, för att följa de klassiskt kinesiska berättargreppen.
Denna bok är kanske inte en av hans bästa, men ändock en trevlig läsning. Man kan göra en del anmärkningar, bland annat mot våldet som ofta är synnerligen motbjudande, men också framhäva kvaliteter, som den fiffiga metod som domaren använder för att komma åt de odygdaktiga buddhistmunkarna. Domaren förtjänar absolut att upptäckas även av en modern publik.
Denna bok är kanske inte en av hans bästa, men ändock en trevlig läsning. Man kan göra en del anmärkningar, bland annat mot våldet som ofta är synnerligen motbjudande, men också framhäva kvaliteter, som den fiffiga metod som domaren använder för att komma åt de odygdaktiga buddhistmunkarna. Domaren förtjänar absolut att upptäckas även av en modern publik.
Etiketter:
historiska romaner,
treor,
utländska deckare,
van Gulik
Jean Bolinder: Bröd över mycket tvivelaktigt vatten
En bok med välkända Bolinder-teman, hanterade på ett mycket bra sätt av en mogen författare. Huvudpersonen, koreografen Johan S, ser svårt sjuk tillbaka på sitt liv, och främst på uppväxten som son till brukspatronen i den lilla västmanländska orten. Mordet på fadern är ett sår som följt honom genom livet, och han hoppas kunna utröna sanningen om det innan han går bort.
Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.
Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.
Bokens kvalitet är inte minst tids- och miljöskildringen: fyrtiotalets strikt hierarkiska samhälle och överklassens rädsla och förakt.
Kapitlen är korta, men har en hög densitet. Bolinder är en författare som alltid ger en något att fundera över, och därtill har han humor. Att gåtans svar ganska lätt låter sig gissas gör mindre.
Kerstin Göransson-Ljungman: Tjugosju sekundmeter, snö
Oj, vad bra den blev, Göranssons-Ljungmans debutdeckare. Hon har, som en av få, lyckats att i pusseldeckarens form skildra ett mänskligt drama som känns verkligt.
En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.
Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.
Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.
En grupp människor träffas på ett skidhotell i fjällen och bestämmer sig för att göra en långtur tillsammans. Den andra dagen kommer ett hiskeligt oväder och tvingar dem att tilbringa flera dagar i en fjällstuga. Så hittas en av dem mördad. Trots att ingen av deltagarna är någon detektiv beslutar de sig för att tillsammans finna ut sanningen.
Det Göransson-Ljungman gör så bra är att hon inte någonstans överkonstruerar sitt pussel. Ledtrådarna är få och rimliga. Den som till slut löser mordets gåta gör det genom ett tankearbete som känns rimligt - inga märkliga snilleblixtar - och som läsaren får ta del av. Och mördaren och hans/hennes motiv går också att förstå.
Skönhetsfläckar finns. Människorna är inte alltid helt rimliga och framför allt beter de sig tidvis alldeles för hysteriskt. Och kvinnosynen framstår för en läsare av idag som väldigt nattstånden. Men likt förbaskat är det här en riktigt spännande och bra kriminalroman.
Etiketter:
fyror,
göransson-ljungman,
svenska deckare
Arne Dahl: En midsommarnattsdröm
Arne Dahls första fyra böcker tyckte jag mycket om. Den femte blev jag förbannad på. Men denna, den sjätte, lämnar mig likgiltig. Med denna bok har Arne Dahl reducerat sig själv till att blott och bart vara underhållningsförfattare, om än en synnerligen skicklig sådan, och det var väl ändå inte meningen?
Några mord sker och löses så småningom nästan. Men lösningen är så fjärran från rimligheten att det inte finns någon anledning att ta boken på allvar. Och då spelar det föga roll att Dahl skriver lätt och bra, att han många gånger har fin förmåga att ge sina personer liv och att han kan vara rolig som få.
Några mord sker och löses så småningom nästan. Men lösningen är så fjärran från rimligheten att det inte finns någon anledning att ta boken på allvar. Och då spelar det föga roll att Dahl skriver lätt och bra, att han många gånger har fin förmåga att ge sina personer liv och att han kan vara rolig som få.
Max Lundgren: Alla barns ansikten
En ojämn novellsamling från Lundgrens penna. Flera av novellerna innehåller en del av de egenskaper som var Lundgrens främsta: människokärleken, det lätt burleska, frihetskänslan. Men fullt blommar Lundgrens talang inte ut i det korta formatet.
Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.
En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.
Bäst gillar jag nog Sjöbomanifestet, en novell om två diktare och bröder (fem av de åtta novellerna handlar om poeter) som bestämmer sig för att utöka poesins ramar till att innefatta något slags allkonstverk. Det blir en fin novell i typiskt Lundgrensk stil.
En kul kuriositet är att den sista novellen utspelar sig - fast det sägs inte rent ut - i Åsljunga, och att en man som kallas Blåbärskungen nämns.
Ulf Roosvald: Brytningstid i Bajen
Roosvald är redaktör och har skrivit hälften av texterna i den här boken, som handlar om Hammarby IF Fotboll, en klubb som kanske är på väg från folkhemsförening till amerikanskinspirerat underhållningsföretag.
Två längre texter, en om Hammarbys samarbete med amerikanska Anschutzgruppen och en om det legendariska silverlaget 1982 och dess vidare utveckling (den senare signerad Mats Holm), är riktigt bra och givande. Boken avslutas sedan med fyra personporträtt, som var och ett innehåller en hel del av intresse, men som samtidigt bara lösligt hänger ihop med bokens bärande tema.
Fotbollen sätts i ett större perspektiv men tas samtidigt på allvar i sin egen rätt. Tidskriften Offside, som ligger bakom den här boken, är så viktig för sportjournalistiken i detta land. Detta är en lyckad bok.
Två längre texter, en om Hammarbys samarbete med amerikanska Anschutzgruppen och en om det legendariska silverlaget 1982 och dess vidare utveckling (den senare signerad Mats Holm), är riktigt bra och givande. Boken avslutas sedan med fyra personporträtt, som var och ett innehåller en hel del av intresse, men som samtidigt bara lösligt hänger ihop med bokens bärande tema.
Fotbollen sätts i ett större perspektiv men tas samtidigt på allvar i sin egen rätt. Tidskriften Offside, som ligger bakom den här boken, är så viktig för sportjournalistiken i detta land. Detta är en lyckad bok.
Scott Smith: En enkel plan
En bok som läst från början tycks handla om hur några människor snabbt och oärligt blir mycket rika, och om hur de försöker hantera situationen. Självklart dyker olika komplikationer upp längs vägen som de får försöka ta itu med på bästa sätt. Det är spännande läsning, buren av förhoppningen att allt ändå ska gå vägen för den vanligt hygglige huvudpersonen.
Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.
Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.
Men detta är definitivt ingen Tomas Arvidsson-bok. Smith har i själva verket, upptäcker man så småningom, en helt annan avsikt med boken: Han vill berätta om hur en vanlig människa går ner sig så djupt i onda handlingar som det någonsin är möjligt. På det sättet är jagberättaren Hank som vilken uniformsbärande torterare och mördare som helst, i sina rationaliseranden och i sin ovilja att ta ansvar för sina handlingar, ens inför sig själv.
Konstruktionen skaver litet ibland, och slutet är verkligen föga tillfredsställande. Men det är å andra sidan säkert avsikten. En enkel plan är en mycket välskriven och - på gott och ont kanske, för en svensk läsare - en mycket amerikansk thriller.
Dag Solstad: Bröd och vapen
Sista delen i Solstads trilogi om Norge under andra världskriget. Många gripande ögonblicksbilder, sammansatta människor och en intressant epilog - om trettio års socialdemokratisk (!?) ensamhet efter kriget.
Till en del handlar boken om möjligheten till motstånd. Lite grand också om förhållningssätt till dem som exempelvis förälskar sig i en ockupationssoldat. Också om olika politiska rörelsers legitimitet och stöd hos folket. Det är en intressant bok, men den bränner, som jag ser det, inte till på samma sätt som de två föregående, och några trådar lämnas onödigt oavslutade - eller avslutas på tok för abrupt.
Till en del handlar boken om möjligheten till motstånd. Lite grand också om förhållningssätt till dem som exempelvis förälskar sig i en ockupationssoldat. Också om olika politiska rörelsers legitimitet och stöd hos folket. Det är en intressant bok, men den bränner, som jag ser det, inte till på samma sätt som de två föregående, och några trådar lämnas onödigt oavslutade - eller avslutas på tok för abrupt.
Etiketter:
historiska romaner,
solstad,
treor,
utländska romaner
Julia Wallis Martin: Porträtt i sten
Ett skelett hittas i en dal som dränkts. (Dock är det inte en ovanligt torr sommar som möjliggör det utan en nyfiken dykare.) Det står klart att det rör sig om den sköna Helena, som anmäldes försvunnen i mitten på sjuttiotalet. Då var hennes pojkvän starkt misstänkt, men han kom undan när ingen kropp hittades. Nu blir han nervös, liksom de två andra ungdomar som deltog i mörkläggningen en gång i tiden.
Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.
Det är en ganska egensinnig blandning av pusseldeckare, polisroman och thriller som Wallis Martin levererar, men det fungerar väl. Sakta men säkert rullas en fruktansvärd historia upp, och det är helt enkelt en bra och mycket engelsk deckare.
Etiketter:
fyror,
utländska deckare,
wallis martin
17 juli 2007
Åke Smedberg: Strålande stjärna
En bok svår att beskriva, en bok om vrede, utanförskap och sorg. Den handlar om Esko, som drabbats av en hjärnblödning och tänker tillbaka på sitt liv, om en ung, trasig och hemlös kvinna, och om Eskos son. Det är som vanligt hos Smedberg en berättelse om vanliga jobbare i ett ganska grått land.
Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.
Den här gången tycker jag inte riktigt att han lyckas. Han växlar perspektiv mellan flera olika personer utan att få till en tillräcklig berättelse om någon. Visst är den unga kvinnans utanförskap intressant att läsa om, men hon försvinner till slut liksom de andra karaktärerna bort utan att man känner att berättelsen fått ett tillfredsställande slut.
Kjell Eriksson: Frihetsgrisen
En gammal koskötare, nu nästan ensam kvar på den stora gård där han arbetade tillsammans med många andra, ställs inför ett dråpslag: djurhållningen ska upphöra och markerna förvandlas till golfbana. Den gamle mannens vardag och funderingar belyses stillsamt och Kjell Erikssons hjärta klappar alltid för lantarbetarna.
Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.
Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.
Det är en ganska intressant roman Eriksson fått till, med frågor om utveckling och avveckling, ungt och gammalt, arbete och fritid. Den är dessutom fint komponerad och koncentrerad; allt hinner hända på fyra dagar. I kursiva återblickar ges en bild av en annan tid.
Men det är ingen direkt upplyftande bok och slutavsnittet är föga realistiskt.
Håkan Nesser: Borkmanns punkt
Den här boken står inte lika starkt fram för mig nu som när jag läste den första gången, för nio år sedan, trots att här finns en del mycket roande små formuleringar, avsedda just för en omläsare med facit i hand. Men jag tycker att det inte är förrän i slutet av boken som den får tillräckligt med nerv och tyngd för att bli riktigt bra. Samtidigt är väl denna blasering omläsarens förbannelse.
Historien: två, småningom tre, män huggs ihjäl med yxa i en mindre stad vid kusten. Van Veeteren kallas dit för att bistå den lokala polisen, men utredningen går i mångt och mycket på tomgång, när man inte lyckas förstå sambandet mellan männen.
Skildringen av de olika poliserna är välgjord och roande. Sluttampen är som sagt mycket stark. Kanske är boken litet pratig ibland.
Historien: två, småningom tre, män huggs ihjäl med yxa i en mindre stad vid kusten. Van Veeteren kallas dit för att bistå den lokala polisen, men utredningen går i mångt och mycket på tomgång, när man inte lyckas förstå sambandet mellan männen.
Skildringen av de olika poliserna är välgjord och roande. Sluttampen är som sagt mycket stark. Kanske är boken litet pratig ibland.
Karin Boye: Kallocain
En fascinerande dystopi. Huvudpersonen, Leo Kall, skriver tjugo år efteråt ett manuskript om det sanningsserum, Kallocain, han uppfinner och vad det leder till att han upptäcker hos andra och hos sig själv.
Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.
Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.
Boye berättar eggande om mardrömssamhället, där Staten gjorts till religion, medborgarnas liv styrs in i minsta detalj, rädslan och misstänksamheten råder och där man bor och arbetar under jord - takterrasserna ligger på marknivå - för att kunna skydda sig undan eventuella fiendeangrepp. Ingen heltäckande bild av staten ges, ty den har inte Kall, men det som berättas är avslöjande nog. Boye är noga med detaljerna - trappnedgångar, flygplan utan fönster, obligatorisk polistjänstgöring - och skapar verkligen en klaustrofobisk stämning. Och Staten påminner i olika delar om såväl USA som Nordkorea - men kanske allra mest om det Nazityskland som var en sådan fruktansvärd realitet när boken utkom 1940.
Lika förtjust är jag inte i de litet mer lyriskt hållna partier då människans eviga frihets- och gemenskapslängtan ska gestaltas. Det blir litet väl jolmigt och abstrakt ibland. Leo Kalls inre resa är också i viss mån en gåta. Men som helhet är detta ändå en mycket bra roman, aktuell i sanning även för vår tid.
