Dag Solstad: Krig. 1940

Norge ockuperas av Tyskland. Hur ska nazismen bekämpas - eller ska man kanske acceptera den som varandes den historiska verkligheten? Om detta handlar den andra delen av Solstads romantrilogi.

Den första delen var mycket vänlig mot sina aktörer, men nu drar Solstad åt tumskruvarna och väcker vår vrede exempelvis mot dem som ville att arbetarrörelsen skulle samarbeta med Nasjonal Samling för att vinna inflytande. Samtidigt bör man ju se personerna utifrån sin tid. Det var naturligtvis inte alldeles enkelt att verka för demokrati och socialism i den tid då nazismen såg ut att segra fullständigt, och då inte heller någon av de övriga huvudaktörerna i kriget framstod som särdeles sympatisk. I dag är det en självklarhet att kriget slutade 1945 med nazismens undergång, men 1940 var framtiden mycket oviss och alternativen många för den som inte passivt ville åse historiens gång. Detta förmedlar Solstad mycket väl.

Han lyckas också utmärkt med att skildra såväl soldaternas utsatthet i ett krig där ledningen var tvehågsen och materielen underlägsen som den trots allt ganska vardagliga vardagen i det ockuperade Oslo.

Solstads berättarteknik grundar sig i väldigt mycket berättartext och få replikskiften. Detta gör texten ganska tungläst och litet väl abstrakt. Samtidigt: ger man sig tid och kraft till en närläsning märker man de många eleganta vändningarna i språket som också de är hans signum.