Jan Guillou: Tjuvarnas marknad
Underhållande men synnerligen lättviktig. En kriminalgåta som är så lättavslöjad att Guillou låter poliserna gå på semester en månad för att kunna sträcka ut boken litet till. En scen bedrövligt tantsnusk. En ofin hantering av Pierre från Guillous främsta bok Ondskan.
Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.
Men också ett fint driv, god satir över de nyrika och en del spetsiga iakttagelser i marginalen. Guillou är aldrig tråkig.
Christian Holmén och Dick Sundevall: Tre bröder
Vad kan vara en mer hedervärd journalistisk uppgift än att granska en felaktig dom och fria en oskyldig? Att fria två oskyldiga, kanske? Det är i vart fall det Holmén och Sundevall gör, när de tar itu med ett mord vid en tunnelbanestation.
Det blir en gedigen genomgång av fallet, där det står allt klarare att domstolarna varit mycket selektiva i sin bevisvärdering och dömt som på slentrian. Och samtidigt en annan berättelse: om segregation och strukturell rasism. Och om rättssamhällets genuina ovilja - vilken vi sett i så många fall de senaste åren - att ägna sig åt självkritik och erkänna sina fel.
"Tre bröder" är en synnerligen angelägen bok. Läs den!
Det blir en gedigen genomgång av fallet, där det står allt klarare att domstolarna varit mycket selektiva i sin bevisvärdering och dömt som på slentrian. Och samtidigt en annan berättelse: om segregation och strukturell rasism. Och om rättssamhällets genuina ovilja - vilken vi sett i så många fall de senaste åren - att ägna sig åt självkritik och erkänna sina fel.
"Tre bröder" är en synnerligen angelägen bok. Läs den!
Julian Symons: Brottets bana
En annorlunda deckare, och en annorlunda Symons tror jag, är denna skildring av ett brott. Lejonparten av omständigheterna står klara redan från början: ett ungdomsgäng har dödat en man. Gängets ledare, den sällsynt odräglige Garney, har medverkat aktivt, det är uppenbart. Ytterligare en pojke, Gardner, finns det klara indicier emot, medan de andra i gänget får bli kronvittnen.
Boken handlar om hela det maskineri som sätts igång av ett sådant här brott, i rättsväsendet och inte minst i pressen, där bokens egentlige huvudperson, journalisten Hugh Bennet, en helt sympatisk ung man, arbetar.
Jag tyckte att boken började litet trögt, men så småningom kom jag att fascineras. En av styrkorna med den är det nakna porträttet av de unga gängmedlemmarna, så totalt utan förmåga att på ett normalt sätt interagera med samhället. Även den mycket elaka skildringen av pressen glädjer, liksom det starka slutet.
Boken handlar om hela det maskineri som sätts igång av ett sådant här brott, i rättsväsendet och inte minst i pressen, där bokens egentlige huvudperson, journalisten Hugh Bennet, en helt sympatisk ung man, arbetar.
Jag tyckte att boken började litet trögt, men så småningom kom jag att fascineras. En av styrkorna med den är det nakna porträttet av de unga gängmedlemmarna, så totalt utan förmåga att på ett normalt sätt interagera med samhället. Även den mycket elaka skildringen av pressen glädjer, liksom det starka slutet.
Boel Gerell: Tysta leken
I det lilla Samhället (med det förbluffande höga huset) är Julia Svensson lokalredaktör för Tidningen. Hennes liv är fullt av ensamhet och tristess och hon känner sig obekväm i sin yrkesroll. På kvällarna ringer hon till S. som säger att han älskar henne.
Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.
Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.
Ur en mängd korta kapitel, iakttagelser och händelser växer ett liv och en världsbild fram. Det är intressant att följa. Samtidigt kan berättelsen ibland kännas litet platt, och några av de intrigtrådar man hoppas ska utvecklas blir det inget av med. Ett plus dock för slutet, där Julias egen barndom dubbelexponeras mot händelser i Samhället.
Gerell är en skildrare av grått vardagsliv, där det finns svarta hål under ytan. Det är en genre som har både goda och mindre goda sidor.
Ulf Durling: Annars dör man
Det är en väldigt bra luring Durling bjuder oss på (och som jag inte ska avslöja närmare), men gör den boken bättre? Författaren är expert på pusseldeckarens manér, och är dessutom väldigt förtjust i att skriva fars. Men därbakom finns en ganska angelägen historia om Sven Jakobson, en psykopatisk mördare och läkemedelsförsäljare.
Det börjar med mördarens död flera år senare, när han just sluppit ut ur fängelset. Durlings välkända figurer Gunnar Bergman och Efraim Nylander får reda upp det hela i sedvanlig slapstickstil. Därefter följer så den verkliga berättelsen, om hur Jakobson försöker söka reda på den kvinna han anser sig måsta ta livet av. Hans manipulerande läggning, självsäkerhet, rädsla och brist på intresse för andra människor belyses på ett övertygande sätt. Allra tydligast blir det i ett avsnitt om hur han sköter umgänget med sina barn.
Det är en bok som växer allt eftersom och som är väl värd ett försök.
Det börjar med mördarens död flera år senare, när han just sluppit ut ur fängelset. Durlings välkända figurer Gunnar Bergman och Efraim Nylander får reda upp det hela i sedvanlig slapstickstil. Därefter följer så den verkliga berättelsen, om hur Jakobson försöker söka reda på den kvinna han anser sig måsta ta livet av. Hans manipulerande läggning, självsäkerhet, rädsla och brist på intresse för andra människor belyses på ett övertygande sätt. Allra tydligast blir det i ett avsnitt om hur han sköter umgänget med sina barn.
Det är en bok som växer allt eftersom och som är väl värd ett försök.
Sven Westerberg: Abonnemanget har upphört. Hänvisning saknas
Vem utom Westerberg skulle kunna skriva en sådan här bok? Och med en sådan titel?
Rättspsykiatern Hanna Skogholm tar sig an ett fall med en man som misstänks ha mördat sin svärfar. Mannen, Bo Eriksson, har länge varit deprimerad och paranoid, och allt talar för att det är han som begått brottet. Men Skogholm tvivlar ändå och går långt utanför vad en rättspsykiater vanligen gör för att finna sanningen. Och vilken sanning sedan!
Tyvärr är boken litet väl pratig. Många kapitel går ut på att Skogholm sitter i sin trädgård, läser T S Eliot och filosoferar. Det blir för mycket upprepning. Storyn, som har kopplingar både till spionvärlden, antikhandeln och det antika Grekland, är riktigt bra, men borde alltså ha berättats litet rappare.
Å andra sidan tar Westerberg ett steg framåt som personskildrare. Både Hanna och hennes man Jan utvecklas i delvis oväntade riktiningar, vilket är riktigt intressant att läsa om, liksom skildringen i förbifarten av universitetet och dess människor.
Rättspsykiatern Hanna Skogholm tar sig an ett fall med en man som misstänks ha mördat sin svärfar. Mannen, Bo Eriksson, har länge varit deprimerad och paranoid, och allt talar för att det är han som begått brottet. Men Skogholm tvivlar ändå och går långt utanför vad en rättspsykiater vanligen gör för att finna sanningen. Och vilken sanning sedan!
Tyvärr är boken litet väl pratig. Många kapitel går ut på att Skogholm sitter i sin trädgård, läser T S Eliot och filosoferar. Det blir för mycket upprepning. Storyn, som har kopplingar både till spionvärlden, antikhandeln och det antika Grekland, är riktigt bra, men borde alltså ha berättats litet rappare.
Å andra sidan tar Westerberg ett steg framåt som personskildrare. Både Hanna och hennes man Jan utvecklas i delvis oväntade riktiningar, vilket är riktigt intressant att läsa om, liksom skildringen i förbifarten av universitetet och dess människor.
Inger Frimansson: Där inne vilar ögat
En samling med 21 novller, de flesta helt korta. Några av dem typiskt frimanssonska, andra mer surrealistiska. Mycket barndom, mycket sexualitet.
Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.
Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.
Jag fäster mig vid några: Bördan, en mycket välgjord skildring av en medelålders mans syn på livet. Elefanter kan bli galna och löpa amok, en kuslig studie av en mans kontroll över sin kvinna. Maggies barn, om en svår familjesituation i Efterkrigsfinland sedd genom ett barns ögon. Det finns ytterligare några klart bra stycken, men också en del svaga, närmast obegripliga.
Ett plus dock för den teknik som finns i flera av novellerna: början en ögonblicksbild, och så bakåt i tiden; hur hamnade huvudpersonen egentligen där den nu uppenbarligen är? Och så knyts säcken ihop på slutet. Det är en effektiv teknik, och Frimansson behärskar den verkligen.
Jerker Virdborg: Svart krabba
Det är krig. Karl Edh får i uppdrag att tillsammans med tre andra män forsla viktigt materiel på skridskor genom fiendeterritorium. De yttre omständigheterna är diffusa (vi vet till exempel inte orsaken till kriget), men det är uppenbart att situationen är svår, stämningen närmast desperat.
Det här är en mycket, mycket bra roman. Isfärden är väldigt spännande, men det som står fram tydligast för mig är ändå avsnittet dessförinnan, med förberedelser och uppbyggande av relationer mellan soldaterna. Det är en text fylld med stor laddning. Mycket sägs mellan raderna, inte minst i de utmärkta dialogerna.
Det centrala temat är den militära disciplinen och dess påverkan på människorna. Edh accepterar den på det hela taget men gör ändå små, små uppror. En sak till: Virdborg har som få författare en känsla för kroppen, alla dess leder och funktioner. Detta utnyttjas till fullo här.
Det här är en mycket, mycket bra roman. Isfärden är väldigt spännande, men det som står fram tydligast för mig är ändå avsnittet dessförinnan, med förberedelser och uppbyggande av relationer mellan soldaterna. Det är en text fylld med stor laddning. Mycket sägs mellan raderna, inte minst i de utmärkta dialogerna.
Det centrala temat är den militära disciplinen och dess påverkan på människorna. Edh accepterar den på det hela taget men gör ändå små, små uppror. En sak till: Virdborg har som få författare en känsla för kroppen, alla dess leder och funktioner. Detta utnyttjas till fullo här.
Jesper Bengtsson: De måttfulla upproret
Bengtsson, till vardags ledarskribent på Aftonbladet, skildrar i denna bok förnyelsearbetet i socialdemokratin under 80- och 90-talen, personifierat kanske inte minst av Anna Lindh, Mona Sahlin och Margot Wallström, vilka belönas med en plats i bokens undertitel. Boken kretsar kring frågor som feminism, demokrati, internationalism och miljö, och menar att det är på dessa områden som socialdemokratin idag kan och bör förändra samhället i grunden, medan däremot kampen för ekonomisk demokrati idag är betydligt svårare att föra, och får anstå till morgondagen.
Boken är på flera sätt intressant. Jag tycker att kapitlen om åttiotalet känns något mer helgjutna; så har läsaren och Bengtsson också en annan tidsmässig distans där och kan lättare se vad som är det väsentliga.
Många exempel ges från den konkreta debatten i partiet, samtidigt som Bengtsson försöker spåra vänsterns 'stora berättelse' idag. Därvidlag kommer han dock fram till slutsatsen att någon sådan inte finns; att i dagens nätverkssamhälle finns en annan pluralism i den politiska viljan, på gott och ont.
Rent politiskt är jag i mångt och mycket beredd att hålla med Bengtsson. Den självförvaltningstanke som SSU bars av på åttiotalet, och som i boken får en renässans, är ett viktigt perspektiv. Miljöfrågorna måste prioriteras hårdare. Dock tycker jag att det är trist att Bengtsson i kapitlet om EU-debatten, där han varnar för skyttegravarna inom socialdemokratin i denna fråga, själv gräver ned sig i dem genom några slippriga och osakliga formuleringar.
Boken är på flera sätt intressant. Jag tycker att kapitlen om åttiotalet känns något mer helgjutna; så har läsaren och Bengtsson också en annan tidsmässig distans där och kan lättare se vad som är det väsentliga.
Många exempel ges från den konkreta debatten i partiet, samtidigt som Bengtsson försöker spåra vänsterns 'stora berättelse' idag. Därvidlag kommer han dock fram till slutsatsen att någon sådan inte finns; att i dagens nätverkssamhälle finns en annan pluralism i den politiska viljan, på gott och ont.
Rent politiskt är jag i mångt och mycket beredd att hålla med Bengtsson. Den självförvaltningstanke som SSU bars av på åttiotalet, och som i boken får en renässans, är ett viktigt perspektiv. Miljöfrågorna måste prioriteras hårdare. Dock tycker jag att det är trist att Bengtsson i kapitlet om EU-debatten, där han varnar för skyttegravarna inom socialdemokratin i denna fråga, själv gräver ned sig i dem genom några slippriga och osakliga formuleringar.
Arne Dahl: De största vatten
Ack, vilken besvikelse! Här finns många enskildheter som är bra, självfallet, men helheten är så svag, så svag.
Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.
"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.
Boken börjar med en dödsskjutning under ett till synes rutinartat polisingripande och fortsätter med en inbrottstjuv som gör en makaber upptäckt som får vissa konsekvenser. En spännande början, helt enkelt. Men vad blir det av det? Faktum är att intrigen fanns med på idéstadiet redan i Ont blod, men då som ett skämt, en tankens förlöpning. Här tar Dahl den helt plötsligt på allvar och resultatet blir synnerligen fånigt. Lägg därtill en mördare vars motiv är något av det märkligaste någonsin i svensk deckarlitteratur, och det faktum att Dahl är en rolig jävel med full koll på stil och ton blir en bisak. Tyvärr.
"De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd." På dessa få rader lyckas Höga visan förmedla mer av vikt än Dahl gör i hela sin bok.
Maria Küchen: De behövande
Detta är en roman som i grunden ställer frågan: Har vi rätt att sätta barn till världen? Och svaret kan måhända anses dystert.
Det börjar som en ganska finstämd berättelse om Stella, en helt ung och mycket självständig kvinna, som flyttar ut till en skärgårdsö tillsammans med sin nyfödde. Men så småningom kommer yttervärldens ondska ifatt henne, och boken blir till något av en thriller.
Maria Küchen är en skicklig författare med ett härligt språk (även om det blir litet väl poetiskt obegripligt ibland), och hon rör sig mycket lätt mellan en rad olika personer i denna bok. Titelns behövande är de fosterbarn som Stellas hyresvärd i skärgården haft hos sig under livet, och som också får plats i berättelsen. Boken är intressant om än kanske inte helgjuten.
Det börjar som en ganska finstämd berättelse om Stella, en helt ung och mycket självständig kvinna, som flyttar ut till en skärgårdsö tillsammans med sin nyfödde. Men så småningom kommer yttervärldens ondska ifatt henne, och boken blir till något av en thriller.
Maria Küchen är en skicklig författare med ett härligt språk (även om det blir litet väl poetiskt obegripligt ibland), och hon rör sig mycket lätt mellan en rad olika personer i denna bok. Titelns behövande är de fosterbarn som Stellas hyresvärd i skärgården haft hos sig under livet, och som också får plats i berättelsen. Boken är intressant om än kanske inte helgjuten.
Willy Josefsson: Dödarens märke
Josefsson är en författare med sinne för humor, och det är alltid trevligt att läsa om hans antihjälte Martin Olsson och den Ängelholmstrakt de båda kan utan och innan. Dödarens märke är en deckare som vill diskutera den nya IT-ekonomin (boken kom ut år 2000, när slottet var som luftigast), och kanske säga något om kyrkans värld på köpet. Och varför inte smyga in flyktingpolitiken och barnsoldater i Afrika också? Det blir alltså lite om mycket, och inget som fullföljs tillräckligt.
Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.
Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.
Mordgåtan presenteras effektfullt: en känd affärsman ramlar ur en annan mans kista på en begravning. Men sedan blir det inte så mycket av den förrän mot slutet, tyvärr. Affärsmännen är dessutom alltför vagt tecknade och en del händelser väl osannolika.
Boken är en typisk Willy Josefsson, helt enkelt.
Marina Picasso: Min farfar Picasso
En betydligt bättre bok än jag befarade. Marina Picasso berättar om sin uppväxt i en minst sagt dysfunktionell familj, dominerad av den känslokalle farfadern. Det är en numera ganska vanlig genre, men Picasso och hennes spökskrivare (?) Louis Valentin gör det riktigt skapligt, utan att förfalla vare sig till självömkan eller överdriven käckhet.
H.-K. Rönblom: Död bland de döda
Historikern Paul Kennet anländer till ett pensionat en vårdag. Här ska han få arbeta ostört med sin forskning. Men Kennet, en vänlig man men inte utan sinne för sarkasm, får snart klart för sig att rummet han bor i blivit ledigt på grund av ett hastigt dödsfall, vars närmare omständigheter är ganska oklara. Uppmuntrad av husets dotter beslutar sig Kennet för att försöka finna sanningen - är det månne ett mord som begåtts?
Medan mordgåtan puttrar på hinner Rönblom underhålla åtskilligt. Hans väl kända ironiska stil är härlig att läsa. Livet på landet anno 1953 får sig en del törnar, men samtidigt framstår mycket som idylliskt för mig så här 52 år senare.
Medan mordgåtan puttrar på hinner Rönblom underhålla åtskilligt. Hans väl kända ironiska stil är härlig att läsa. Livet på landet anno 1953 får sig en del törnar, men samtidigt framstår mycket som idylliskt för mig så här 52 år senare.
01 juni 2007
Larry Watson: Montana 1948
1948 är David Hayden tolv år gammal och hans far är sheriff i en småstad i Montana. Hans älskade barnflicka blir sjuk i lunginflammation och det leder till att brott kommer i dagen, brott som blir mycket obehagliga att handskas med för Davids far och som kommer att påverka hela familjen. De vitas rasistiska syn på indianerna spelar en central roll i berättelsen.
Fyrto år senare är alla huvudpersonerna döda, förutom David som berättar historien med den vuxne mannens insikt och distans. Resultatet blir en mycket sympatisk och intressant berättelse om plikt, hederlighet och maktmissbruk, men också om familjeband och frigörelse från föräldrarna. Jag är också förtjust i berättarstilen, med inskott och kommentarer med en stillsam humor och beska, ungefär så som man tänker sig Montanas karga land.
Tyvärr är det här den enda av Watsons böcker som är översatt till svenska. Något förlag borde göra en insats!
Fyrto år senare är alla huvudpersonerna döda, förutom David som berättar historien med den vuxne mannens insikt och distans. Resultatet blir en mycket sympatisk och intressant berättelse om plikt, hederlighet och maktmissbruk, men också om familjeband och frigörelse från föräldrarna. Jag är också förtjust i berättarstilen, med inskott och kommentarer med en stillsam humor och beska, ungefär så som man tänker sig Montanas karga land.
Tyvärr är det här den enda av Watsons böcker som är översatt till svenska. Något förlag borde göra en insats!
Håkan Nesser: Fallet G
Van Veeterens gamla skolkamrat Jaan G Hennan, som redan i koltåldern visade prov på sadism och översitteri, har uppenbart låtit mörda sin fru. Problemet är paradoxalt nog att fallet är alltför enkelt: Van Veeteren vet att G gjort det och G vet att Van Veeteren vet, men inga bevis finns. G får gå. Så, femton år senare, kommer nya omständigheter i dagen och de båda männens kamp kan börja igen.
Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.
Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!
Boken är spännande, helt klart. Hur bar sig G åt egentligen, och framför allt: Hur ska Van Veeteren et al kunna avslöja honom? Problemet är att boken inte bjuder på så mycket mer än denna spänning. Den känns nästan lika tom som bassängen som fru Hennan slog ihjäl sig i.
Det är således en tämligen misslyckad avslutning på Maardamdekalogen, trots en snygg, litet twistad upplösning. Men flera av de andra böckerna är ju jäkligt bra, och främst av dem, i mitt tycke, Carambole. Läs den, läs Nesser!
Sverre Sjölander: Naturens budbärare
En mycket underhållande och tankeväckande liten bok om etologi (läran om djurens beteende) är detta. Men också, och egentligen mest, en bok om djuret människan. Det handlar om medfött och inlärt, om biologiskt och socialt, om språk och minne.
En del vitt spridda vanföreställningar går Sjölander till attack mot, men framför allt är han ödmjuk och välargumenterad. Samt försedd med en stor dos humor, inte minst i notapparaten.
En del vitt spridda vanföreställningar går Sjölander till attack mot, men framför allt är han ödmjuk och välargumenterad. Samt försedd med en stor dos humor, inte minst i notapparaten.
Gertrud Hellbrand: Vinthunden
En ung kvinna med stor inbyggd destruktivitet berättar om sitt liv. Hon är masochist, inte som en sexuell läggning utan som en sexuell störning. Vilka förhållanden hon än går in i slutar det med sår och själslig armod - och de som hon ligger med tycks oförmögna att låta bli att utnyttja henne. Trygg är hon bara i sexchattar, aldrig i det verkliga livet.
Debutanten Hellbrand väver med korta kapitel en bild av en trasig människa. Fyra skeden i hennes liv, alla lika fiaskoartade, får läsaren ta del av. Dessutom finns insprängda barndomsavsnitt, som dock inte tillför särskilt mycket.
Det som vid en första anblick kan framstå som en kvinna med full kontroll över sig själv dissekeras tills inte mycket återstår. Det är intressant - och smärtsam - läsning. Hur många människor tillbringar på detta vis sina liv i dödskuggans dal?
Debutanten Hellbrand väver med korta kapitel en bild av en trasig människa. Fyra skeden i hennes liv, alla lika fiaskoartade, får läsaren ta del av. Dessutom finns insprängda barndomsavsnitt, som dock inte tillför särskilt mycket.
Det som vid en första anblick kan framstå som en kvinna med full kontroll över sig själv dissekeras tills inte mycket återstår. Det är intressant - och smärtsam - läsning. Hur många människor tillbringar på detta vis sina liv i dödskuggans dal?
Jan Ekström: Daggormen
Året är 1964. Martin Beck reser till Motala för att utreda ett kvinnomord och revolutionera den svenska deckaren. Om detta är Bertil Durell lyckligt ovetande. Iförd gräll slips tar han itu med en traditionell pusselintrig på en reklambyrå - och det blir för all del både spännande och underhållande.
Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.
När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.
Men bäst är ändå början, innan mordet skett. Då ges plats för en människoskildring som känns sann. Ekström berättar om en överklass som tar sin position helt för given - något som givetvis blir extra intressant då man som läsare i vår tid vet att samhällsklimatet bara några år senare skulle vara ett helt annat.
När väl polisutredningen drar igång ges dock föga plats för annat än ett staplande av vittnesmål och ledtrådar. Personerna blir bara staffagefigurer. Genreklichéerna sitter som gjutna. Mordmotivet är helt orealistiskt, men för all del också ointressant - den enda för boken viktiga frågan är ju whodunnit.
Arne Dahl: Europa Blues
Att våga satsa, att ha 2,30 som ingångshöjd i stället för 2,15. Att vilja åstadkomma något stort. Det är egenskaper som Arne Dahl har, och det är verkligen lovvärt. En dag kommer han att skriva en av de allra största svenska kriminalromanerna.
Men inte heller i Europa Blues når han riktigt dit. Boken börjar med att en hallick jagas till sin makabra död bland Skansens järvar en majkväll. A-gruppen tar hand om fallet och kopplar snart och tämligen våghalsigt ihop det med andra "inte riktigt vanliga" händelser som ägt rum i Storstockholm vid ungefär samma tidpunkt.
Bakom allt ligger erinnyerna, de antika grekiska hämndgudinnorna. Samtidigt som storyn rullar på rakt in i nazismens fasor vill Dahl visa på att nu, i vårt till synes civiliserade västland, finns till skillnad från på Aiskylos tid inte de förutsättningar som gör att erinnyerna kan omvandlas till fredliga eumnider.
Och visst gör han det. Problemet är bara, som vanligt hos Dahl, att få sambanden mellan personer och skeenden att se naturliga, ja l ä t t a, ut. Det blir lite väl ansträngt. Säcken knyts inte helt ihop den här gången heller. Men den boken kommer - allt annat vore en stor besvikelse.
Men inte heller i Europa Blues når han riktigt dit. Boken börjar med att en hallick jagas till sin makabra död bland Skansens järvar en majkväll. A-gruppen tar hand om fallet och kopplar snart och tämligen våghalsigt ihop det med andra "inte riktigt vanliga" händelser som ägt rum i Storstockholm vid ungefär samma tidpunkt.
Bakom allt ligger erinnyerna, de antika grekiska hämndgudinnorna. Samtidigt som storyn rullar på rakt in i nazismens fasor vill Dahl visa på att nu, i vårt till synes civiliserade västland, finns till skillnad från på Aiskylos tid inte de förutsättningar som gör att erinnyerna kan omvandlas till fredliga eumnider.
Och visst gör han det. Problemet är bara, som vanligt hos Dahl, att få sambanden mellan personer och skeenden att se naturliga, ja l ä t t a, ut. Det blir lite väl ansträngt. Säcken knyts inte helt ihop den här gången heller. Men den boken kommer - allt annat vore en stor besvikelse.
Peter Robinson: Efter alla år av saknad
I samband med ett byggprojekt upptäcks ett lik, en ung grabb, nedgrävt utanför Peterborugh. Det visar sig att pojken är Graham Marshall, som mystiskt försvann i mitten av sextiotalet. Han var skolkamrat med Robinsons hjälte Alan Banks, som nu engagerar sig i fallet, litet som en privatspanare. Samtidigt försvinner en annan ung grabb i Banks polisdistrikt. Vad som ser ut som en kidnappning blir en alltmer svårlöst gåta.
Intrigerna är riktigt bra, välbyggda och delvis överraskande. Det är helt enkelt ett gediget romanbygge. Språket är dock ospännande och boken är dessutom behäftad med en mängd korrekturfel.
Intrigerna är riktigt bra, välbyggda och delvis överraskande. Det är helt enkelt ett gediget romanbygge. Språket är dock ospännande och boken är dessutom behäftad med en mängd korrekturfel.
Maarten 't Hart: Dödens budbärare
Maartens far, den egensinnige dödgrävaren Pau, opereras för en magåkomma. Läkaren berättar för Maarten att fadern i själva verket lider av en obotlig cancersvulst och att han förmodligen kommer att avlida inom ett halvår. Berättelsen om hur Maarten kämpar för att acceptera blandas med återblickar på barndomen.
Själv tycker jag att nutidsavsnitten är de klart mest intressanta. Pau betyder mycket för Maarten, men samtidigt har de väldigt svårt att kommunicera, och de dras båda med underlägsenhetskänslor inför den andre. Detta skildrar 't Hart mycket väl. En del av barndomsavsnitten känns mer som transportsträckor, även om de på sitt sätt också bidrar till att ge en bild av den vresige Pau.
Själv tycker jag att nutidsavsnitten är de klart mest intressanta. Pau betyder mycket för Maarten, men samtidigt har de väldigt svårt att kommunicera, och de dras båda med underlägsenhetskänslor inför den andre. Detta skildrar 't Hart mycket väl. En del av barndomsavsnitten känns mer som transportsträckor, även om de på sitt sätt också bidrar till att ge en bild av den vresige Pau.
Henrik Ystén: Drömmen om Europa
Hösten 2003 framstod Djurgården som svensk fotbolls absoluta storhet, såväl sportsligt som organisatoriskt. Endast en sak fattades: framgång i Europa, helst deltagande i Champions League. Med den utgångspunkten har Henrik Ystén skrivit denna bok, som huvudsakligen består av sex ganska löst sammanknutna reportage.
Det intressantaste kapitlet är enligt min mening "Spelarna som inte fick följa med". Där ges en historisk (90-talet) bakgrund till den fantastiska utvecklingen klubben genomgick under de första åren av 2000-talet. Även mycket av det andra är intressant på sitt sätt, det är trots allt Offside som ligger bakom, men det är också lättglömt och dessutom gör bokens starka förankring i sin samtid att den redan känns lätt inaktuell. En ytterligare anmärkning: korrläsningen är dålig.
Boken duger alltså, men hade varit bättre om författaren tagit litet större grepp ibland.
Det intressantaste kapitlet är enligt min mening "Spelarna som inte fick följa med". Där ges en historisk (90-talet) bakgrund till den fantastiska utvecklingen klubben genomgick under de första åren av 2000-talet. Även mycket av det andra är intressant på sitt sätt, det är trots allt Offside som ligger bakom, men det är också lättglömt och dessutom gör bokens starka förankring i sin samtid att den redan känns lätt inaktuell. En ytterligare anmärkning: korrläsningen är dålig.
Boken duger alltså, men hade varit bättre om författaren tagit litet större grepp ibland.
Karin Fossum: När djävulen håller ljuset
Konrad Sejer och Jakob Skarre, de två genomsympatiska poliserna, ställs inför ett märkligt försvinnande. En 18 års grabb står inte att finna någonstans, och det är uppenbart att hans kamrat döljer något.
En kille har medverkat vid ett brott, där något gått snett. Vad hände egentligen och vart tusan har hans kompis tagit vägen?
En kvinna i övre medelåldern får sitt inrutade liv förstört när hon utsätts för ett rån. Hon försöker allt mer förvirrat hantera den nya livssituationen.
Detta är naturligtvis samma händelseförlopp, skildrat ur tre synvinklar. Fossum väver dem samman mycket skickligt i en roman som kanske börjar litet trögt men där spänningen succesivt ökar till det påtagliga. Det bästa i boken är dock människoskildringen; såväl de två pojkarna som de båda poliserna skildras med inlevelse och insikt. Relationen mellan de två pojkarna och mellan Sejer och hans Sara ges djup, och i det senare fallet tillförs även en god dos humor. Däremot är jag mer tveksam till gestaltningen av kvinnan, då det i takt med hennes tilltagande sinnessjukdom framstår som alltmer orealistiskt att hon kan formulera den jagberättelse som är hennes.
Som helhet är det en klart lyckad deckare i gränslandet mellan vardag och tämligen exceptionella händelser. Dessutom är slutet mycket, mycket snyggt.
En kille har medverkat vid ett brott, där något gått snett. Vad hände egentligen och vart tusan har hans kompis tagit vägen?
En kvinna i övre medelåldern får sitt inrutade liv förstört när hon utsätts för ett rån. Hon försöker allt mer förvirrat hantera den nya livssituationen.
Detta är naturligtvis samma händelseförlopp, skildrat ur tre synvinklar. Fossum väver dem samman mycket skickligt i en roman som kanske börjar litet trögt men där spänningen succesivt ökar till det påtagliga. Det bästa i boken är dock människoskildringen; såväl de två pojkarna som de båda poliserna skildras med inlevelse och insikt. Relationen mellan de två pojkarna och mellan Sejer och hans Sara ges djup, och i det senare fallet tillförs även en god dos humor. Däremot är jag mer tveksam till gestaltningen av kvinnan, då det i takt med hennes tilltagande sinnessjukdom framstår som alltmer orealistiskt att hon kan formulera den jagberättelse som är hennes.
Som helhet är det en klart lyckad deckare i gränslandet mellan vardag och tämligen exceptionella händelser. Dessutom är slutet mycket, mycket snyggt.
J.M. Coetzee: Ungdomsår
En ung man med författarambitioner drömmer om att flytta till England, bort från ett Sydafrika han känner sig allt mindre hemma i. När han väl kommit till London känner han sig om möjligt ännu mer alienerad.
Berättelsen handlar kanske framför allt om ensamhet, om att stångas blodig mot omvärlden utan att komma in. John vandrar på Londons kvällsfulla gator men det kan gå dagar utan att han talar med någon. Coetzee lyckas ypperligt med att beskriva tristessen och längtan efter kärlek.
Samtidigt handlar boken om Johns förhållande till konsten, främst litteraturen. Han söker en kanon, han skriver på en avhandling om Ford Madox Fords författarskap och när starka egna författardrömmar; ja, det var ju egentligen därför han flyttade till London, för att bli konstnär.
Det är en politisk roman! John skäms över att han via sitt arbete i ett dataföretag hjälper den brittiska militären i kapprustningen. Tidsandan, det tidiga sextiotalets inskränkthet och framtidstro beskrivs väl.
Och visst är det en relationsroman, en berättelse om mänskliga tillkortakommanden och brist på verklig närhet. Den unge mannen famnar den ena flickan efter den andra (och ändå klagar han hela tiden på att han inte får några tjejer). Men han känner aldrig några verkliga känslor och är glad när han blir av med dem.
Stilen är lätt och luftig, litet förrädiskt, ty den är verkligen rik på innehåll och funderar man på vad som egenligen står upptäcker man ofta paradoxer och sanningar, likväl som halvsanningar.
Ja, boken är verkligen både rik och mångsidig.
Berättelsen handlar kanske framför allt om ensamhet, om att stångas blodig mot omvärlden utan att komma in. John vandrar på Londons kvällsfulla gator men det kan gå dagar utan att han talar med någon. Coetzee lyckas ypperligt med att beskriva tristessen och längtan efter kärlek.
Samtidigt handlar boken om Johns förhållande till konsten, främst litteraturen. Han söker en kanon, han skriver på en avhandling om Ford Madox Fords författarskap och när starka egna författardrömmar; ja, det var ju egentligen därför han flyttade till London, för att bli konstnär.
Det är en politisk roman! John skäms över att han via sitt arbete i ett dataföretag hjälper den brittiska militären i kapprustningen. Tidsandan, det tidiga sextiotalets inskränkthet och framtidstro beskrivs väl.
Och visst är det en relationsroman, en berättelse om mänskliga tillkortakommanden och brist på verklig närhet. Den unge mannen famnar den ena flickan efter den andra (och ändå klagar han hela tiden på att han inte får några tjejer). Men han känner aldrig några verkliga känslor och är glad när han blir av med dem.
Stilen är lätt och luftig, litet förrädiskt, ty den är verkligen rik på innehåll och funderar man på vad som egenligen står upptäcker man ofta paradoxer och sanningar, likväl som halvsanningar.
Ja, boken är verkligen både rik och mångsidig.
Bo Lagevi: En kritikers död
En svensk kioskdeckare från sjuttiotalet. Ett antal svenska deckarförfattare gick samman under pseudonymen Bolag-e'-vi och skrev ett antal massmarknadsromaner. Men visst märks det tydligt att det är Jean Bolinder som har skrivit En kritikers död.
En enkel och lätt fånig (framförallt är jagberättarskan ganska påfrestande) intrig med en bibliotekarie som blir författare, sågas rejält av en bekant i lokalpressen och funderar ut ett sätt att ta hämnd, lyfts av en upplösning som är oväntad, logisk och fint förankrad i den tidigare texten.
En enkel och lätt fånig (framförallt är jagberättarskan ganska påfrestande) intrig med en bibliotekarie som blir författare, sågas rejält av en bekant i lokalpressen och funderar ut ett sätt att ta hämnd, lyfts av en upplösning som är oväntad, logisk och fint förankrad i den tidigare texten.
Etiketter:
bolinder,
lagevi,
svenska deckare,
tvåor
Willy Josefsson: Minnet av en mördare
Det här är en deckare med en före detta polis, Martin Olsson, i huvudrollen. Olsson, som har en grotesk fäbless för extremt kryddad mat, möter här en mördare från sin tidigare poliskarriär, som nu blivit fri och söker upp Olsson. Jag måste säga att jag är kluven till boken.
För den talar den härliga lokalfärgen; Ängelholm och Vejbystrand kunde knappast få en bättre turistambassadör. Huvudpersonen är sympatisk. Här finns humor, bland annat i kritiken av byråkratin inom polisväsendet. Flera av intriguppslagen är spännande och det bärande temat; att utpressning och mörkläggning förekommer på högsta nivå i det svenska samhället presenteras på ett engagerande och trovärdigt sätt. Josefsson har också en litterär teknik att skildra ett samtal mot bakgrund av de yttre omständigheterna - ett bastubad, skymningen över den skånska kustlinjen - som är mycket fint genomförd.
Samtidigt: Här finns en konstgjord spänning som ger intryck av billighetsroman. Anonyma telefonsamtal, hot, cliffhangers som snart nog visar sig vara inte ens hälften så allvarliga som de tett sig är legio men tillför inte boken någonting. Hela intrigen bygger också på några verkligen svårsmälta sammanträffanden. Josefsson bör rensa upp bland sånt samt göra sina böcker litet mer stringenta - då är han med bland de främsta svenska deckarförfattarna.
För den talar den härliga lokalfärgen; Ängelholm och Vejbystrand kunde knappast få en bättre turistambassadör. Huvudpersonen är sympatisk. Här finns humor, bland annat i kritiken av byråkratin inom polisväsendet. Flera av intriguppslagen är spännande och det bärande temat; att utpressning och mörkläggning förekommer på högsta nivå i det svenska samhället presenteras på ett engagerande och trovärdigt sätt. Josefsson har också en litterär teknik att skildra ett samtal mot bakgrund av de yttre omständigheterna - ett bastubad, skymningen över den skånska kustlinjen - som är mycket fint genomförd.
Samtidigt: Här finns en konstgjord spänning som ger intryck av billighetsroman. Anonyma telefonsamtal, hot, cliffhangers som snart nog visar sig vara inte ens hälften så allvarliga som de tett sig är legio men tillför inte boken någonting. Hela intrigen bygger också på några verkligen svårsmälta sammanträffanden. Josefsson bör rensa upp bland sånt samt göra sina böcker litet mer stringenta - då är han med bland de främsta svenska deckarförfattarna.
Al Franken: Lögner
Med stor humor och inte så litet sorg över sakernas tillstånd ger sig Franken på den amerikanska högern. Både propagandamaskinerna på Fox och makthavarna i Vita huset granskas på ett imponerande sätt och beslås med lögn efter lögn.
Som läsare upphör man snart att förvånas, men inte att förfäras, över vad republikanerna tydligen kan komma undan med i debatten. Franken har alltid ett skämt eller en halvt dold ironi att komma med, men presenterar också bestickande fakta och statistik.
Ett stort minus dock för det fiktiva avsnittet Operation Feghök, som med sin smaklöshet håller en helt annan ton än boken i övrigt.
Som läsare upphör man snart att förvånas, men inte att förfäras, över vad republikanerna tydligen kan komma undan med i debatten. Franken har alltid ett skämt eller en halvt dold ironi att komma med, men presenterar också bestickande fakta och statistik.
Ett stort minus dock för det fiktiva avsnittet Operation Feghök, som med sin smaklöshet håller en helt annan ton än boken i övrigt.
Lars Åke Augustsson och Stig Hansén: De svenska maoisterna
En intressant reportage. Boken behandlar tämligen kronologiskt maoismens utveckling i Sverige i organisationen KFML, sedermera SKP och Solidaritetspartiet. Författarna var själva med och hela boken blir till ett resonemang om vad som var rätt och vad som var fel. Mängder med andra aktiva intervjuas. De flesta har idag lämnat kommunismen och ger liksom författarna en nyanserad bild, men den gamle partisekreteraren Per-Åke Lindblom hävdar fortfarande att om man bara varit tillräckligt renlärig, tillräckligt hård mot både vänster- och högeropposition inom partiet (vid det tillfälle då Lindblom var vid makten vill säga), så skulle partiet överlevt och nått framgång. Det är ganska sorgligt.
Det finns enskilda saker författarna bara nuddar vid och som åtminstone jag blir nyfiken på (Hur kunde den bisarra rebellrörelsen uppkomma? Vilka överväganden ledde till att man uppmanade till bojkott av valet -68 men själv glatt ställde upp två år senare? Vilken praktisk politik drev SKP:arna i fullmäktigeförsamlingarna där de hade mandat?) men på det hela taget är det en informativ och klargörande bok. Maos tankegångar presenteras enkelt men åskådligt och kontrasteras mot verkligheten. I slutkapitlet drar författarna intressanta slutsatser om vari maoisterna hade rätt och vari de hade fel.
Boken hette i sin originalutgåva "Maoisterna: En historia berättad av några som var med". Till denna nya utgåva har förutom den nya titeln tillkommit nya för- och efterord.
Det finns enskilda saker författarna bara nuddar vid och som åtminstone jag blir nyfiken på (Hur kunde den bisarra rebellrörelsen uppkomma? Vilka överväganden ledde till att man uppmanade till bojkott av valet -68 men själv glatt ställde upp två år senare? Vilken praktisk politik drev SKP:arna i fullmäktigeförsamlingarna där de hade mandat?) men på det hela taget är det en informativ och klargörande bok. Maos tankegångar presenteras enkelt men åskådligt och kontrasteras mot verkligheten. I slutkapitlet drar författarna intressanta slutsatser om vari maoisterna hade rätt och vari de hade fel.
Boken hette i sin originalutgåva "Maoisterna: En historia berättad av några som var med". Till denna nya utgåva har förutom den nya titeln tillkommit nya för- och efterord.
23 maj 2007
Dag Solstad: Krig. 1940
Norge ockuperas av Tyskland. Hur ska nazismen bekämpas - eller ska man kanske acceptera den som varandes den historiska verkligheten? Om detta handlar den andra delen av Solstads romantrilogi.
Den första delen var mycket vänlig mot sina aktörer, men nu drar Solstad åt tumskruvarna och väcker vår vrede exempelvis mot dem som ville att arbetarrörelsen skulle samarbeta med Nasjonal Samling för att vinna inflytande. Samtidigt bör man ju se personerna utifrån sin tid. Det var naturligtvis inte alldeles enkelt att verka för demokrati och socialism i den tid då nazismen såg ut att segra fullständigt, och då inte heller någon av de övriga huvudaktörerna i kriget framstod som särdeles sympatisk. I dag är det en självklarhet att kriget slutade 1945 med nazismens undergång, men 1940 var framtiden mycket oviss och alternativen många för den som inte passivt ville åse historiens gång. Detta förmedlar Solstad mycket väl.
Han lyckas också utmärkt med att skildra såväl soldaternas utsatthet i ett krig där ledningen var tvehågsen och materielen underlägsen som den trots allt ganska vardagliga vardagen i det ockuperade Oslo.
Solstads berättarteknik grundar sig i väldigt mycket berättartext och få replikskiften. Detta gör texten ganska tungläst och litet väl abstrakt. Samtidigt: ger man sig tid och kraft till en närläsning märker man de många eleganta vändningarna i språket som också de är hans signum.
Den första delen var mycket vänlig mot sina aktörer, men nu drar Solstad åt tumskruvarna och väcker vår vrede exempelvis mot dem som ville att arbetarrörelsen skulle samarbeta med Nasjonal Samling för att vinna inflytande. Samtidigt bör man ju se personerna utifrån sin tid. Det var naturligtvis inte alldeles enkelt att verka för demokrati och socialism i den tid då nazismen såg ut att segra fullständigt, och då inte heller någon av de övriga huvudaktörerna i kriget framstod som särdeles sympatisk. I dag är det en självklarhet att kriget slutade 1945 med nazismens undergång, men 1940 var framtiden mycket oviss och alternativen många för den som inte passivt ville åse historiens gång. Detta förmedlar Solstad mycket väl.
Han lyckas också utmärkt med att skildra såväl soldaternas utsatthet i ett krig där ledningen var tvehågsen och materielen underlägsen som den trots allt ganska vardagliga vardagen i det ockuperade Oslo.
Solstads berättarteknik grundar sig i väldigt mycket berättartext och få replikskiften. Detta gör texten ganska tungläst och litet väl abstrakt. Samtidigt: ger man sig tid och kraft till en närläsning märker man de många eleganta vändningarna i språket som också de är hans signum.
Etiketter:
fyror,
historiska romaner,
solstad,
utländska romaner
Boel Gerell: Mannen i fönstret
Med utgångspunkt i en stadskarta serverar Boel Gerell i sin debutbok drygt femtio kortnoveller, de flesta klart kortare än en sida. Många av dem är mycket bra. Med ett koncentrerat språk och en förmåga att utvinna det maximala ur olika situationer lyckas Gerell roa och oroa. Den gamla damen som snattar, flickan som avvisar pojken hon älskar, åldringen vars hem tycks löpa amok för honom, mannen som finner en ny väg när han cyklar till arbetet, alla är de huvudpersoner i noveller som verkligen har något att säga.
Formen är dock problematisk. Bara någon dag efter läsningen av en novell är den utplånad ur mitt sinne. När man aldrig riktigt får lära känna vare sig karaktärerna eller deras livsvillkor fastnar de heller aldrig riktigt. En del av novellerna blir också, vilket kanske är oundvikligt i en samling av det här slaget, alltför diffusa och svårförståeliga.
Formen är dock problematisk. Bara någon dag efter läsningen av en novell är den utplånad ur mitt sinne. När man aldrig riktigt får lära känna vare sig karaktärerna eller deras livsvillkor fastnar de heller aldrig riktigt. En del av novellerna blir också, vilket kanske är oundvikligt i en samling av det här slaget, alltför diffusa och svårförståeliga.
Etiketter:
gerell,
novellsamlingar,
treor,
yngre kvinnor
Åsa Nilsonne: Smärtbäraren
Nilsonne tar klivet in i det övernaturliga, i ett ganska intressant upplägg kring en kvinna som kan röra sig mellan kroppar och på så sätt på ett högst påtagligt sätt hjälpa andra att förbättra sin livsföring. Men när hon åtar sig ett rutinuppdrag i en 44-årig kvinna utvecklar sig svårigheter hon inte kunnat drömma om.
Romanen har sin styrka i just avsnitten kring hur det är att leva i en annan kropp. Här utvecklar Nilsonne intressanta resonemang kring åldrande, hälsa, skönhet och sockerkonsumtion (och det alltså utan att det känns som senaste numret av Amelia). Samtidigt finns det i dessa avsnitt ibland en tendens till tomt prat. Utflykten till Budapest gillar jag också. Precis så bör man bete sig om man vill hålla sig undan!
Thrillerhistorien är kanske inte så väldans seriös, men passar ganska bra ändå i en berättelse som så klart ställer sig vid sidan av verkligheten. Tyvärr utmynnar dock boken i ett mumbo-jumbo om att förlåta sig själv och leva sitt eget liv. Ett litet mer stringent slut hade gjort en klart skaplig bok bättre.
Romanen har sin styrka i just avsnitten kring hur det är att leva i en annan kropp. Här utvecklar Nilsonne intressanta resonemang kring åldrande, hälsa, skönhet och sockerkonsumtion (och det alltså utan att det känns som senaste numret av Amelia). Samtidigt finns det i dessa avsnitt ibland en tendens till tomt prat. Utflykten till Budapest gillar jag också. Precis så bör man bete sig om man vill hålla sig undan!
Thrillerhistorien är kanske inte så väldans seriös, men passar ganska bra ändå i en berättelse som så klart ställer sig vid sidan av verkligheten. Tyvärr utmynnar dock boken i ett mumbo-jumbo om att förlåta sig själv och leva sitt eget liv. Ett litet mer stringent slut hade gjort en klart skaplig bok bättre.
Inger Frimansson: Jag kan också gå på vattnet
Detta är en berättelse om ett delvis havererat människoliv, om Ester Katarina som dras med psykiska, fysiska och sociala besvär. Boken består av två ungefär lika långa delar; en första, där Ester Katarinas och framför allt hennes syster Ellinors barndomsvärld tecknas, och en andra, som beskriver Ester Katarinas vuxna liv och hennes relationer till män.
Barndomsdelen har sina poänger som skildring av femtitalssverige med alla dess tabun, men lämnar egentligen få ledtrådar till Ester Katarinas person. Den senare hälften av boken är betydligt intressantare. Här ges ett inträngande, gripande och levande porträtt av huvudpersonen. Särskilt fäster jag mig vid ett avsnitt där Ester Katarinas liv ställs bredvid hennes mer lyckliga systers. Styrkan med boken är, tycker jag, att den gläntar på dörren till delar av folkhemmet som vi inte alltid annars kommer i kontakt med.
Barndomsdelen har sina poänger som skildring av femtitalssverige med alla dess tabun, men lämnar egentligen få ledtrådar till Ester Katarinas person. Den senare hälften av boken är betydligt intressantare. Här ges ett inträngande, gripande och levande porträtt av huvudpersonen. Särskilt fäster jag mig vid ett avsnitt där Ester Katarinas liv ställs bredvid hennes mer lyckliga systers. Styrkan med boken är, tycker jag, att den gläntar på dörren till delar av folkhemmet som vi inte alltid annars kommer i kontakt med.
Hjalmar Söderberg: Den allvarsamma leken
En kärleksroman starkt förankrad i sin samtid. Den unge journalisten Arvid Stjärnblom har bara rum i sitt hjärta för en flicka - Lydia Stille. Och hon är kär i honom också. Ändå blir de gifta på varsitt håll, och det dröjer många år innan de träffas igen och kan inleda ett förhållande. Men är allt verkligen som förut dem emellan?
"Hm. Konstig moral nu för tiden. - Men för resten har moralen visst alltid varit litet konstig." Så uttalar sig vid ett tillfälle Arvids far. Och moralen är temat för denna bok, som dissekerar en tid och en klass där pengar var en minst lika viktig faktor som kärlek vid äktenskaps ingående.
Dessutom har boken en del humor, särskilt när författaren låter sitt alter ego Henrik Rissler deltaga i handlingen. Det är helt enkelt en intressant roman ur flera aspekter. Och: Den allvarsamma leken är en av de bästa svenska boktitlarna någonsin.
"Hm. Konstig moral nu för tiden. - Men för resten har moralen visst alltid varit litet konstig." Så uttalar sig vid ett tillfälle Arvids far. Och moralen är temat för denna bok, som dissekerar en tid och en klass där pengar var en minst lika viktig faktor som kärlek vid äktenskaps ingående.
Dessutom har boken en del humor, särskilt när författaren låter sitt alter ego Henrik Rissler deltaga i handlingen. Det är helt enkelt en intressant roman ur flera aspekter. Och: Den allvarsamma leken är en av de bästa svenska boktitlarna någonsin.
Maria Küchen: Lycklig hora
Ett hormord i Stockholm. På brottsplatsen återfinns den mördades vän Örjan, som häktas för brottet. Han är en glidare och charmör som nu för första gången i livet råkar i trubbel. På utsidan av murarna finns hans vän Helen, bokens hjältinna, som är våldsamt förälskad i honom och gör en egen liten undersökning av brottet.
Det är en mycket intressant bok, med åtminstone fyra påtagliga styrkor: 1. Porträttet av Helen. Trots att hon stundtals beter sig märkligt känns hon helgjuten, trovärdig och fängslande. 2. Språket och stilen. Här är Küchen en spännande författare, bl.a. när hon i inledningen och på ytterligare några ställen själv kommer in och kommenterar skeendet. Dessutom är det skönt att hon vågar låta vissa intrigspår komma i bakgrunden och inte gestaltas alltför noggrant. 3. Diskussionen kring fenomenet/myten (stryk det som ej önskas) den lyckliga horan. Utan alltför grova pekpinnar ger Küchen en tänkvärd bild av det hela. 4. Upplösningen. Ovanlig och intressant.
Boken nominerades till Polonipriset, vilket är både välförtjänt och oförtjänt. Välförtjänt, därför att det är en sådan bra bok. Oförtjänt, därför att deckarinslaget inte är huvudsaken och spänningen ringa.
Det är en mycket intressant bok, med åtminstone fyra påtagliga styrkor: 1. Porträttet av Helen. Trots att hon stundtals beter sig märkligt känns hon helgjuten, trovärdig och fängslande. 2. Språket och stilen. Här är Küchen en spännande författare, bl.a. när hon i inledningen och på ytterligare några ställen själv kommer in och kommenterar skeendet. Dessutom är det skönt att hon vågar låta vissa intrigspår komma i bakgrunden och inte gestaltas alltför noggrant. 3. Diskussionen kring fenomenet/myten (stryk det som ej önskas) den lyckliga horan. Utan alltför grova pekpinnar ger Küchen en tänkvärd bild av det hela. 4. Upplösningen. Ovanlig och intressant.
Boken nominerades till Polonipriset, vilket är både välförtjänt och oförtjänt. Välförtjänt, därför att det är en sådan bra bok. Oförtjänt, därför att deckarinslaget inte är huvudsaken och spänningen ringa.
Jean Bolinder: Och sedan, när också du är död
Jean Bolinder är en av mina absoluta favoritförfattare. Ändå har jag givit de tre böcker jag recenserat här på Bokhyllan betygen 1, 2 och 2. Märkligt kan tyckas, men de här böckerna är, har jag räknat fram, nr 31-33 av de Bolinder jag läst; de flesta av de absoluta godbitarna är avklarade och nu återstår mest att beta av hans tidigare och mer undanskymda produktion (plus några av de senaste, som jag än så länge sparat).
Men i den här boken börjar det ändå ta sig för Bolinder. Det är en pusselhistoria, men i ganska fri form, och med ett härligt driv. Marianne Bundin möter av en slump en misstänkt mördare på centralstationen i Stockholm. Hon fattar en viss sympati för honom och börjar göra egna undersökningar för att utröna fakta i målet. Intrigen är väl spunnen och ledtrådarna dyker upp här och var utan att vara alltför krystade. Två låsta rummets gåtor löses på ett snyggt men i åtminstone det ena fallet endast halvt tillfredställande sätt.
Berättartekniken är litet speciell; förutom korta snuttar i början och slutet berättas hela handlingen i ett brev från Marianne till hennes make Jöran. Ett brev författat på det sättet, med direkt anföring av långa dialoger och liknande, är ju inte realistiskt, men som del i den överenskomna fiktionen tycker jag att det fungerar väl. Dock har boken också en del brister. Ramhistorien är ganska fånig; Bolinder tvingas slå ganska mycket knut på sig för att få till ett skeende som bara är instoppat för att ge artificiell spänning. (Dessutom släpper han sekvensen alldeles för abrupt i slutet.) En del saker lämnas oförklarade - varför varnas Marianne av advokatfrun Inga Gram för att hon befinner sig i livsfara? Återigen blir känslan att Bolinder följer en genrekonvention och enbart syftar till att skapa artificiell spänning - och den som kan genren upplever således ingen spänning alls härvidlag. Det tar också för lång tid för Marianne att förstå en del tämligen uppenbara ledtrådar.
Som helhet är det ett roande pussel, om än utan större substans.
Men i den här boken börjar det ändå ta sig för Bolinder. Det är en pusselhistoria, men i ganska fri form, och med ett härligt driv. Marianne Bundin möter av en slump en misstänkt mördare på centralstationen i Stockholm. Hon fattar en viss sympati för honom och börjar göra egna undersökningar för att utröna fakta i målet. Intrigen är väl spunnen och ledtrådarna dyker upp här och var utan att vara alltför krystade. Två låsta rummets gåtor löses på ett snyggt men i åtminstone det ena fallet endast halvt tillfredställande sätt.
Berättartekniken är litet speciell; förutom korta snuttar i början och slutet berättas hela handlingen i ett brev från Marianne till hennes make Jöran. Ett brev författat på det sättet, med direkt anföring av långa dialoger och liknande, är ju inte realistiskt, men som del i den överenskomna fiktionen tycker jag att det fungerar väl. Dock har boken också en del brister. Ramhistorien är ganska fånig; Bolinder tvingas slå ganska mycket knut på sig för att få till ett skeende som bara är instoppat för att ge artificiell spänning. (Dessutom släpper han sekvensen alldeles för abrupt i slutet.) En del saker lämnas oförklarade - varför varnas Marianne av advokatfrun Inga Gram för att hon befinner sig i livsfara? Återigen blir känslan att Bolinder följer en genrekonvention och enbart syftar till att skapa artificiell spänning - och den som kan genren upplever således ingen spänning alls härvidlag. Det tar också för lång tid för Marianne att förstå en del tämligen uppenbara ledtrådar.
Som helhet är det ett roande pussel, om än utan större substans.
Sven Sörmark: Väck inte Marie
En psykologisk thriller och en moralitet med spökliknande inslag. En handelsresande tar livet av sin hustru. Han skriver själv: "Jag dödade inte min hustru av svartsjuka (...) inte heller för pengar (...) Jag var helt enkelt utled på Marie. Som hederlig karl (...) har jag velat meddela detta redan nu".
Han agerar kallt och stuvar undan liket i skogen, men underliga saker börjar hända. Brevkort från Marie dyker upp i hans brevlåda och hans omgivning beter sig märkligt. Har han verkligen situationen och sina sinnen under kontroll?
Boken är en skarp dissektion av en känslokall men i sitt eget tycke mycket moralisk man i medelåldern, en affärsidkare som vet priset på allt men värdet av intet. Samtidigt fungerar boken utmärkt som rysare fram emot den oväntade upplösningen. Den var Sörmarks debut och inledningen på ett mycket intressant författarskap som jag vill uppmana alla att ta del av.
Han agerar kallt och stuvar undan liket i skogen, men underliga saker börjar hända. Brevkort från Marie dyker upp i hans brevlåda och hans omgivning beter sig märkligt. Har han verkligen situationen och sina sinnen under kontroll?
Boken är en skarp dissektion av en känslokall men i sitt eget tycke mycket moralisk man i medelåldern, en affärsidkare som vet priset på allt men värdet av intet. Samtidigt fungerar boken utmärkt som rysare fram emot den oväntade upplösningen. Den var Sörmarks debut och inledningen på ett mycket intressant författarskap som jag vill uppmana alla att ta del av.
Karin Ström: Bensin
Några sidor från slutet får vi oss helt plötsligt till livs huvudpersonens veckomatsedel. Detta är en infallsrik och lätt experimentell bok där vissa infall följs upp, andra inte.
Tita, en ung kvinna med passion för musik, tidens strömningar och modkultur reser genom världen, tar in vad hon möter och berättar i jagform. Mycket till handling finns inte, även om berättelsen vid ett tillfälle stannar till och blir litet mer allvarlig när en möjlig otrohet dissekeras. En del goda intentioner och mycket vackra meningar finns, men som helhet är det en ganska ointressant bok. I alla fall för mig, ty jag tillhör sannerligen inte den troliga målguppen: de som har koll på den nyaste musiken och modet och kan orientera sig i den godhjärtade men hejdlösa namedroppingen.
Titas totala hängivenhet för en skribent på ett glassigt magasin, vilken hon aldrig träffat men väl läst allt av, blir för mig en gåta. Är det ironiskt menat av Ström, som själv skrivit i pressen, eller menar hon verkligen att det är så här man tänker och handlar? Det känns varken hackat eller malet, även om det är gott att hon tar ansvar och inte låter det hela helt ramla över gränsen till det patetiska.
Tita, en ung kvinna med passion för musik, tidens strömningar och modkultur reser genom världen, tar in vad hon möter och berättar i jagform. Mycket till handling finns inte, även om berättelsen vid ett tillfälle stannar till och blir litet mer allvarlig när en möjlig otrohet dissekeras. En del goda intentioner och mycket vackra meningar finns, men som helhet är det en ganska ointressant bok. I alla fall för mig, ty jag tillhör sannerligen inte den troliga målguppen: de som har koll på den nyaste musiken och modet och kan orientera sig i den godhjärtade men hejdlösa namedroppingen.
Titas totala hängivenhet för en skribent på ett glassigt magasin, vilken hon aldrig träffat men väl läst allt av, blir för mig en gåta. Är det ironiskt menat av Ström, som själv skrivit i pressen, eller menar hon verkligen att det är så här man tänker och handlar? Det känns varken hackat eller malet, även om det är gott att hon tar ansvar och inte låter det hela helt ramla över gränsen till det patetiska.
Johan Ehrenberg: Mera pengar
En typisk Ehrenberg-bok. Makten och högerideologin kläs av med finess och pålästhet och en radikal politik formuleras. Mycket är strålande skarpt. Men boken hade i mitt tycke vunnit på att koncentrera sig på något eller några av de många ämnen som tas upp. Som den är nu fungerar den inte helt om den läses rakt igenom; det som de första kapitlen handlade om och som man så gärna ville göra något åt då är i hög grad undanskuffat och bortglömt i slutet.
Ett stort plus dock till den personliga och berörande historien om Tomas, en berättelse om mänsklig oförmåga men också om solidaritet, som går genom hela boken.
Ett stort plus dock till den personliga och berörande historien om Tomas, en berättelse om mänsklig oförmåga men också om solidaritet, som går genom hela boken.
Håkan Nesser: Kära Agnes!
En riktigt otäck liten bok, om två människor som anser att mord är en rationell lösning på deras problem. Vi får följa en brevväxling där Henny ber sin ungdomsväninna Agnes att, mot den facila summan av 100 000 euro (Nesserland har uppenbarligen inträtt i EMU!), ta livet av Hennys make David. Planeringen av mordet sker med samma kyliga exakthet som beskrivningen av vädret.
I insprängda kapitel berättas lätt humoristiskt om kvinnornas ungdom, när de lärde känna varandra och blev blodssystrar.
Styrkan med boken är den starka obehagskänsla som Nesser tvingar fram, och spänningen då mordet närmar sig sin fullbordan. Någonstans kommer något att gå ännu mer åt helvete, det känner man. Det är en konsekvent genomförd moralitet, även om det blir ett litet minus för slutet, som innehåller någon plot-twist för mycket.
I insprängda kapitel berättas lätt humoristiskt om kvinnornas ungdom, när de lärde känna varandra och blev blodssystrar.
Styrkan med boken är den starka obehagskänsla som Nesser tvingar fram, och spänningen då mordet närmar sig sin fullbordan. Någonstans kommer något att gå ännu mer åt helvete, det känner man. Det är en konsekvent genomförd moralitet, även om det blir ett litet minus för slutet, som innehåller någon plot-twist för mycket.
Arne Dahl: Upp till toppen av berget
Så här ska en deckare vara! Ett stor smäll, i det här fallet ett intrikat rån i den undre världen, som allt eftersom reds upp och blir helt blottlagt, samtidigt som ett annat, kanske större, skeende därbakom växer fram.
Här finns spänning, humor, ett rikt och flödande språk, respekt för människorna och ett trevligt utredargäng. Dessutom några sympatiska smårufflare som på ett lysande vis drar de verkliga skurkarna vid näsan.
Emellertid. Litet lättviktig känns nog boken. Någon djupare känsla bibringas ej. Och slutet är faktiskt osympatiskt; vidriga saker får ske utan att Dahl kommenterar dem. Är verkligen tortyr acceptabelt bara för att den sker på frilansbasis och uppnår sitt syfte? (Nej!)
Här finns spänning, humor, ett rikt och flödande språk, respekt för människorna och ett trevligt utredargäng. Dessutom några sympatiska smårufflare som på ett lysande vis drar de verkliga skurkarna vid näsan.
Emellertid. Litet lättviktig känns nog boken. Någon djupare känsla bibringas ej. Och slutet är faktiskt osympatiskt; vidriga saker får ske utan att Dahl kommenterar dem. Är verkligen tortyr acceptabelt bara för att den sker på frilansbasis och uppnår sitt syfte? (Nej!)
Christer Isaksson: Världens bästa regering...
Detta är en berättelse om den märkliga tid under början av 90-talet då vi hade en moderatledd regering.
Den stora behållningen är skildringen av krisuppgörelserna mellan regeringen och SAP hösten -92. Sakligt, närgånget och spännande skildras bestyren för att rädda kronans fasta växelkurs och komma åt budgetunderskottet. Det är dessutom underhållande; Isaksson skriver rappt och här finns dråpliga situationer som när en utmattad Olof Johansson försöker dra en komplicerad skatteteknisk utredning ur minnet mitt i natten.
I de övriga avsnitten - ovanstående utgör den mittersta tredjedelen av boken - är det kanske inte riktigt lika bra. Isaksson tappar ibland sakpolitiken till förmån för personskildringar och liknande. Upprepningar och alltför svepande påståenden förekommer; det märks att det är en bok av en journalist. Ska man skriva en bok som står sig över tid räcker det inte fullt ut att kunna randa, roa och vara polemisk.
På det hela taget är det dock en informativ, underhållande och delvis skakande bok. Men hur gick det egentligen med Bo Lundgrens kamp för att avskaffa hundskatten?
Den stora behållningen är skildringen av krisuppgörelserna mellan regeringen och SAP hösten -92. Sakligt, närgånget och spännande skildras bestyren för att rädda kronans fasta växelkurs och komma åt budgetunderskottet. Det är dessutom underhållande; Isaksson skriver rappt och här finns dråpliga situationer som när en utmattad Olof Johansson försöker dra en komplicerad skatteteknisk utredning ur minnet mitt i natten.
I de övriga avsnitten - ovanstående utgör den mittersta tredjedelen av boken - är det kanske inte riktigt lika bra. Isaksson tappar ibland sakpolitiken till förmån för personskildringar och liknande. Upprepningar och alltför svepande påståenden förekommer; det märks att det är en bok av en journalist. Ska man skriva en bok som står sig över tid räcker det inte fullt ut att kunna randa, roa och vara polemisk.
På det hela taget är det dock en informativ, underhållande och delvis skakande bok. Men hur gick det egentligen med Bo Lundgrens kamp för att avskaffa hundskatten?
Cornell Woolrich: Det försvunna vittnet
En fascinerande idé: En mordanklagad man har alibi i form av en kvinna han var ute med - men ingen kan minnas att de sett någon i hans sällskap!
Det här är en sexistisk och lätt rasistisk bok, på ett (i alla fall i den svenska översättningen) stundtals på tok för styltigt språk och med vissa trovärdighetsproblem. Samtidigt ska det inte förnekas att det såsmåningom blir klart spännande och att upplösningen är riktigt snygg. Dessutom vilar berättelsen på en pessimistisk känsla som i alla fall appellerar till mig.
Men har ni lust att testa Cornell Woolrich (som kan vara riktigt bra), välj då istället Brud i svart.
Det här är en sexistisk och lätt rasistisk bok, på ett (i alla fall i den svenska översättningen) stundtals på tok för styltigt språk och med vissa trovärdighetsproblem. Samtidigt ska det inte förnekas att det såsmåningom blir klart spännande och att upplösningen är riktigt snygg. Dessutom vilar berättelsen på en pessimistisk känsla som i alla fall appellerar till mig.
Men har ni lust att testa Cornell Woolrich (som kan vara riktigt bra), välj då istället Brud i svart.
Antonio Tabucchi: Damasceno Monteiros förlorade huvud
Detta är ett slags kriminalroman, med en journalist i centrum. Firmino, som skriver för en enklare portugisisk tidning med inriktning på kriminaljournalistik, får åka till Porto och rapportera om ett fall, där en människokropp utan huvud hittats i ett buskage. Spåren leder så småningom till Guarda Nacional, en militärpolis som fortfarande präglas av fascisttiden.
Det blir till en berättelse om människovärde och motstånd mot makten. En pärla, med ett lätt, luftigt språk och en varm, livsbejakande känsla i snart sagt varje mening. Berättelsen vaggar sig sakta fram. Frågan om huruvida komage, Portos kulinariska specialitet, är smakligt eller ej blir lika viktig som den om vem som egentligen tog livet av den stackars Damasceno Monteiro. Mycket sägs mellan raderna, och ibland kan man där rentav skymta en helig vrede, ett klasshat. Boken är dessutom en insiktsfull skildring av Portugal.
Den förment naiva stilen, och känslan av tidlöshet, påminner faktiskt en del om Max Lundgren.
Det blir till en berättelse om människovärde och motstånd mot makten. En pärla, med ett lätt, luftigt språk och en varm, livsbejakande känsla i snart sagt varje mening. Berättelsen vaggar sig sakta fram. Frågan om huruvida komage, Portos kulinariska specialitet, är smakligt eller ej blir lika viktig som den om vem som egentligen tog livet av den stackars Damasceno Monteiro. Mycket sägs mellan raderna, och ibland kan man där rentav skymta en helig vrede, ett klasshat. Boken är dessutom en insiktsfull skildring av Portugal.
Den förment naiva stilen, och känslan av tidlöshet, påminner faktiskt en del om Max Lundgren.
Leif GW Persson: En annan tid, ett annat liv
Detta är en berättelse som trots uppenbara brister verkligen fängslar och fascinerar. Den första halvan är inte så vansinnigt intressant; en mordutredning med Perssons polisiära nidbilder Bäckström och Wijnbladh är inte särskilt rolig att läsa om.
Men sedan brakar det loss. När Perssons hjälte och läsarnas favorit Lars Martin Johansson får ta i tu med utredningen står det snart klart vem som måste anses som huvudmisstänkt. Och sedan följer en oavbrutet spännande skildring av hur poliserna under Johanssons ledning gör sitt bästa för att ringa in vederbörande, och vilka toppolitiska konsekvenser detta får.
Persson är som vanligt mycket underhållande. Han introducerar också tre yngre, kvinnliga poliser i handlingen och det gör han bra. Och han lyckas därtill säga något som stannar kvar om just det som är titeln: En annan tid, ett annat liv - och hur grymt slumpen ibland inverkar på allas våra liv.
Men sedan brakar det loss. När Perssons hjälte och läsarnas favorit Lars Martin Johansson får ta i tu med utredningen står det snart klart vem som måste anses som huvudmisstänkt. Och sedan följer en oavbrutet spännande skildring av hur poliserna under Johanssons ledning gör sitt bästa för att ringa in vederbörande, och vilka toppolitiska konsekvenser detta får.
Persson är som vanligt mycket underhållande. Han introducerar också tre yngre, kvinnliga poliser i handlingen och det gör han bra. Och han lyckas därtill säga något som stannar kvar om just det som är titeln: En annan tid, ett annat liv - och hur grymt slumpen ibland inverkar på allas våra liv.
Per Olov Enquist: Livläkarens besök
En engelsk prinsessa, Caroline Mathilde, och en tysk läkare, Johan Friedrich Struensee, gör under några år på 1700-talet ett besök vid det danska hovet. Kungens sinnessjukdom ger dem makten att styra riket i upplysningens anda och möjligheten att älska varandra.
Detta är bakgrunden till denna utmärkta roman. Det är en berättelse om människor som vill det goda, men som misslyckas. För att de varit dåraktiga nog att vilja hålla sina händer rena? För att de inte haft tillräcklig kontakt med verkligheten? För att de inte haft tillräcklig erfarenhet? För att de gått för fort fram? Dessa frågor diskuteras på ett klart, lätt och vackert språk (som dock lider av det alltför utbredda och alltför okonventionella bruket av utropstecken).
Det är också i hög grad en fascinerande, om än kanske litet väl idealiserad, berättelse om hur Caroline Mathilde utvecklas från gråtande barn till stark och självständig kvinna, samtidigt som Struensee blir något handlingsförlamad, utan kraft att fullfölja det han påbörjat. Och en spännande inblick i en tid, ganska nära vår, då en världsbild var på väg att ersättas av en annan.
Detta är bakgrunden till denna utmärkta roman. Det är en berättelse om människor som vill det goda, men som misslyckas. För att de varit dåraktiga nog att vilja hålla sina händer rena? För att de inte haft tillräcklig kontakt med verkligheten? För att de inte haft tillräcklig erfarenhet? För att de gått för fort fram? Dessa frågor diskuteras på ett klart, lätt och vackert språk (som dock lider av det alltför utbredda och alltför okonventionella bruket av utropstecken).
Det är också i hög grad en fascinerande, om än kanske litet väl idealiserad, berättelse om hur Caroline Mathilde utvecklas från gråtande barn till stark och självständig kvinna, samtidigt som Struensee blir något handlingsförlamad, utan kraft att fullfölja det han påbörjat. Och en spännande inblick i en tid, ganska nära vår, då en världsbild var på väg att ersättas av en annan.
Etiketter:
enquist,
fyror,
historiska romaner,
svenska romaner
16 maj 2007
Åsa Ericsdotter: Kräklek
En prosapoetisk berättelse om kärlek och destruktivitet. Huvudpersonen berättar fragmentariskt - i en ständigt pågående, aldrig av punkt avbruten, inre monolog - om sina ätstörningar och kärleksbekymmer.
Åsa Ericsdotter kommer, sanna mina ord, att bli en av detta halvsekels stora svenska författare. Hennes språk är oerhört effektivt, trots överflödet av helt vardagliga ord. Hon har en sällsam förmåga att skapa en hel och intressant karaktär. Hon levererar hela tiden sanningar - gång på gång känner man att här är något som borde citeras.
Och trots att det inte är en berättelse i vanlig mening står succesivt ett skeende fram för läsaren. Det är en fascinerande litteraturform! Och Åsa Ericsdotter har en alldeles egen röst.
Åsa Ericsdotter kommer, sanna mina ord, att bli en av detta halvsekels stora svenska författare. Hennes språk är oerhört effektivt, trots överflödet av helt vardagliga ord. Hon har en sällsam förmåga att skapa en hel och intressant karaktär. Hon levererar hela tiden sanningar - gång på gång känner man att här är något som borde citeras.
Och trots att det inte är en berättelse i vanlig mening står succesivt ett skeende fram för läsaren. Det är en fascinerande litteraturform! Och Åsa Ericsdotter har en alldeles egen röst.
Karin Fossum: Den som fruktar vargen
Efter den lysande Se dig inte om hade jag stora förväntningar på den här boken, men tyvärr infriades de inte. I grunden är detta en så kallat psykologisk thriller, vilket i det här fallet innebär att vi får följa en bankrånare och hans gisslan under en lång dag medan deras tillvaro blir allt sjaskigare.
Annars har boken en lovande upptakt, där kommissarie Konrad Sejer gör bort sig i en komisk sekvens, och där en ganska intressant mordgåta presenteras för oss. Men denna gåta slarvas bort innan den på de sista sidorna får en ganska osannolik upplösning. Och gisslanhistorien är inte trovärdigare den, och dessutom lätt plågsam i sin brist på värdighet.
Om du inte råkar ha en grej vad gäller närgångna beskrivningar av köttslamsor, blod och infektioner bör du hålla dig borta från den här boken.
Annars har boken en lovande upptakt, där kommissarie Konrad Sejer gör bort sig i en komisk sekvens, och där en ganska intressant mordgåta presenteras för oss. Men denna gåta slarvas bort innan den på de sista sidorna får en ganska osannolik upplösning. Och gisslanhistorien är inte trovärdigare den, och dessutom lätt plågsam i sin brist på värdighet.
Om du inte råkar ha en grej vad gäller närgångna beskrivningar av köttslamsor, blod och infektioner bör du hålla dig borta från den här boken.
Åke Smedberg: Träd in i mitt rike
Håglöshet och svårmod. Ett totalt elände i ett landskap utan vind.
Om författaren ska ge sig på att skildra något sådant måste han hålla tungan rätt i mun, så att läsaren inte helt enkelt kvävs av allt det svarta, utan får ut något av mötet med människorna. Smedberg lyckas skapligt.
Ängeln, den starkaste novellen i samlingen, en viktig berättelse, handlar om en man som glider mellan viss sturskhet och fullständig resignation i en oändlig brottningsmatch med de destruktiva krafterna inom honom. Titelnovellen berättar om en kvinna utan möjlighet att knyta an till sina medmänniskor. I den första novellen porträtteras en medelålders man i djup depression. Och dessa trasiga människor skildras med stor ömsinthet och förståelse, och språket är stillsamt lyriskt.
Smedbergs människor är vi och våra grannar i ett vintergrått Sverige. Här får vi en viss upprättelse.
Om författaren ska ge sig på att skildra något sådant måste han hålla tungan rätt i mun, så att läsaren inte helt enkelt kvävs av allt det svarta, utan får ut något av mötet med människorna. Smedberg lyckas skapligt.
Ängeln, den starkaste novellen i samlingen, en viktig berättelse, handlar om en man som glider mellan viss sturskhet och fullständig resignation i en oändlig brottningsmatch med de destruktiva krafterna inom honom. Titelnovellen berättar om en kvinna utan möjlighet att knyta an till sina medmänniskor. I den första novellen porträtteras en medelålders man i djup depression. Och dessa trasiga människor skildras med stor ömsinthet och förståelse, och språket är stillsamt lyriskt.
Smedbergs människor är vi och våra grannar i ett vintergrått Sverige. Här får vi en viss upprättelse.
Anders Sundelin: Främlingen i Falun
En mycket intressant bok med tjugoen reportage, varav tjugo behandlar brott, brottslighet och brottslingar ur olika synvinklar ("Söndagsbarnet" är en särling i sammanhanget, men väl så intressant ändå).
Titelreportaget är ett av två som handlar om det massmord Mattias Flink gjorde sig skyldig till för snart tio år sedan, och dessa reportage är lysande exempel på berättelser som går utanför allfartsvägarna, som söker egna sanningar och är beredda att visa oss det välbekanta i det motbjudande såväl som sprickorna i muren.
Det är också, trots en del onödiga stilistiska tabbar, en välskriven (och spännande) bok, med en mängd olika stilgrepp. Självfallet faller inte allting läsaren lika mycket i smaken; kanske märks också något av överflödets förbannelse. Men flera reportage väcker mitt odelade intresse och tål att tänkas på även efter avslutad läsning; exempelvis det om pastor Kejne, ett välkänt namn men en affär som håller på att falla i glömska. Sundelin har tagit reda på vad det hela egentligen handlade om, bortanför den tidens braskande rubriker och våra dagars försök att lägga våra värderingar som ett täcke över det hela, och berättar historien för oss, rakt upp och ner. Detta är en välgärning.
Mycket mer finns: om Rissnevåldtäkten, mordet på Bromma gymnasium, kuppen mot Moderna muséet, bilstölderna i Sverige mm. Boken får mina varmaste rekommendationer.
Titelreportaget är ett av två som handlar om det massmord Mattias Flink gjorde sig skyldig till för snart tio år sedan, och dessa reportage är lysande exempel på berättelser som går utanför allfartsvägarna, som söker egna sanningar och är beredda att visa oss det välbekanta i det motbjudande såväl som sprickorna i muren.
Det är också, trots en del onödiga stilistiska tabbar, en välskriven (och spännande) bok, med en mängd olika stilgrepp. Självfallet faller inte allting läsaren lika mycket i smaken; kanske märks också något av överflödets förbannelse. Men flera reportage väcker mitt odelade intresse och tål att tänkas på även efter avslutad läsning; exempelvis det om pastor Kejne, ett välkänt namn men en affär som håller på att falla i glömska. Sundelin har tagit reda på vad det hela egentligen handlade om, bortanför den tidens braskande rubriker och våra dagars försök att lägga våra värderingar som ett täcke över det hela, och berättar historien för oss, rakt upp och ner. Detta är en välgärning.
Mycket mer finns: om Rissnevåldtäkten, mordet på Bromma gymnasium, kuppen mot Moderna muséet, bilstölderna i Sverige mm. Boken får mina varmaste rekommendationer.
Jan Guillou: I hennes majestäts tjänst
Det börjar i alla fall bra. Mycket goda skildringar av hur Hamilton reser till Tunis och Skottland varvas med instick från en serie förbryllande mordfall i Storbritannien. Därefter en nittio sidors utvikning med ond, bråd död, nödvändig för vad som komma skall i nästa bok men litet malplacerad här. Därefter (på sid 250, cirka) drar berättelsen igång på allvar. Och då börjar också problemen.
Huvudhistorien, om hur den svenske agenten Luigi Bertoni-Svensson placeras under cover i London för att utgöra lockbete för de mystiska mördarna, förmår inte engagera nämnvärt, och därtill känns den föga trovärdig. Samtidigt löper flera parallella spår i berättelsen, vilket leder till spretighet. Ingen av dessa intriger kan hålla uppe intresset helt och hållet, även om det i och för sig är underhållande på många ställen.
Det här är en näst-sista-bok utan större egenvärde, mest minnesvärd för reseskildringarna från Skottland och, inte minst, Ryssland. Dessutom är det intressant att så här i efterhand få en hint om hur man (vi!) tänkte för tio år sedan om utvecklingen i Ryssland; hur det verkligen stod och vägde mellan demokrati och återgång till det gamla.
Huvudhistorien, om hur den svenske agenten Luigi Bertoni-Svensson placeras under cover i London för att utgöra lockbete för de mystiska mördarna, förmår inte engagera nämnvärt, och därtill känns den föga trovärdig. Samtidigt löper flera parallella spår i berättelsen, vilket leder till spretighet. Ingen av dessa intriger kan hålla uppe intresset helt och hållet, även om det i och för sig är underhållande på många ställen.
Det här är en näst-sista-bok utan större egenvärde, mest minnesvärd för reseskildringarna från Skottland och, inte minst, Ryssland. Dessutom är det intressant att så här i efterhand få en hint om hur man (vi!) tänkte för tio år sedan om utvecklingen i Ryssland; hur det verkligen stod och vägde mellan demokrati och återgång till det gamla.
Sven Westerberg: Judinnans tystnad
En man i slitna grå kläder och blå scarf rör sig fjäderlätt mellan sidorna i denna sympatiska deckare. Han står för det mystiska, för gåtan utan exakt lösning. För våldet, den yttre dramatiken, svarar en grupp nazister som föresatt sig att döda huvudpersonen och rättspsykiatrikern Hanna Skoglund, som tar sig an ett fall med en åldrad judisk kvinna, Ester G, som till synes motivlöst skjutit ned en för henne okänd ung man på en gata i Göteborg.
Problemet är att gåtan låter sig avslöjas alltför lätt. Det är ju den som är det egentliga skälet till att läsa boken och den är litet för lättviktig (nazihistorien stör inte, men är kanske inte helt trovärdig och ja, vi har läst den förut). Historien om Ester innehåller helt enkelt inte riktigt den aha-upplevelse och känsla av oerhördhet som Westerberg brukar skämma bort oss med.
Å andra sidan: Det är välskrivet, stundtals dessutom riktigt spännande. Hanna Skogholm, som jag tyckte var ganska jobbig i förra boken "Guds fruktansvärda frånvaro", är väl skildrad och framstår nu som en verkligt sympatisk person. Och här är en mycket bra beskrivning av nazismens (dvs den ursprungligas) kalla skuggor även över vår tid.
Problemet är att gåtan låter sig avslöjas alltför lätt. Det är ju den som är det egentliga skälet till att läsa boken och den är litet för lättviktig (nazihistorien stör inte, men är kanske inte helt trovärdig och ja, vi har läst den förut). Historien om Ester innehåller helt enkelt inte riktigt den aha-upplevelse och känsla av oerhördhet som Westerberg brukar skämma bort oss med.
Å andra sidan: Det är välskrivet, stundtals dessutom riktigt spännande. Hanna Skogholm, som jag tyckte var ganska jobbig i förra boken "Guds fruktansvärda frånvaro", är väl skildrad och framstår nu som en verkligt sympatisk person. Och här är en mycket bra beskrivning av nazismens (dvs den ursprungligas) kalla skuggor även över vår tid.
Jean Bolinder: Strindbergsmördaren
En intressant deckare på det psykologiska planet - en lek med och ett funderande över identiteter. När boken är slut har man fortfarande som läsare en del att fundera på. Här finns också det sug i berättelsen som Bolinder är så bra på att skapa.
Men det finns också brister. De två olika historierna, dels en tämligen idyllisk skånsk deckarintrig med en variant på det låsta rummet, och dels en thrillerartad historia om ett knarksyndikat i mellaneuropa, passar inte så bra samman. Dessutom, och det är nog den allvarligaste invändningen, är personteckningen, förutom vad gäller huvudpersonen och författaren Jager som skildras på ett mycket bra sätt, direkt svag. Människorna är blott staffagefigurer och gör ibland ett närmast parodiskt intryck.
Boken är delvis en parafras på Strindbergs sista drama Stora landsvägen.
Men det finns också brister. De två olika historierna, dels en tämligen idyllisk skånsk deckarintrig med en variant på det låsta rummet, och dels en thrillerartad historia om ett knarksyndikat i mellaneuropa, passar inte så bra samman. Dessutom, och det är nog den allvarligaste invändningen, är personteckningen, förutom vad gäller huvudpersonen och författaren Jager som skildras på ett mycket bra sätt, direkt svag. Människorna är blott staffagefigurer och gör ibland ett närmast parodiskt intryck.
Boken är delvis en parafras på Strindbergs sista drama Stora landsvägen.
Peter Robinson: I ondskans spår
En välskriven utländsk (engelsk-kanadensisk) polisdeckare om en seriemördare. Så är det, och däri finns såväl bokens förtjänster som dess tillkortakommanden.
En ovanligt torr sommar, som introducerade poliserna Alan Banks och Annie Cabbot för en svensk publik, var mycket bra och skruvade upp förväntningarna på denna bok. Och den är onekligen spännnande, med en intelligent spunnen, om än en aning svårsmält, intrig. Porträttet av den misstänkta Lucy är fascinerande och helgjutet. Här finns en genomarbetad gestaltning av hur det förflutna kastar skuggor över nuet (den engelska titeln är inte för inte Aftermath). Anslaget, med en polisutryckning till ett lägenhetsbråk som visar sig vara så mycket mer, är utmärkt. Och till det bästa hör också skildringen av en minerad internutredning, och Annie Cabbots ambivalens inför denna.
Men samtidigt känns berättelsen väl klichébemängd, såväl i personbeskrivningar som i delar av intrigen, främst vad gäller Banks privatliv. Avsnitten om tecknerskan Maggie är ganska trista och kunde ha skurits ned väsentligt. Berättelsen lyckas heller aldrig lyfta från whodunnit (and why)-formeln till en nivå där man känner att man läser litteratur, som har något att säga, om dig och mig. Dagens tistel, slutligen, till förlaget Minotaur, som har översett med på tok för många korrekturfel.
Summan av denna kardemumma är en skaplig spänningsroman för några mörka höstkvällar. Men läs, som sagt, hellre En ovanligt torr sommar.
----
Dessutom, på pluskontot: boken lever kvar inom en ett bra tag efter avslutad läsning. Man funderar verkligen vidare på den sällsynt otäcka - men helt möjliga - historia Robinson ger oss. Belöningen för det blir att jag en månad i efterhand höjer betyget ett snäpp.
En ovanligt torr sommar, som introducerade poliserna Alan Banks och Annie Cabbot för en svensk publik, var mycket bra och skruvade upp förväntningarna på denna bok. Och den är onekligen spännnande, med en intelligent spunnen, om än en aning svårsmält, intrig. Porträttet av den misstänkta Lucy är fascinerande och helgjutet. Här finns en genomarbetad gestaltning av hur det förflutna kastar skuggor över nuet (den engelska titeln är inte för inte Aftermath). Anslaget, med en polisutryckning till ett lägenhetsbråk som visar sig vara så mycket mer, är utmärkt. Och till det bästa hör också skildringen av en minerad internutredning, och Annie Cabbots ambivalens inför denna.
Men samtidigt känns berättelsen väl klichébemängd, såväl i personbeskrivningar som i delar av intrigen, främst vad gäller Banks privatliv. Avsnitten om tecknerskan Maggie är ganska trista och kunde ha skurits ned väsentligt. Berättelsen lyckas heller aldrig lyfta från whodunnit (and why)-formeln till en nivå där man känner att man läser litteratur, som har något att säga, om dig och mig. Dagens tistel, slutligen, till förlaget Minotaur, som har översett med på tok för många korrekturfel.
Summan av denna kardemumma är en skaplig spänningsroman för några mörka höstkvällar. Men läs, som sagt, hellre En ovanligt torr sommar.
----
Dessutom, på pluskontot: boken lever kvar inom en ett bra tag efter avslutad läsning. Man funderar verkligen vidare på den sällsynt otäcka - men helt möjliga - historia Robinson ger oss. Belöningen för det blir att jag en månad i efterhand höjer betyget ett snäpp.
Arne Dahl: Misterioso
En mycket underhållande men litet yvig deckare. Enligt uppgift var detta den första deckaren som Dahl skrev (den utspelar sig också först i serien, men Ont blod utkom först) och det märks i en stor skrivarglädje och ett mycket gott humör.
Men historien, om seriemord på svenska affärsmän, tål inte några som helst trovärdighetsprov. Dahl är medveten om problemet, och gör vad han kan för att komma runt det, men, mja. Angreppet på Säpo är också väl konformistiskt och det finns en del annat också som alls inte känns trovärdigt. I bland är detta, det ska sägas, inte jobbigt alls, utan bara skoj, men Dahl märker inte alltid var gränsen går.
Men. Personteckningen är god och välbalanserad, språket stilfullt och mycket lekfullt. Och mot slutet, när polisen är mördaren på spåret, blir det mycket spännande, i ett långt kapitel där Dahl på ett mycket skickligt sätt skruvar upp tempot till det furiösa. Utflykterna till Tallinn, Göteborg och Växjö tillför också plusvärden.
Som deckarhabitué gläds man dessutom av en snygg blinkning till Sjöwall-Wahlöös klassiska Polis polis potatismos.
Men historien, om seriemord på svenska affärsmän, tål inte några som helst trovärdighetsprov. Dahl är medveten om problemet, och gör vad han kan för att komma runt det, men, mja. Angreppet på Säpo är också väl konformistiskt och det finns en del annat också som alls inte känns trovärdigt. I bland är detta, det ska sägas, inte jobbigt alls, utan bara skoj, men Dahl märker inte alltid var gränsen går.
Men. Personteckningen är god och välbalanserad, språket stilfullt och mycket lekfullt. Och mot slutet, när polisen är mördaren på spåret, blir det mycket spännande, i ett långt kapitel där Dahl på ett mycket skickligt sätt skruvar upp tempot till det furiösa. Utflykterna till Tallinn, Göteborg och Växjö tillför också plusvärden.
Som deckarhabitué gläds man dessutom av en snygg blinkning till Sjöwall-Wahlöös klassiska Polis polis potatismos.
Julian Symons: Så dog Annabel Lee
Symons är en så utomordentlig författare att även en bok där huvudberättelsen är svag kan vara riktigt läsvärd.
I denna bok finns avsnitt av finess och sanning, moment där berättelsen verkligen bränner till. Här finns, såsom i förbigående, en utomordentlig, smygande beskrivning av en olycklig tolvåring i en oförstående familj. Upplösningen på deckargåtan är oväntad och riktigt elegant, och det är ett stort nöje att bläddra tillbaka och se vilka små antydningar om vad som komma skall som Symons blinkat till oss.
Men, som sagt, det nav som det hela kretsar kring fungerar inte riktigt. Den stackars läraren Dudleys besatthet av och sökande efter Annabel Lee, som han haft ett förhållande med men som sedan försvunnit från honom, är föga trovärdigt och föga engagerande. Kanske är berättelsen också något otät; de olika tablåerna griper inte i varandra med någon större kraft. Tyvärr är dessutom översättningen direkt svag.
I denna bok finns avsnitt av finess och sanning, moment där berättelsen verkligen bränner till. Här finns, såsom i förbigående, en utomordentlig, smygande beskrivning av en olycklig tolvåring i en oförstående familj. Upplösningen på deckargåtan är oväntad och riktigt elegant, och det är ett stort nöje att bläddra tillbaka och se vilka små antydningar om vad som komma skall som Symons blinkat till oss.
Men, som sagt, det nav som det hela kretsar kring fungerar inte riktigt. Den stackars läraren Dudleys besatthet av och sökande efter Annabel Lee, som han haft ett förhållande med men som sedan försvunnit från honom, är föga trovärdigt och föga engagerande. Kanske är berättelsen också något otät; de olika tablåerna griper inte i varandra med någon större kraft. Tyvärr är dessutom översättningen direkt svag.
15 maj 2007
Håkan Nesser: och Piccadilly Circus ligger inte i Kumla
En härlig ungdomsskildring (60-tal) med nästintill perfekt tonträff. Rörande, rolig och hederlig skildring av 17-årige Mauritz äventyr i hemmet, skolan, med kompisar och naturligtvis med den första kärleken. Humorn är med hela tiden, genom roande dialoger, halvt absurda skeenden, genom ett roligt språk helt enkelt, och dessutom genom en del blinkningar åt läsaren i form av kopplingar till Nessers övriga produktion.
En örebroare som undertecknad faller ju dessutom i farstun för en berättelse som utspelar sig i mina trakter, med en hejdlös namedropping av lokala orter och platser.
I botten finns också en hela tiden gäckande kriminalintrig, ett mord på Mauritz' granne. Denna är kanske något platt, men det stillsamma sätt på vilket den får sin upplösning gör att man inte fäster någon negativ vikt vid detta.
En örebroare som undertecknad faller ju dessutom i farstun för en berättelse som utspelar sig i mina trakter, med en hejdlös namedropping av lokala orter och platser.
I botten finns också en hela tiden gäckande kriminalintrig, ett mord på Mauritz' granne. Denna är kanske något platt, men det stillsamma sätt på vilket den får sin upplösning gör att man inte fäster någon negativ vikt vid detta.
Liza Marklund: Prime time
Själva grundintrigen, en whodunnit-mordhistoria i tevevärlden, är inte bra. Den är rörig och innehåller en del väl osannolika personer och skeenden. Dessutom ges en del åsikter om kändisskapets olika sidor, som hade varit mycket intressantare om de bara inte presenterats som allmängiltiga sanningar.
Men två bihistorier, dels en om huvudpersonen Annika Bengtzons och hennes makes relation och dels en om en maktkamp på Annikas arbetsplats, är intressanta och underhållande. För så är det; Marklund är en lättläst och klart underhållande författare, och det är positivt. Några av personporträtten bjuder också på goda, varma och litet oväntade iakttagelser.
Men två bihistorier, dels en om huvudpersonen Annika Bengtzons och hennes makes relation och dels en om en maktkamp på Annikas arbetsplats, är intressanta och underhållande. För så är det; Marklund är en lättläst och klart underhållande författare, och det är positivt. Några av personporträtten bjuder också på goda, varma och litet oväntade iakttagelser.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
